Army of Two, en sorts recension

Det är lätt att bli irriterad när man spelar Amy of Two, EA:s kooperativfokuserade tredejepersons-shooter som släpptes i slutet av förra veckan. Irritationsmomenten är små, och inte särskilt många, men de är en återkommande nagel i ögat som får dig att vilja slå handkontrollen hårt i soffan utan att för den del väcka din sambo som redan gått och lagt sig. Det är främst två saker som irriterar, varav faktiskt endast en är negativ och kan skyllas på själva spelet:

1. Jag saknar en egen knapp för närstridsattacker. Som det är nu så använder du samma knapp för att skjuta som för att skalla ihjäl alla möjliga folkslag med din fruktansvärt adrenalinstinna dödsskallemask när de befinner sig tillräckligt nära. För min del resulterar detta ofta i att jag själv blir manglad istället för att närstridsattackera, efter att ha skjutit i marken bredvid fienden en stund. En dedikerad närstridsknapp hade löst detta med en gång, men så är alltså inte fallet. Förhoppningsvis innebär övning färdighet.

2. Det faktum att jag spelar med en fysisk partner innebär att det finns en ständigt närvarande syndabock för alla dödsfall, för även om det är jag själv som rusar rakt in i korselden och blir instanedgjord så kan jag alltid via (det övernördiga) headsetet gnälla över ansvaret för detta på min ofta helt oskyldiga, men ack så irriternade, spelpartner. Detta är som sagt inte helt negativt, utan stämmer ganska väl överens med spelkaraktärernas käftande sinsemellan.

Utöver ovan nämnda irritationsmoment så är Army of Two ett bra spel. Det är inte lika intensivt och intuitivt som Gears of War, och inte lika episkt och dynamiskt som Halo 3, men det är roligt att spela, i synnerhet när man är två spelare men även i single player-läge, och spelet har definitivt fler fördelar än nackdelar. Det visade sig snabbt vara extremt beroendeframkallande att tjäna ihop pengar för att köpa nya vapen och vapenuppgraderingar till den personliga arsenalen, och hela mekaniken med att själv kunna välja vilka 3 vapen man ska spela med (Minigun kanske? Visst, för 175 000 dollar) och hur dessa ska uppgraders (doppade i guld? Japp, för 10 000 dollar) ger en helt ny, lite RPG-aktig, dimension till en annars rätt statisk spelgenre.



Gällande själva spelandet så går i princip alla uppdrag ut på att spränga saker, att ha ihjäl någon tjomme i slutet av banan och att ha ihjäl allting som är i vägen. Kan kanske låta lite repetitivt, men då de flesta striderna är rätt intensiva och fiende-AI:n faktiskt inte är helt värelös så funkar det. Skadar ju inte att spelet är snyggt mest hela tiden heller, och med hög volym så funkar ljudet riktigt bra också. Angående ljudet så är dialogen mellan Salem och Rios ofta riktigt underhållande, och det är en fröjd för sinnena att få dem att låtsas spela elgitarr på sina überuppgraderade automatkarbiner (vilket än så länge har varit vårt weapon of choice). Alltid skönt att kunna lätta upp stämningen med lite manlig vänskap och lekfullhet efter att ha haft ihjäl ett par hundra anstormande kineser, det har jag alltid sagt.


♥ Best friends forever ♥