Två hårda, en mjuk

Min forne kollega och frekventa medlyssnare när det kommer till de där lite mer arga spelningarna, Mårten, påminner mig hur brutalt vackert det var när vi och Cult of Luna besökte Debaser Medis innan hela den här Japansvängen tog över. Med mina personliga favoriter Kongh, från Småland av alla ställen, som förband, tillsammans med späda Lowood, så hamnar den här hjärnförlamande uppvisningen väldigt högt upp på favoritspelningslistan.

Lite glad, lite ledsen

och tillbaka i den här delen av verkligheten. Även om själen fortfarande är på väg någonstans över taigan och försöker hinna ikapp mitt fysiska jag som trots själsfördröjning försöker ta ikapp 10 dagars arbete. Mer än så här kan jag inte få ur mig för tillfället. Ber om att få återkomma när jag fungerar.

Zubon!

Lämnar landet och den här delen av verkligheten för 10 dagar i Tokyo från och med imorgon. Bloggar tillsammans med flickvännen primärt härifrån under de dagarna. Kan kanske slinka in ett och annat inlägg här också, men det som gäller är som sagt främst Zubon!.

Jobbet då?

Jodå, just nu kan man väl sammanfatta med att det under den här veckan till stor del känns rätt exakt så här:

Revoltech Nr 059: Full Metal Panic

Förutom lite nya kameratillbehör så är man ju nästan lite dum i huvudet om man inte passar på att utöka Revoltech-samlingen lite. Istället för typ 350 kr i Sverige så är det i Akihabara fullt tillräckligt att punga ut med runt 2000 yen, dvs cirka 140 kr. Det, mina vänner, är mer nice än en joystickstyrd 994.

Ricog GX100, snart med DW-6

Om en vecka befinner jag mig i Tokyo, vilket bland mycket annat innebär att min Ricoh GX100 expanderas med en DW-6 19 mm vidvinkellins. Inte omöjligt att det blir en TC-1 telekonverter också.

Original:

Med DW-6:

Körde lite båge idag också

Rocket Race på Sandtrap i Halo 3.

No Hero #1, en sorts recension

To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av Avatar Press, som du borde kolla in om du inte redan gjort det). I No Hero, med taglinen How much do you want to be a superhuman, får vi följa Josh Carver, som gör allt för att fånga uppmärksamheten hos Carrick Masterson, som med sin patenterade drog 5-methoxy-diisopropyltryptamine - kallad Foxy - driver Front Line, världens enda grupp av individer med superkrafter. År 2011 så agerar Front Line, som i och med att de är de enda supermänniskorna i världen är superkändisar, utanför lagen i sin rätt subjektiva jakt på brott och katastrofer. Mycket mer än så hinns inte med i första delen av No Hero, men Ellis lyckas etablera en intressant grundhandling, och har (som vanligt) en tendens att ta fram en fräsch vinkel på superhjältar som många av de större utgivarnas titlar ibland saknar. Att det är fyndigt, brutalt och väldigt detaljrikt illustrerat av spanjoren Juan Jose Ryp hjälper också till att lyfta det första intrycket. No Hero löper över sju nummer och finns att köpa i butik nu. Jag tycker att du ska göra det, så att vi har något att prata om nästa gång vi ses. Som du säkert minns får jag eksem av random kallprat.

Klick för stor.