Peggle!

Upptäckte av en slump Xbox Arcade-spelet Peggle, och föll som en fura. Ibland, när man är spelsugen men inte riktigt orkar fokusera på supermutanter, motorsågar, frivoltande fyrhjulingar och väggklättrande, då är färgglada pusselspel som Peggle bland det bästa som finns. Hur fräscht som helst. Bara att ladda hem och testköra. Gratis.

Bra höjd!

Pure var ju faktiskt ett riktigt kalaslir. Fruktansvärt overkligt, överdrivet och superarkadigt, precis som jag vill ha mina racingspel. Vill man ha verklighetskänsla får man fan ta och ge sig ut i friska luften.

Mitt nästa spel:

Operation Anchorage

Även om det kanske ser ut som om att jag inte gör mycket annat än att läsa serier nu för tiden så har jag även mixat upp det med en hel massa TV-spelande. Utöver att ha nött och nött och nött och till slut klarat Skate 2 (separat inlägg om det senare, när jag har tid och ork) så har jag även spelat igenom i princip 100% av Fallout 3. Har i skrivande stund bara ett sidequest kvar, samt sista uppdraget, vilket jag sparar tills jag känner mig nöjd med resten. Har även mosat mig igenom Operation Anchorage, som då är den första av åtminste tre expansioner till Fallout 3.

Operation Anchorage är ett fristående uppdrag som du kan välja att köra i princip när som helst i grundhandlingen. Personligen så skulle jag rekommendera alla att köra expansionen först efter att ha byggt upp en bra karaktär, då det annars lär vara rätt svårt att ta sig igenom expansionen. Expansionen är uppbyggd så att du får en ny markör på kartan, och när du väl krigat dig fram dit så visar det sig att Operation Anchorage är en virtuell version av ett berömt slag mellan USA och Kina. Slaget utspelar sig i Kanada, innan den globala katastrofen slagit ut all civilisation över hela världen. Det är med andra ord en helt annan miljö än den post-apokalyptiska dystopi man fått vänja sig vid i originalspelet. Smart sätt för utvecklarna att kunna bjuda på en helt ny upplevelse, även om det kan kännas lite småtrist att veta att man egentligen bara är i virtuell verklighet. Bortsett från det så bjöd Operation Anchorage på cirka 4 timmar helt ok speltid och variation till huvudhandlingen, och även om majoriteten av uppdraget är virtuellt så får man med sig en hel del riktigt bra utrustning efteråt. Väl värt pengarna helt enkelt.

Fallout 3 DLC + "Ny" Xbox-site

Två sköna grejer i samma länk: Info om idag utkomna Operation Anchorage, som då alltså är den nedladdningsbara expansionen till Fallout 3, samt nyligen flyttade och nystylade Xbox360 Fanboy, som nu huserar hos Joystiq. Du klickar nu HÄÄÄR!

3pic pwnage

Imorgon:

BOOOOOM

Några av de bättre och stressigaste ögonblicken i Gears of War var (och är) när man på grund av korseld sitter fast bakom en betonggris medan en eller ett par Boomers med granatkastare släntrar framåt mullrandes "BOOOOOOM". Av bilden nedan att döma så kommer de situationerna säkert att uppstå, och överträffas, även i 2:an. Sweet.


Klick för stor.

86 speltimmar senare

är jag, äntligen, färdig med Lost Odyssey. Efter att ha jönsat runt och letat hemlig content och levlat till 96 (av 99) så tänkte jag att idag var en bra dag att få det överstökat. Som väntat var slutbossen ingen som helst utmaning i och med att jag i princip maxlevlat alla gubbar, det handlade bara om att spamma en och samma magi med alla tills det plötsligt var över. Gratulationer och glada tillrop. Så, i väntan på nya Viva Piñata blir det nog till att randomspela allt jag fick med mih hem i förra helgen.

Tro på mig

Minns du när jag sågade Too Human? Jag hade rätt.

Drygt två veckor kvar nu...

Final Fantasy XIII + 360 = sant

Enda anledningen för oss att ens fundera över att köpa en Playstation 3 har hittills varit det faktum att Final Fantasy-spelen sedan del VII varit exklusiva för Sonys plattform (bortsett från MMO:t FF11, Crystal Chronicles till Gamecube och ett par andra mer obskyra sidotitlar som vi inte brytt oss om). Så är dock inte längre fallet, då den 13:de delen i serien nyligen utannonserats som multiplattform. Ingen PS3 för Geekporr med andra ord, vi kommer även fortsättningsvis att hålla oss till Microsofts dånande tröskverk. Och spelet, det ser ju som synes nedan helt fantastiskt ut. Superlativ i massor!

15 minuter Too Human

var allt som behövdes för att jag skulle konstatera att spelet inte var något för mig. Ett antagligen rätt nice level- och lootsystem kan för min del inte kompensera för trist art direction, daterad grafik och ett oengagerande fighting- och kontrollschema. Ge mig Viva Piñata 2 istället, ju förr desto bättre. Tills dess så återgår jag till Lost Odyssey.

Nya screens Gears of War 2

Too Human-demo ute på Xbox Live nu

Ett nedladdningsbart demo för dungeon crawlern tillika hack 'n slash-liret tillika actionrollspelet Too Human finns från och med nu tillgängligt på Xbox Live. Riktigt sugen på att testa om det kan vara något för mig, men sitter samtidigt väldigt långt inne i Lost Odyssey nu (som är väldigt bra än så länge, japanerna kan det där med att göra episka rollspel). Återkommer när jag tagit mig tiod att provspela.

Fallout 3 = Pepp

Det är inte du GTA4, det är jag

Det är ju alltid skitjobbigt när det blir så här, men allvarligt talat, vi visste ju båda redan från första början att det skulle sluta så här förr eller senare. Vi har ju som du säkert märkt umgåtts mindre och mindre för varje vecka som gått sedan vi träffades, och jag har nu bestämt mig för att det är hög tid att berätta sanningen: Jag har träffat en annan. Låt oss inte försöka hitta på några krystade bortförklaringar som ingen av oss ändå inte tror på - sanningen är ju som du säkert redan förstått att du gav mig för mycket frihet. Jag kunde inte hantera friheten under ansvar, jag spårade ur och tappade inte bara fokus, utan även intresset. Så, efter en tids uppehåll så träffade jag till slut Lost Odyssey. En japansk skönhet med en väldigt komplex men ändå linjär struktur som ger mig det där jag alltid velat ha, ända sedan jag var tonåring. Förlåt. Kanske ses vi igen, kanske till och med som goda vänner (eller mer), men just nu kan jag ärligt säga att
jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte mer
jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte mer

Recension av GTA4 à la Geekporr

Tack vare min inbyggda slughet (och en spelbutiks axelryckning mot officella releasedatum) har jag nu, en timme innan GTA4 släpps, spelat det i tre timmar, varav cirka 20 minuter online. Ja, det är helt korrekt att jag sitter här i värmen och hånflinar lite vid blotta tanken på den kö som i flera veckors tid ringlat, och fortfarande ringlar, i minst en timme till, utanför Webbhallen på Sveavägen. 8% av spelet avklarat just nu, vilket alltså borde ge en ungefärlig speltid på 35 timmar. Hur kul är då dessa 8% av GTA4? Tänk dig en stad, förslagsvis en större sådan. Tänk dig att du har all rätt i världen att göra precis vad du vill i denna stad, helt utan konsekvenser. Så kul är det. GTA-känslan sitter där som en spark i tänderna, grafiken är krispig, ljudet är helt fantastiskt, moralens väktare kommer definitivt att slå bakut så kraftigt att de blir invalidiserade på livstid och Niko Bellic får mig att önska att även jag var en desillusionerad östeuropé. I all korthet: I skrivande stund har jag absolut ingenting att klaga på, och om mitt första intryck håller i sig så kommer GTA4 att vara ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Vi ses i Liberty City.

GTA4 video review:

Max pepp påslaget.

Dark Sector, en sorts recension

Det allra bästa med Dark Sector är att jag bara betalade 169 kr för det. För det priset är det ett riktigt bra köp som inte borde missas av någon. Dock så är ju standardpris minst en femhundring i normala fall, så vi har väl det som utgångspunkt när vi försöker göra någon sorts bedömning här. Dark Sector är i sina allra bästa stunder nästan lika bra som sina största influenser. När det är som sämst är det mest bara en frustrerande röra.

Jag spelade igenom Dark Sector på cirka 10 timmar utspritt över 4 kvällar. Rätt ok längd. Tror att jag kanske dog en gång per boss innan jag kom in i rätt bossrytm, plus en hel massa gånger av random handgranater som jag inte visste att någon kastat. Du vet hur en del spel är sådär bra att man hoppas att de aldrig ska ta slut, och att man när det väl är över önskar att man inte spelat det, så att man kunde få spela det för första gången igen? Dark Sector är inte ett sådant spel. Redan efter fjärde banan (av 10) så såg jag fram emot att vara färdig med spelet. Inte för att det egentligen är särskilt tråkigt på något vis, utan snarare för att jag kände att det inte hade något nytt att komma med. Förutom Haydens signumvapen The Glavie, den överdimensionerade knivfrisbeen, är Dark Sector, både spel- och utseendemässigt, en något blekare mashup av Gears of War och Resident Evil 4, kryddat med ett gäng mer eller mindre störande buggar och en väldigt långsam huvudkaraktär.

Om du gillar spel med skarp grafik, stämningsfull musik och strålande ljudeffekter så är Dark Sector något för dig. Även om spelet mest går i skalor av grått, brunt och blått (hej Gears of War) så är grafiken något av det bästa som gjorts för 360:n, och ljudet skapar hela tiden en riktigt effektfull atmosfär som pendlar mellan brutal action och obehaglig skräckstämning. Jag med mina svaga nerver pissade såklart ned mig flera gånger när jag blev överrumplad av stönande zombiemutanter.

Spelets eldstrider, eller rättare sagt de strider där du kastar knivfrisbee varvat med ditt personliga urval av uppgraderbara automat- och hagelvapen, är tillsammans med riktigt clean grafik och strålande ljud spelets starka sida. Standardscenariot ser oftast ut så här: Du tar skydd (på exakt samma sätt som i Gears of War), tittar upp, kastar frisbeen, skjuter med ditt handeldvapen samtidigt som frisbeen flyger, rycker fram en bit, repetera. Det skulle kunna bli enformigt att spela igenom spelet på det här sättet, men tack vare de val som frisbeen ger dig så finns det ofta många olika sätt att ta sig igenom de frekventa striderna. Utöver att du kan ladda frisbeen med el, eld och is så är det allra roligaste att göra ett Power Throw, för att sedan ta kontrollen över frisbeen och i slow motion styra in den i valfri fiende. Detta resulterar allt som oftast i att den kroppsdel som träffas kapas rakt av, och att många av striderna slutar med sprutande blod, avhuggna armar, ben, huvuden och fiender kapade på mitten. Så länge du kan hålla motståndet på avstånd är alltså fightandet frid och fröjd i sin övervåldsamhet.

Däremot är närstriderna i Dark Sector inget annat än en ren katastrof - Hayden är trots sin stora knivfrisbee och tekno-organiska kraftrustning uppenbarligen svag som en kattunge, och även om han ser ut att ta i för kung och fosterland så verkar hans närstridsattacker inte göra mer skada än en soffkudde. Spelet verkar resonera som så att om någon fiende kommer tillräckligt nära för att närstridsattackera, då har du spelat fel, och förtjänar att dö. Dock, du lär dig snabbt att strunta i närstridsknappen för att istället helt enkelt skjuta ihjäl allt som kommer för nära, vilket är en lösning som alltid funkar.

Sammanfattningsvis så bjöd Dark Sector mig på 10 timmar helt ok speltid, men alla småbuggar, något repetitiva spelmoment och brist på karaktär kunde inte riktigt leva upp till mina lite väl höga förväntningar. Synd. Jag byter troligtvis in det mot Lost Odyssey i veckan efter att ha försökt krama ur det några extra achievements.