Låtsasregn

Sitter och inväntar tunnelbanan hemåt när jag av en händelse lyfter blicken från den bok jag läser (Alastair Reynolds) och plötsligt ser en gammal klasskamrat (eller "kamrat", det känns mer korrekt) från min tid som medie- och kommunikationsvetare. Precis som jag så tillhör den forna klasskamraten numera den så kallade "branschen" (vilket jag tagit reda på genom en av de där sporadiska googlingar som vi då och då gör på gamla kollegor, klasskamrater och ytligt bekanta), men utöver det så skulle jag vilja påstå att vi inte har något som helst gemensamt, vare sig nu eller då. Hur som helst, våra blickar möts där i tunnelbanan, i kanske en fjärdels sekund eller så, innan vi simultant låtsas som att det regnar och slår undan blickarna till något annat. Det blir ju så ibland, att man rent reflexmässigt bara försöker ta sig undan, även om man vet att det egentligen är för sent och alldeles uppenbart. Och jag uppskattar verkligen att du precis som jag bara helt sonika mörkar att vi såg varandra. Vi hade ju absolut ingenting att prata om när vi träffades i princip varje dag förut, så jag har väl väldigt svårt att tro att vi helt plötsligt skulle komma på en jävla massa intressanta saker att skvallra om nu. Det hade med all säkerhet bara känts jävligt jobbigt att stå där som två fån och låtsas vara intresserade av varandra medan vi bara vill att tunnelbanan ska komma någon gång (och att vi inte ska åka åt samma håll). Världen skulle vara en bättre plats om alla var lite mer som du och jag. Kallprat är den överlägset största orsaken till utbrändhet, depression, övervikt och tunnhårighet, det har jag alltid sagt. Så, om vi skulle ses någon gång igen framöver, låt oss göra exakt samma sak då igen. Pepp!