Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2

Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 1

Jag jobbar än så länge rätt bakvänt när det kommer till Daredevil, då jag läser Ed Brukares uppföljning till Brian Michael Bendis långkörare innan jag ens läst föregångaren. Bjuder mig själv därför på en hel del spoilers från BMB:s arc, men det får jag väl leva med. Volym 1 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är en direkt fortsättning på Bendis avslut, där Matt Murdock gripits och satts i högriskfängelse, misstänkt för diverse olagliga aktiviteter. På Ryker's Island finns av en händelse även Kingpin, Owl, Hammerhead, Bullseye och en hel bunt andra superbrottslingar som Daredevil, både i rollen som superhjälte och advokat, hjälpt att sätta dit. Intrigerna duggar såklart därför tätt, och Daredevil tyr en svartnande tillvaro medan han blir hårt ansatt både från kriminella galningar, fångvaktare och FBI.

The Devil, Inside and Out är en väldigt mörk och tung historia, utan några egentliga ljuspunkter. Känns en hel del som Oz (eller Kvinnofängelset för den som gillar det bättre), men istället för labila sociopater så bjuder Brubaker på labila sociopater med superkrafter. Det är inte många superhjältar som mår så dåligt och hamnar i så många otrevliga och desperata situationer som Daredevil, och det är detta som gör allt så bra. Ser nu ännu mer fram emot att läsa hela storyn som leder fram till den här misären.

848 sidor Daredevil

Tänkte inleda 2009 med lite mer nya serier, så jag tog mig i kragen och fixade en rätt mastig beställning från brittiska The Book Depository. Bland annat 848 sidor tunga Daredevil omnibus av Brian Michael Bendis (som du kan följa på Twitter, här). Lär ta ett tag att ta sig igenom den, men jag återkommer med ett utlåtande när jag väl är klar.

Daredevil, Cruel and Unusual

Som jag nämnde för några inlägg sedan var det ju som sagt hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell's Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.

Det är i Cruel and Unusual tydligt att det inte gått så bra för Daredevil a.k.a. Matt Murdock på senare tid. Hans hemliga identitet har blivit outad i medierna (vilket senare har dementerats, men ryktet lever kvar), och precis innan den här storyn så har Matts flickvän hamnat på psyket. Han kompenserar alla jobbigheter med att inte umgås med någon och att i rollen som Daredevil ge sig ut på gatorna och administera övervåld på småbrottslingar. Kort sagt, Daredevil mår rätt pissigt. För att försöka få honom på bättre humör och glömma vardagsmisären så hintar några av hans polare om ett rättsfall där en storväxt svart man har dömts till döden efter att ha erkänt att han sågat huvudet av tre små barn, men där det även verkar vara några ugglor i mossen. Efter några om och men blir det så att Matt börjar nysta i fallet, och sen rullar allt på rätt bra lite av sig självt.

Efter att ha läst Cruel and Unusual så känner jag att jag med stor säkerhet missat en hel massa bra Daredevil-historier under åren som gått. Atmosfären är precis som jag mindes den väldigt tät, mörk och bitvis faktiskt rätt deprimerande, men det är det som jag tycker gör titlar som Daredevil och tidigare bloggade Moon Knight mer intressanta än standardhjältar som exemplevis Spiderman. För att dra en filmreferens så känns Daredevil väldigt mycket mer Christopher Nolans Batman än Sam Raimis Spiderman. Och det är ju bra?

Daredevil #97

Omslaget till Daredevil #97, To the Devil his Due, ser ju sådär lagom intensivt ut, och får mig att undra lite varför jag inte läser mer Daredevil. Det finns ju så mycket bra där, och inte alls särskilt mycket dåligt. Så som jag minns det iallafall. När jag tänker efter har jag nog inte läst något med Daredevil sedan han strulade runt med Typhoid Mary i början av 90-talet.