Annihilation vol. 2, en sorts recension

Föregående helg var det dags för mig att sätta tänderna i volym 2 av rymdserieeposet Annihilation som jag inhandlade samtidigt som tidigare nämnda Moon Knight. Som du kanske minns så kretsade volym 1 (en sorts recension här) främst kring Nova och Drax The Destroyer och deras inledande kamp mot den våg av massförstörelse som rusar fram genom galaxen. Volym 2 tar vid där 1:an slutar, kaoset sprider sig obevekligt runt om i galaxen och allting tar ett steg ännu närmare det överjävliga när titanen Thanos, som uppenbarligen aldrig tackar nej till en ärlig chans att utrota allt som finns, sluter ett avtal med och ansluter sig till förstörelsevågens skapare - Annihilus (som till vardags är självutnämnd kejsare och diktator i The Negative Zone).

I denna andra del så switchas fokus på huvudkaraktärer från Nova och Drax till tre nya, varav två av dessa, Silver Surfer och Ronan The Accuser, gjorde kortare gästspel i volym 1. Debutant i Annihilation-sammanhang, men säkerligen igenkänd av många, är Fantastic Fours sporadiskt återkommande rymdskurk Super-Skrull, som i Annihilation visat sig tappat sin status som Skrullernas förkämpe på grund av sina ständiga nederlag mot just FF, och som lite av en slump råkar få reda på att en av Skrullernas hemplaneter är nästa man till rakning/utplåning. På grund av Skrullernas pågående interna stridigheter är det tyvärr ingen som lyssnar på Super-Skrulls varningar och uppmaningar till motstånd mot stundade undergång, och en särskilt hetsig dispyt med en av Skrullernas befälhavare resulterar i att han bannlyses och stämplas som förrädare. Otacksamhet är världens lön och så, Super-Skrull får helt enkelt ta saken i egna händer och det blir rätt bra ös genom hela hans del av storyn.

Vidare då till Silver Surfer som bevittnar det kaos och global förintelse som invasionsstyrkan orsakat, och som ett resultat av det hookar upp med två andra före detta sändebud till Galactus - Firelord och Red Shift. Det visar sig snart att Annihilus och hans elitstyrka söker efter samtliga sändebud till Galactus för att tillfångata dem och försöka utvinna den kosmiska kraft som Galactus skänkt dem, och även att han lyckats släppa lös något ur ett galaktiskt fängelse (som totalförstördes i volym 1) som kanske kan visa sig vara ännu värre än hans egen invasionsstyrka. Läget känns rätt smuligt för Silver Surfer och hans nygamla polare, och han tar beslutet att återuppta kontakten med Galactus, som han svikit och förkastats av tidigare, för att på så sätt försöka få iordning på saker och ting igen. Silver Surfers del i volym 2 är enligt mig definitivt den starkaste och den som driver hela Annihilation-storyn framåt. Episkt, överdimensionerat och vältecknat.



Om du nu tar episkt, överdimensionerat och vältecknat och liksom spegelvänder det så har du tyvärr Ronan The Accusers avslutande och (lyckosamt nog) fristående del i samlingen. Ronan, som till vardags åtalar och dömer folk till höger och vänster, har själv blivit åtalad, falskeligen så, och har på grund av detta rest till en obskyr randomplanet för att leta upp en av de personer som vittnat falskt mot honom. Mitt i allt vittnesletande och rotande i en rätt trist intern stridighet så attackerar Annihilus styrkor staden som Ronan befinner sig i (tur/otur) och det blir dags att ta fram storsläggan (eller hammaren i Ronans fall).

Den något antiklimaxartade avslutningen till trots så är jag fortfarande väldigt positivt inställd till Annihilation, vars huvudhandling med Annihilus/Thanos vs. Nova/Drax/Silver Surfer samt Galactus och ett ytterligare potentiellt externt hot är riktigt spännande med bra karaktärer och ett något större perspektiv än "vanliga" storys. Som så ofta när det kommer till trilogier så är del två till viss del något av transportsträcka och ett upplägg för den avslutande delens smash, men den är på intet vis dålig för det. Annihilation volym 2 är en snygg, tjock och läsvärd samling, och vi ses igen efter den avslutande volym 3.

Dagens (spel)Nyheter

En av mina nyare vänner har äntligen börjat spelblogga för fullt igen på Dagens Nyheter efter en tids frånvaro. Det borde du såklart inte missa, du gillar ju också spel och så. Jag tror vi säger så här: Geekporr skickar alla sina läsare till DN så skickar DN alla sina till Geekporr. Win - win.

Deckad

Minst sagt nice bräda av Audrey Kawasaki.

Little Samson

1. Vad heter spelet?
- Little Samson

2. Till vilken konsoll fanns/finns det?
- NES

3. Vilka tre saker kunde karaktären förvandla sig till?
- Mus, Golem, Drake

Ang. detta alltså.

Öronsex / Återförening

Jag har efter cirka tre år återförenats med min CD-samling. Vi separerade på grund av att vi både behövde mer utrymme för oss själva. Vi klev varandra på fötterna och var i varandras väg i princip hela tiden (det var nog faktiskt så att CD-samlingen var mer i vägen för mig än vad jag var i vägen för den, men det är vatten under bron nu), och beslutet att flytta isär var smärtsamt men nödvändligt. Jag fyllde tomrummet med digitala varianter av det bästa ur samlingen, och även om det stillade det mest akuta behovet av audiosexuell tillfredsställelse så infann sig stundtals en längtan så stark efter fysisk genresortering och konvolutbetraktelse att jag inte kunde motstå vissa sporadiska impulsinköp av ett tillskott till samlingen (med en stilla förhoppning att detta nya skulle smälta in smidigt när vi väl återförenades).

Så, för några veckor sedan var det så dags att återses igen. CD-samlingen och jag, i vår nya lägenhet, där vi inte längre skulle behöva oroa oss för att komma i vägen för varandra igen. Det gick ganska lång tid innan vi så sakteliga började bekanta oss med varandra igen, vi inledde återföreningen med några dagar sporadisk uppackning, sortering och inventering, vilket resulterade i en bortrensning av vissa mindre delar som vi båda tröttnat på under vår frånvaro från varandra. Ett par dagar efter denna uppfräschning kände vi oss äntligen redo för den slutgiltiga och definitiva återföreningen - det tog ett tag, men slutligen beslutade vi oss för att det var Faith no Mores Angel Dust från 1992 som skulle få agera återföreningsljud efter tre års separation. Nu sitter vi här i soffan, CD-samlingen och jag, decibellvibrerandes och omslutna av den magiska RV, spår nr. 4, och de där tre åren och den tidigare irritationen är, utan att vi ens märker det, som försvunnen.

Att få stryk #17

Jag håller med.

Tapet

Moon Knight volym 1 var ju precis så bra som Maela sade att den skulle vara, och då jag håller med om i princip allt som han redan skrivit om Moon Knight så nöjer jag mig med att tillhandahålla två wallpapers. Ibland räcker ju det. Klicka för stora bilder då.

Med tanke på
hur skitigt det är
i tunnelbanan
är det inte konstigt
att Morlocks trvis så bra där.