I am Legend, en sorts recension

Du som följer den här bloggen någorlunda frekvent vet att jag var och såg I am Legend på bio i fredags. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag med mina relativt höga förväntningar på filmen, som grundades på handlingen i den litterära förlagan, skjöt mig själv i foten. Filmens handling utgår inte från boken med samma namn, som författades 1954 av Richard Matheson och ofta anses vara en av de största influenserna till dagens zombiefilmer, utan är snarare en remake av The Omega Man från 1971, med Charlton Heston i huvudrollen. Synd, och lite konstigt kan jag tycka, då boken har en så väldigt mycket bättre förklaring till varför huvudkaraktären, Will Smith i det här fallet, egentligen kallas Legend.

Hur som helst, I am Legend är en helt ok film som definitivt har sina adrenalinchockar och nagelbitande stunder, och Will Smith är riktigt bra som den sista människan i New York. Dock, jag kan tycka att filmen använder sig av alldeles för mycket datoreffekter som egentligen inte fyller något egentligt syfte, och det blir lite för mycket actionfilm mot slutet. Om filmen hade hållit samma känsla som den gör under den första halvtimmen, och om storyn, och då framförallt slutet, hade varit mer som boken hade det varit en riktig topprulle. Som den var nu så nöjer jag med att konstatera att det var en helt ok - bitvis faktiskt riktigt bra - film att se på bio, som hade mått bättre av mindre digitalt effektsökeri och lite lägre tempo mot slutet.