No Hero #4, en sorts recension

"det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action". Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.

Handlingsmässigt så är den FX7-injicerade hjältevolontären Josh Carver nu inte längre helt övertygad om att det var en särskilt bra idé att ge sig i lag med Carrick Mastersons globala superensemble. Anledningen till Josh tvekan är främst att han istället för att utveckla superkrafter drabbats av ett totalt fysiskt sönderfall. I all korthet så ligger han i en sjukhussäng och tycker (med all rätt) synd om sig själv medan han ser mer och mer ut som en strålskadad zombie. Parallellt med det så diskuterar Masterson och en av hans första lyckade superexperiment - Redglare - vem som egentligen kan tänkas ligga bakom de mord som nyligen drabbat deras superteam, och de landar i beslutet att de trots Joshs "problem" ska presentera honom för allmänheten som Frontlines nyaste medlem.

För min del så tycker jag att den enda nackdelen med No Hero är att det blir rätt stora glapp i handlingen medan man väntar på att nästa nummer ska komma ut. Ellis gör sig ingen som helst brådska i berättandet, vilket såklart är bra, men det känns precis som förut att No hero kommer att fungera mycket bättre som en komplett volym än som lösnummer. I övrigt är det fortfarande väldigt snyggt, spännande och svart humoristiskt.

Dark Avengers #2

Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två "äkta" Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya "hjältarna". För det lär det göra, förr eller senare.

All Star Superman, vol 1

All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.



All Star Superman, författad av Grant Morrison och illustrerad av Frank Quietly, lanserades i 2005 med syfte att "restore Superman to his pre-eminent place as the greatest super-hero of all". För att göra detta så fick Morrison i princip fria tyglar att göra vad han ville med Superman, och totalt bortse från allt annat knas som DC blandat in honom i under de senaste 60 åren. Grundstoryn är fortfarande samma - baby flyger från ett exploderande Krypton, landar hos ett par i Smallville och växer upp för att bli Clark Kent aka Superman etc etc - men i övrigt så har All Star Superman egentligen ingenting överhuvudtaget att göra med DC:s övriga kontinuitet. Perfekt för min del alltså, som bara precis nyligen börjat skrapa på DC-ytan via Green Lantern.

Morrisons Superman är här mäktigare än någonsin, på gränsen till allsmäktig. Den enda egentliga referensen som ges är att han kan lyfta mer än 200 triljoner ton, men inte ens det verkar vara hans övre gräns. I vanliga fall hade antagligen den här övermäktigheten känts rätt trist, men med Morrisons berättande så känns det istället helt rätt, mycket tack vare att man redan i början av serien får reda på att Superman kommer att dö. Vill inte gå in alltför mycket på handlingen här, men kan sammanfatta allt med att Morrison och Quietly lyckas knyta ihop flygningar genom solen, en Ultra-Sphinx, tidsresande Atlas och Samson, en dödsdömd Lex Luthor, svart kryptonit, Superman Squadron, stålhunden Krypto, en begravning och mycket mer, och allt känns bara helt självklart från början till slut. Jag skulle vilja påstå att Morrison och Quietly plockar ut allt som varit bra med med Superman genom åren, bakar ihop allt det till sin egen helt nya lilla stålkaka, och kommer i slutänden ut med något som är ännu bättre. Kanske låter lite fånigt, men man blir faktiskt rätt glad av att läsa All Star Superman.

Emperor Vulcan

Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i soffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.

Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Som du ju såklart minns så var jag måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall... så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi'ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi'ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.

Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.

Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.

Green Lantern: No Fear

Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.

För att snabbt summera No Fear så känns det mycket som en nystart av Green Lantern, där vi får en bra överblick över Hal Jordans bakgrund och tidigare viktiga händelser som lett fram till seriens start. Rätt perfekt alltså för oss tidigare DC-fobiker som inte är helt insatta, och jag tror att i princip vem som helst skulle kunna läsa No Fear utan att känna sig vilsen. Gällande själva handlingen så är den lite som juice: Antingen så kan man köpa halvfabrikat, eller så pressar man sin egen. No Fear är som färskpressad juice. Hal Jordan hinner fightas mot galaktiska utrotningsrobotar, en människomuterad mördarhaj, Doctor Mengele-gremlins med flera, och har parallellt med det tid att pyssla både med familj och tidigare förhållanden. Geoff Johns återintroducerar även de äldre DC-skurkarna Black Hand och Hector Hammond i något som sägs vara bättre och obehagligare tappningar än tidigare, men i och med att jag inte är bekant med dem sedan tidigare så kan jag inte jämföra dem med tidigare versioner. Bra och obehagliga är de iallafall, vilket räcker för mig. Hur som helst, No Fear är som du säkert märker knökad från början till slut, utan att för den delen kännas rörig en enda gång. No Fear är lite som en måttstock för hur en superhjälteserie ska vara uppbyggd. Som sagt, färskpressad juice.

Rent utseendemässigt så känns det lite småspretigt att det är fyra olika tecknare i en enda samlingsvolym, men då alla är helt ok så funkar det rätt bra ändå. Själv hade jag i och för sig helst sett att Ethan van Sciver hade gjort alla nummer, men man kan väl inte få allt som man vill här i livet. Eller?

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2

Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Project Superpowers

Precis som Junkultur så köpte även jag ett inbundet exemplar av Projekt Superpowers till specialpris på Comics Heaven i Gamla stan. Den här volymen samlar nummer 0-7 av Dynamite Entertainments Project Superpowers, vilket gör det till en rätt mastig samling. För min del var det i det här fallet inte direkt positivt. Att se en samling 40-talshjältar med karaktärer som Fighting Yank och Dynamic Man (och Woman, och Boy) i spetsen försöka konkurrera med den kvalitet som Marvel och DC öser ur sig nu för tiden, det är precis lika roligt som det låter. Det var bitvis så oengagerande att jag funderade på att sluta läsa helt och hållet. Hantverket i sig kan man nog egentligen inte klaga på, det är bara väldigt trist, från början till slut. Jag orkar inte beskriva vad det handlar om och så, men om du känner dig nyfiken så finns det en del att läsa om Project Superpowers på Wikipedia.

Dark Avengers #1

Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?

Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.

Annihilation: Conquest, Book 2

Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.

Den del som är allra bäst är precis som i volym 1 den del som innefattar Star-Lord och den udda samling karaktärer som efter Conquest bildar Guardians of The Galaxy (mer om dem snart). Super-Skrull är ju också alltid bra, även om han bara gör en något mindre biroll här. Övriga karaktärer, och då främst Nova, Quasar och nykomlingen Wraith, lyckas inte riktigt engagera på samma sätt. Stort minus även för att Novas del i Conquest helt oförklarligt avslutas med en helsida text istället för själva serien. Känns lite som att se en film där slutet klippts bort och ersatts med en texruta: "Sen så möter hjälten en ny medhjälpare och tillsammans så besegrar de slutbossen och ger sig ut på nya äventyr. Slut". Precis så omotiverat känns slutet på Novas del.

Dock, alla minus till trots, Annihilation: Conquest som helhet är inte på något sätt en dålig serie. Det är bra action hela vägen, hyggligt spännande och tillräckligt bra illustrerat rakt igenom för att förtjäna en plats i bokhyllan, och är ett givet tillskott i samlingen för den som gillar Marvels mer kosmiska utsvävningar.

Punisher vol. 2 - Kitchen Irish

I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell's Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.

Något jag blev besviken på i volym 2 var att Lewis Larosa, som illustrerade första volymen, ersatts av någon annan tjomme som inte riktigt når upp till den grova och passande stil som Larosa har. Den här nya killen är inte direkt dålig, men det som är en riktig nagel i ögat på mig är att han ändrat dödskalleloggan på Punishers t-shirt från Larosas stenhårda nytolkning tillbaka den mer klassiska varianten. Man vill ju ha Larosas variant nedan (från volym 1). Eller?

The End League, vol. 1: Ballad of Big Nothing

Ytterligare ett rent spontanköp som jag inhandlade tack vare att omslaget och namnet såg intressant ut, och då det är en superhjälteserie som ges ut månatligen av Dark Horse Comics. Brukar försöka hålla ögonen öppna efter titlar som inte ges ut av Marvel och DC, med förhoppningen att de ska kunna konkurrera med de större förlagen. Kan dock säga direkt att volym 1 av The End League inte konkurrerar med varken Marvels eller DC:s bättre titlar. Skulle säga att det är en rätt genomsnittlig superhjälteserie, med en del konkreta nackdelar och fördelar. Tyvärr fler nackdelar än fördelar när jag väl tänker efter.

Fördelarna består främst av att det känns fräscht med ett universum som inte är så rotat i äldre handlingar, handlingen och bakgrunden till allt är smart och intressant, och det är bra tecknat (av Matt Broome). Idén att låta en ensam hjälte vara utgångspunkten för allt annat som sker i världen är väldigt intressant, och konceptet med The End League som den sista hjälteansamlingen mot en i övrigt korrupt värld känns initalt väldigt lovande. Tills vi då hoppar över till nackdelarna...

Nackdelarna är mycket på grund av att allt känns rätt rörigt. Rick Remender introducerar i första volymen säkert över 25 olika karaktärer, onda, goda och mittemellan, vilket gör det svårt att fokusera på någon av dem. Den av dem som får mest uppmärksamhet är urhjälten Astonishman (nedan), som ju då såklart är en spinoff/ripoff av DC:s Superman, och är huvudorsaken till att alla andra supermänniskor skapats. Vilket leder oss till nästa nackdel i serien: Ett stort antal av karaktärerna i The End League är varianter av Marvels och DC:s mer välkända figurer. Astonishman - Superman, Dead Lexington - Lex Luthor, Aracnakid - Spiderman, Soldier American - Captain America, Black - Batman, The Smiling Man - Joker med flera etc. Det lustiga är att Remender inte gör något speciellt med detta, det känns lite som att han gjort likheterna som någon kul grej, men efter ett tag glömt syftet med det och bara låtit sina gubbar se ut som och ha liknande namn som originalen. En annan anledning till att det känns rörigt är att Remenders värld består av så mycket olika saker. Det är superhjältar och skurkar i flera olika faktioner, asagudar och grekiska gudar som egentligen är från parallella universum och någon sorts megademon som vill förstöra hela världen. Allt i en enda stor gryta utan någon egentlig röd tråd. Det känns från början som att Astonishman, som faktiskt är en bra karaktär, är seriens huvudperson, men han försvinner rätt ordentligt från blickfånget redan i andra numret, och efter det är det mest ett mishmash av nya figurer som säger saker man inte riktigt förstår.

Jag vill verkligen gilla The End League. Det finns ett riktigt guldkorn till grundtanke där i härvan, men i slutändan så är det faktiskt så att det knökas in alldeles för mycket karaktärer och olika handlingar på kort tid, och det blir väldigt svårt att ta till sig allt. Synd. Jag skulle nog kunna tänka mig att återvända till The End League någon gång framöver för att se om det tar sig, men rent spontant så är jag rädd för att serien kanske inte blir alltför långlivad.

RUINS - Dagen efter

Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.

Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.

Ruins är som koncept i princip perfekt rakt igenom, men det är extremt störande att det i mitten av del två byts tecknare. Det är en rätt så radikal ändring, från något som känns som våldsamma akvarellillustrationer till en mer stiliserad och samlad stil. Det sabbar faktiskt en hel del, den smutsiga och obehagliga känslan som lyfts fram och förstärks av de ursprungliga målade bilderna minskar tyvärr en hel del efter bytet. Trist, även om det inte är helt katastrofalt.

Något jag såg när jag googlade lite efter att ha läst klart var att Ruins gavs ut redan 1995. Då detta var en period då jag slutat läsa Marvel så gick det mig och säkerligen merparten av alla andra svenska serieläsare totalt förbi, så det var ju bara ren röta att jag sprang på den här återutgivningen. Kan tänka mig att Marvel valt att göra ett nysläpp av Ruins nu så här 14 år senare tack vare att Warren Ellis på senare år blivit något av en världsstjärna på författarfronten, med en förmåga att förvandla nästan allt hans penna rör vid till tecknat guld. Strategiskt, för det funkade uppenbarligen på mig. Man ska dock inte köpa Ruins och förvänta sig att det känns så där typiskt Elliskt, för jag antar att han inte riktigt hade hittat sitt personliga groove redan under mitten av 90-talet, men det är inget negativt för Ruins del. Det är tillräckligt vridet och flippat som det är, även om Ellis var lite av en rookie när han skrev det.

Punisher vol. 1 - In The Beginning

Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de "riktiga" superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är "vuxnare" varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.

Något jag ofta kan störa mig på i vanliga serier är bristen på kontinuitet - det är sällan någon åldras på riktigt, de ligger liksom och loopar och ändras lite då och då för att passa in i samtiden. MAX-varianten av Punisher däremot använder sig av en verklig tidräkning, där Punisher sägs vara född 1950. För min del så ger det hela storyn en verlighetsförankring och en trovärdighet som Marvels serier annars ofta saknar. Storymässigt så bjuder In The Beginning inte på särskilt mycket bakgrundsinfo kring Frank Castle och det han gör, utan kastar istället in läsaren direkt i en extremt väpnad konflikt mellan Punisher, den italienska maffian och CIA. För att sammanfatta hela volym 1 med en mening: Folks huvuden kaskadexploderar efter att blivit sönderskjutna med hagelbössor och maskingevär, och Garth Ennis Punisher måste vara en av de hårdaste seriekaraktärerna någonsin. Det är kanske inte storslagen och fyndig berättarkonst, men det är stenhårt, cyniskt och smutsigt rak igenom. Rekommenderas till alla som inte har något emot huvuden som kaskadexploderar.

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 1

Jag jobbar än så länge rätt bakvänt när det kommer till Daredevil, då jag läser Ed Brukares uppföljning till Brian Michael Bendis långkörare innan jag ens läst föregångaren. Bjuder mig själv därför på en hel del spoilers från BMB:s arc, men det får jag väl leva med. Volym 1 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är en direkt fortsättning på Bendis avslut, där Matt Murdock gripits och satts i högriskfängelse, misstänkt för diverse olagliga aktiviteter. På Ryker's Island finns av en händelse även Kingpin, Owl, Hammerhead, Bullseye och en hel bunt andra superbrottslingar som Daredevil, både i rollen som superhjälte och advokat, hjälpt att sätta dit. Intrigerna duggar såklart därför tätt, och Daredevil tyr en svartnande tillvaro medan han blir hårt ansatt både från kriminella galningar, fångvaktare och FBI.

The Devil, Inside and Out är en väldigt mörk och tung historia, utan några egentliga ljuspunkter. Känns en hel del som Oz (eller Kvinnofängelset för den som gillar det bättre), men istället för labila sociopater så bjuder Brubaker på labila sociopater med superkrafter. Det är inte många superhjältar som mår så dåligt och hamnar i så många otrevliga och desperata situationer som Daredevil, och det är detta som gör allt så bra. Ser nu ännu mer fram emot att läsa hela storyn som leder fram till den här misären.

Annihilation: Conquest, Book 1

Annihilation: Conquest, Book 1 samlar Annihilation: Conquest - Prologue, Annihilation: Conquest - Star-Lord #1-4, Annihilation: Conquest - Quasar #1-4 och Annihilation Saga, och ingick i min mastodontbeställning från The Book Depository. Conquest utspelas en kort tid efter händelserna i Annihilation (se här, här, och här), där den tekno-organiska rasen Phalanx mitt i återuppbyggandet av galaxen passar på att göra ett move mot totalt herravälde och assimilering av allt levande. Lite fegt, kan tyckas, men effektivt. Book 1 bjuder på två parallella historier: En bra och en dålig. Numren med Quasar (Captain Marvels lillesyrra) och hennes tjej Moondragon (Drax the Destroyers dotter) är faktiskt rätt trista, både visuellt och berättarmässigt. Quasar fightas till och från med Super-Adaptoid (som av någon anledning lierat sig med Phalanx) och Moondragon förvandlas plötsligt till en drake medan de leter efter något/någon som enligt en mystisk källa ska kunna rädda galaxen. Lovande slut dock.

Star-Lord å andra sidan, skriven av Keith Giffen, verkar veta precis hur en slipsten ska dras, för det är så pass bra att det mer än uppväger för Quasars träighet. Star-Lords nummer inleds med ett (enligt mig) i princip felfritt berättarknep: Plocka ett gäng udda individer (från fängelset) som inte tycker om varandra och ge dem uppdraget att tillsammans rädda galaxen. Jag håller tummar och tår för att Book 2 av Conquest är allt som Star-Lord är, och absolut ingenting som Quasar. På bilden nedan finner vi Star-Lords nya "kompisar": Groot, Rocket Raccoon, Deathbird, Captain Universe, Bug och Mantis, och innan storyn är över så kommr du att ha sett en av dem ha ihjäl en av de andra. Det är så bra och snyggt att jag måste gå och läsa det en gång till, nu!

Annihilation vol. 3, en sorts recension

Det var nu ett bra tag sedan jag läste den tredje och avslutande delen av Marvels kosmiska Annihilation-saga, men av någon anledning så blev det aldrig av att jag orkade skriva något om den. Skumt egentligen, då den här finalen är smått fantastisk. Keith Giffen lyckas knyta ihop Nova, Drax, Super-Skrull, Ronan, Quasar, Thanos, Terrax, Starlord, Silver Surfer, Galactus, Firelord och en hel massa andra mer eller mindre mäktiga rymdkaraktärer i en spektakulär final på Annihilus massförstörelseturné genom galaxen. Mäktigt är bara förnamnet, speciellt när Galactus får ett raseriutbrott. Det finns betydligt bättre personer att reta upp än de som på daglig basis äter planeter.

Volym 3 av Annihilation samlar Annihilation #1-6, Annihilation: Heralds of Galactus #1-2 och Annihilation: Nova Corps Files, och om du har något som helst intresse för storskalig action och nästan löjligt självuppoffrande hjälteinsatser så är det svårt att hitta något bättre än volym 3 av Annihilation.

Helt ok start för War Machine

Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!

Bra start med War of Kings One Shot

Inhumans (som du ju läst om tidigare, här) är ordentligt uppretade efter att deras kung, Blackagar Boltagon a.k.a. Black Bolt, kidnappats och ersatts med en imitatör av de invaderande skrullerna i Secret Invasion. Väl tillbaka vid rodret tar Black Bolt, tillsammans med sin lätt psykotiska och maktgiriga bror Maximus, en betydligt mer offensiv roll som Inhumans ledare, och inleder något av ett kosmiskt korståg genom galaxen, där de inledningsvis förintar den flyende Skrull-styrkan i ett nafs. Black Bolt och co vrålar sig sedan vidare in i Kree-imperiet och kör av bara farten rakt igenom ett par av Emperor Vulcans Shi'ar-skepp på vägen. I all korthet, Secret Invasion: War of Kings öppnar för en hel massa lovande kosmiska konflikter, och War of Kings som helhet ser ut att kunna bli något utöver det vanliga. Känns lite som Star wars och Battlestar Galactica mixat med superhjältar.

Serierecensioner

Det har ju blivit ett antal utlåtanden om serier här under de år den här bloggen levt, så det kändes som att det var läge att strukturera lite. En länksamling till samtliga recensioner känns ju inte helt dumt, så without further ado, se högerspalten och nedan:

Geekporrs samlade serierecensioner (och dylikt).

Green Lantern - Rebirth

Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.

Green Lantern - Rebirth är något av en rättelse och en omarbetning av en längre föregående story, där DC valde att låta den populäraste Green Lantern - Hal Jordan - förvandlas till en skurk som förstör hela Green Lantern Corps och slutligen blir ett hämndens spöke. Som jag förstått det tyckte fansen att allt det här var rätt värdelöst och krävde upprättelse. Geoff Johns var mannen som blev tilldelad den smått otacksamma rollen att fixa ihop allt igen. Utan att vara alltför insatt i härvan innan Rebirth så skulle jag vilja påstå att han gjorde ett helt ok jobb med det, samtidigt som han lägger en bra grund för oss som inte kan så mycket/något alls om lanternorna. Visst, det är en hel massa trådar och gästspelande hjältar och skurkar som susar förbi, men i det stora hela så bjuder Rebirth på en riktigt nice comebackhistoria som öppnar för en hel del lovande uppföljningshistorier. Sinestro Corps War till exempel, som jag nämnt i all korthet tidigare. Fint ritat av Ethan Van Sciver är det också. Så, sammanfattningsvis, om du precis som jag bestämt dig för att bredda serievyerna så finns det betydligt sämre ställen än Green Lantern att börja på.