Öronsex / Återförening

Jag har efter cirka tre år återförenats med min CD-samling. Vi separerade på grund av att vi både behövde mer utrymme för oss själva. Vi klev varandra på fötterna och var i varandras väg i princip hela tiden (det var nog faktiskt så att CD-samlingen var mer i vägen för mig än vad jag var i vägen för den, men det är vatten under bron nu), och beslutet att flytta isär var smärtsamt men nödvändligt. Jag fyllde tomrummet med digitala varianter av det bästa ur samlingen, och även om det stillade det mest akuta behovet av audiosexuell tillfredsställelse så infann sig stundtals en längtan så stark efter fysisk genresortering och konvolutbetraktelse att jag inte kunde motstå vissa sporadiska impulsinköp av ett tillskott till samlingen (med en stilla förhoppning att detta nya skulle smälta in smidigt när vi väl återförenades).

Så, för några veckor sedan var det så dags att återses igen. CD-samlingen och jag, i vår nya lägenhet, där vi inte längre skulle behöva oroa oss för att komma i vägen för varandra igen. Det gick ganska lång tid innan vi så sakteliga började bekanta oss med varandra igen, vi inledde återföreningen med några dagar sporadisk uppackning, sortering och inventering, vilket resulterade i en bortrensning av vissa mindre delar som vi båda tröttnat på under vår frånvaro från varandra. Ett par dagar efter denna uppfräschning kände vi oss äntligen redo för den slutgiltiga och definitiva återföreningen - det tog ett tag, men slutligen beslutade vi oss för att det var Faith no Mores Angel Dust från 1992 som skulle få agera återföreningsljud efter tre års separation. Nu sitter vi här i soffan, CD-samlingen och jag, decibellvibrerandes och omslutna av den magiska RV, spår nr. 4, och de där tre åren och den tidigare irritationen är, utan att vi ens märker det, som försvunnen.