RUINS - Dagen efter

Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.

Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.

Ruins är som koncept i princip perfekt rakt igenom, men det är extremt störande att det i mitten av del två byts tecknare. Det är en rätt så radikal ändring, från något som känns som våldsamma akvarellillustrationer till en mer stiliserad och samlad stil. Det sabbar faktiskt en hel del, den smutsiga och obehagliga känslan som lyfts fram och förstärks av de ursprungliga målade bilderna minskar tyvärr en hel del efter bytet. Trist, även om det inte är helt katastrofalt.

Något jag såg när jag googlade lite efter att ha läst klart var att Ruins gavs ut redan 1995. Då detta var en period då jag slutat läsa Marvel så gick det mig och säkerligen merparten av alla andra svenska serieläsare totalt förbi, så det var ju bara ren röta att jag sprang på den här återutgivningen. Kan tänka mig att Marvel valt att göra ett nysläpp av Ruins nu så här 14 år senare tack vare att Warren Ellis på senare år blivit något av en världsstjärna på författarfronten, med en förmåga att förvandla nästan allt hans penna rör vid till tecknat guld. Strategiskt, för det funkade uppenbarligen på mig. Man ska dock inte köpa Ruins och förvänta sig att det känns så där typiskt Elliskt, för jag antar att han inte riktigt hade hittat sitt personliga groove redan under mitten av 90-talet, men det är inget negativt för Ruins del. Det är tillräckligt vridet och flippat som det är, även om Ellis var lite av en rookie när han skrev det.

RUINS

Sitter på jobbet och känner hur det kliar i fingrarna över att få komma hem och läsa RUINS av Warren Ellis. Har ingen som helst aning om vad det är för något. Var in hos min lokala seriebutik och kollade om det trillat in någon prenumeration (det hade det inte), bläddrade i nyinkommetlådan och spontanköpte en Marvel oneshot jag hittade. Det enda jag såg var titeln och det målade omslaget med Galactus hängandes till synes livlös i omloppsbana kring någon främmande planet. Det räckte för min del. Det är först här, tillbaka på kontoret fler timmar senare, som jag lägger märke till att det är Warren Ellis som författat det här mystiska dubbelnumret. Har bestämt mig för att inte googla någonting om serien. Jag ska göra som förr, läsa serien hemma utan någon som helst aning om vad jag ska förvänta mig. Vardagsspänning!

Spaceman (melodi av Babylon Zoo)

Torsdagkväll på kontoret:

Cow of Thunder?

SNIKT vs. SMASH

Efter cirka 1000 års försening är det dags. Ultimate Wolverine vs. Hulk fortsätter och avslutas. Gief.

Läs, titta på bilderna och kissa ned dig.

Punisher vol. 1 - In The Beginning

Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de "riktiga" superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är "vuxnare" varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.

Något jag ofta kan störa mig på i vanliga serier är bristen på kontinuitet - det är sällan någon åldras på riktigt, de ligger liksom och loopar och ändras lite då och då för att passa in i samtiden. MAX-varianten av Punisher däremot använder sig av en verklig tidräkning, där Punisher sägs vara född 1950. För min del så ger det hela storyn en verlighetsförankring och en trovärdighet som Marvels serier annars ofta saknar. Storymässigt så bjuder In The Beginning inte på särskilt mycket bakgrundsinfo kring Frank Castle och det han gör, utan kastar istället in läsaren direkt i en extremt väpnad konflikt mellan Punisher, den italienska maffian och CIA. För att sammanfatta hela volym 1 med en mening: Folks huvuden kaskadexploderar efter att blivit sönderskjutna med hagelbössor och maskingevär, och Garth Ennis Punisher måste vara en av de hårdaste seriekaraktärerna någonsin. Det är kanske inte storslagen och fyndig berättarkonst, men det är stenhårt, cyniskt och smutsigt rak igenom. Rekommenderas till alla som inte har något emot huvuden som kaskadexploderar.

Fallout 3 DLC + "Ny" Xbox-site

Två sköna grejer i samma länk: Info om idag utkomna Operation Anchorage, som då alltså är den nedladdningsbara expansionen till Fallout 3, samt nyligen flyttade och nystylade Xbox360 Fanboy, som nu huserar hos Joystiq. Du klickar nu HÄÄÄR!