The End League, vol. 1: Ballad of Big Nothing

Ytterligare ett rent spontanköp som jag inhandlade tack vare att omslaget och namnet såg intressant ut, och då det är en superhjälteserie som ges ut månatligen av Dark Horse Comics. Brukar försöka hålla ögonen öppna efter titlar som inte ges ut av Marvel och DC, med förhoppningen att de ska kunna konkurrera med de större förlagen. Kan dock säga direkt att volym 1 av The End League inte konkurrerar med varken Marvels eller DC:s bättre titlar. Skulle säga att det är en rätt genomsnittlig superhjälteserie, med en del konkreta nackdelar och fördelar. Tyvärr fler nackdelar än fördelar när jag väl tänker efter.

Fördelarna består främst av att det känns fräscht med ett universum som inte är så rotat i äldre handlingar, handlingen och bakgrunden till allt är smart och intressant, och det är bra tecknat (av Matt Broome). Idén att låta en ensam hjälte vara utgångspunkten för allt annat som sker i världen är väldigt intressant, och konceptet med The End League som den sista hjälteansamlingen mot en i övrigt korrupt värld känns initalt väldigt lovande. Tills vi då hoppar över till nackdelarna...

Nackdelarna är mycket på grund av att allt känns rätt rörigt. Rick Remender introducerar i första volymen säkert över 25 olika karaktärer, onda, goda och mittemellan, vilket gör det svårt att fokusera på någon av dem. Den av dem som får mest uppmärksamhet är urhjälten Astonishman (nedan), som ju då såklart är en spinoff/ripoff av DC:s Superman, och är huvudorsaken till att alla andra supermänniskor skapats. Vilket leder oss till nästa nackdel i serien: Ett stort antal av karaktärerna i The End League är varianter av Marvels och DC:s mer välkända figurer. Astonishman - Superman, Dead Lexington - Lex Luthor, Aracnakid - Spiderman, Soldier American - Captain America, Black - Batman, The Smiling Man - Joker med flera etc. Det lustiga är att Remender inte gör något speciellt med detta, det känns lite som att han gjort likheterna som någon kul grej, men efter ett tag glömt syftet med det och bara låtit sina gubbar se ut som och ha liknande namn som originalen. En annan anledning till att det känns rörigt är att Remenders värld består av så mycket olika saker. Det är superhjältar och skurkar i flera olika faktioner, asagudar och grekiska gudar som egentligen är från parallella universum och någon sorts megademon som vill förstöra hela världen. Allt i en enda stor gryta utan någon egentlig röd tråd. Det känns från början som att Astonishman, som faktiskt är en bra karaktär, är seriens huvudperson, men han försvinner rätt ordentligt från blickfånget redan i andra numret, och efter det är det mest ett mishmash av nya figurer som säger saker man inte riktigt förstår.

Jag vill verkligen gilla The End League. Det finns ett riktigt guldkorn till grundtanke där i härvan, men i slutändan så är det faktiskt så att det knökas in alldeles för mycket karaktärer och olika handlingar på kort tid, och det blir väldigt svårt att ta till sig allt. Synd. Jag skulle nog kunna tänka mig att återvända till The End League någon gång framöver för att se om det tar sig, men rent spontant så är jag rädd för att serien kanske inte blir alltför långlivad.