Dark Sector, en sorts recension

Det allra bästa med Dark Sector är att jag bara betalade 169 kr för det. För det priset är det ett riktigt bra köp som inte borde missas av någon. Dock så är ju standardpris minst en femhundring i normala fall, så vi har väl det som utgångspunkt när vi försöker göra någon sorts bedömning här. Dark Sector är i sina allra bästa stunder nästan lika bra som sina största influenser. När det är som sämst är det mest bara en frustrerande röra.

Jag spelade igenom Dark Sector på cirka 10 timmar utspritt över 4 kvällar. Rätt ok längd. Tror att jag kanske dog en gång per boss innan jag kom in i rätt bossrytm, plus en hel massa gånger av random handgranater som jag inte visste att någon kastat. Du vet hur en del spel är sådär bra att man hoppas att de aldrig ska ta slut, och att man när det väl är över önskar att man inte spelat det, så att man kunde få spela det för första gången igen? Dark Sector är inte ett sådant spel. Redan efter fjärde banan (av 10) så såg jag fram emot att vara färdig med spelet. Inte för att det egentligen är särskilt tråkigt på något vis, utan snarare för att jag kände att det inte hade något nytt att komma med. Förutom Haydens signumvapen The Glavie, den överdimensionerade knivfrisbeen, är Dark Sector, både spel- och utseendemässigt, en något blekare mashup av Gears of War och Resident Evil 4, kryddat med ett gäng mer eller mindre störande buggar och en väldigt långsam huvudkaraktär.

Om du gillar spel med skarp grafik, stämningsfull musik och strålande ljudeffekter så är Dark Sector något för dig. Även om spelet mest går i skalor av grått, brunt och blått (hej Gears of War) så är grafiken något av det bästa som gjorts för 360:n, och ljudet skapar hela tiden en riktigt effektfull atmosfär som pendlar mellan brutal action och obehaglig skräckstämning. Jag med mina svaga nerver pissade såklart ned mig flera gånger när jag blev överrumplad av stönande zombiemutanter.

Spelets eldstrider, eller rättare sagt de strider där du kastar knivfrisbee varvat med ditt personliga urval av uppgraderbara automat- och hagelvapen, är tillsammans med riktigt clean grafik och strålande ljud spelets starka sida. Standardscenariot ser oftast ut så här: Du tar skydd (på exakt samma sätt som i Gears of War), tittar upp, kastar frisbeen, skjuter med ditt handeldvapen samtidigt som frisbeen flyger, rycker fram en bit, repetera. Det skulle kunna bli enformigt att spela igenom spelet på det här sättet, men tack vare de val som frisbeen ger dig så finns det ofta många olika sätt att ta sig igenom de frekventa striderna. Utöver att du kan ladda frisbeen med el, eld och is så är det allra roligaste att göra ett Power Throw, för att sedan ta kontrollen över frisbeen och i slow motion styra in den i valfri fiende. Detta resulterar allt som oftast i att den kroppsdel som träffas kapas rakt av, och att många av striderna slutar med sprutande blod, avhuggna armar, ben, huvuden och fiender kapade på mitten. Så länge du kan hålla motståndet på avstånd är alltså fightandet frid och fröjd i sin övervåldsamhet.

Däremot är närstriderna i Dark Sector inget annat än en ren katastrof - Hayden är trots sin stora knivfrisbee och tekno-organiska kraftrustning uppenbarligen svag som en kattunge, och även om han ser ut att ta i för kung och fosterland så verkar hans närstridsattacker inte göra mer skada än en soffkudde. Spelet verkar resonera som så att om någon fiende kommer tillräckligt nära för att närstridsattackera, då har du spelat fel, och förtjänar att dö. Dock, du lär dig snabbt att strunta i närstridsknappen för att istället helt enkelt skjuta ihjäl allt som kommer för nära, vilket är en lösning som alltid funkar.

Sammanfattningsvis så bjöd Dark Sector mig på 10 timmar helt ok speltid, men alla småbuggar, något repetitiva spelmoment och brist på karaktär kunde inte riktigt leva upp till mina lite väl höga förväntningar. Synd. Jag byter troligtvis in det mot Lost Odyssey i veckan efter att ha försökt krama ur det några extra achievements.