Blackagar Boltagon

I och med att War of Kings-eventet nu rullar på i full fart hos Marvel så firar vi med en fräck bild på Inhumans kung: Black Bolt!

No Hero #4, en sorts recension

"det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action". Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.

Handlingsmässigt så är den FX7-injicerade hjältevolontären Josh Carver nu inte längre helt övertygad om att det var en särskilt bra idé att ge sig i lag med Carrick Mastersons globala superensemble. Anledningen till Josh tvekan är främst att han istället för att utveckla superkrafter drabbats av ett totalt fysiskt sönderfall. I all korthet så ligger han i en sjukhussäng och tycker (med all rätt) synd om sig själv medan han ser mer och mer ut som en strålskadad zombie. Parallellt med det så diskuterar Masterson och en av hans första lyckade superexperiment - Redglare - vem som egentligen kan tänkas ligga bakom de mord som nyligen drabbat deras superteam, och de landar i beslutet att de trots Joshs "problem" ska presentera honom för allmänheten som Frontlines nyaste medlem.

För min del så tycker jag att den enda nackdelen med No Hero är att det blir rätt stora glapp i handlingen medan man väntar på att nästa nummer ska komma ut. Ellis gör sig ingen som helst brådska i berättandet, vilket såklart är bra, men det känns precis som förut att No hero kommer att fungera mycket bättre som en komplett volym än som lösnummer. I övrigt är det fortfarande väldigt snyggt, spännande och svart humoristiskt.

Geektest nr. 10

Ok, 30 st karaktärer från X-men och deras hangarounds nedan. Flest namedrops vinner. Då min primära X-men-period var i slutet av 80-talet och början av 90-talet så var det främst varianter av den här lineup:en som gällde då, vilket gör att jag för en gångs skull själv kan alla namn. Faktiskt rätt sugen på att kolla in Chris Claremont kommande X-men Forever, som ska vara något av ett återtåg till X-men à la 90-talet.



Bonus: I och med att bilden ska representera X-men under tidigt 90-tal så kan man tycka att det fattas ett par karaktärer som iallafall jag borde kännas rätt givna i den här gruppen. Men vilka tänker jag på?

Lockjaw & the Pet Avengers

Så heter alltså serien som vi ser första numrets omslag till i föregående inlägg. Ingen som helst aning om vad det kan handla om, men lite nyfiken blir man ju. För den oinvigde så är Lockjaw den stora hunden (som för det mesta håller till hos Inhumans), och den lila draken är Lockheed, som X-men-läsare från början av 90-talet säkert känner igen. I övrigt har jag ingen aning. Någon som vet varför en groda klätt ut sig till Thor?

Jaha, vad händer här då?

Dark Avengers #2

Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två "äkta" Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya "hjältarna". För det lär det göra, förr eller senare.

All Star Superman, vol 1

All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.



All Star Superman, författad av Grant Morrison och illustrerad av Frank Quietly, lanserades i 2005 med syfte att "restore Superman to his pre-eminent place as the greatest super-hero of all". För att göra detta så fick Morrison i princip fria tyglar att göra vad han ville med Superman, och totalt bortse från allt annat knas som DC blandat in honom i under de senaste 60 åren. Grundstoryn är fortfarande samma - baby flyger från ett exploderande Krypton, landar hos ett par i Smallville och växer upp för att bli Clark Kent aka Superman etc etc - men i övrigt så har All Star Superman egentligen ingenting överhuvudtaget att göra med DC:s övriga kontinuitet. Perfekt för min del alltså, som bara precis nyligen börjat skrapa på DC-ytan via Green Lantern.

Morrisons Superman är här mäktigare än någonsin, på gränsen till allsmäktig. Den enda egentliga referensen som ges är att han kan lyfta mer än 200 triljoner ton, men inte ens det verkar vara hans övre gräns. I vanliga fall hade antagligen den här övermäktigheten känts rätt trist, men med Morrisons berättande så känns det istället helt rätt, mycket tack vare att man redan i början av serien får reda på att Superman kommer att dö. Vill inte gå in alltför mycket på handlingen här, men kan sammanfatta allt med att Morrison och Quietly lyckas knyta ihop flygningar genom solen, en Ultra-Sphinx, tidsresande Atlas och Samson, en dödsdömd Lex Luthor, svart kryptonit, Superman Squadron, stålhunden Krypto, en begravning och mycket mer, och allt känns bara helt självklart från början till slut. Jag skulle vilja påstå att Morrison och Quietly plockar ut allt som varit bra med med Superman genom åren, bakar ihop allt det till sin egen helt nya lilla stålkaka, och kommer i slutänden ut med något som är ännu bättre. Kanske låter lite fånigt, men man blir faktiskt rätt glad av att läsa All Star Superman.

PROTECT SPACE!

Emperor Vulcan

Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i soffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.

Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Som du ju såklart minns så var jag måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall... så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi'ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi'ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.

Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.

Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.

Att få stryk #38

Luke Cage spiller ut Bullseyes Cheerios och extrembrutaliserar Venoms ansikte med en kofot i New Avengers #49. CRACK, SMASK!

Green Lantern: No Fear

Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.

För att snabbt summera No Fear så känns det mycket som en nystart av Green Lantern, där vi får en bra överblick över Hal Jordans bakgrund och tidigare viktiga händelser som lett fram till seriens start. Rätt perfekt alltså för oss tidigare DC-fobiker som inte är helt insatta, och jag tror att i princip vem som helst skulle kunna läsa No Fear utan att känna sig vilsen. Gällande själva handlingen så är den lite som juice: Antingen så kan man köpa halvfabrikat, eller så pressar man sin egen. No Fear är som färskpressad juice. Hal Jordan hinner fightas mot galaktiska utrotningsrobotar, en människomuterad mördarhaj, Doctor Mengele-gremlins med flera, och har parallellt med det tid att pyssla både med familj och tidigare förhållanden. Geoff Johns återintroducerar även de äldre DC-skurkarna Black Hand och Hector Hammond i något som sägs vara bättre och obehagligare tappningar än tidigare, men i och med att jag inte är bekant med dem sedan tidigare så kan jag inte jämföra dem med tidigare versioner. Bra och obehagliga är de iallafall, vilket räcker för mig. Hur som helst, No Fear är som du säkert märker knökad från början till slut, utan att för den delen kännas rörig en enda gång. No Fear är lite som en måttstock för hur en superhjälteserie ska vara uppbyggd. Som sagt, färskpressad juice.

Rent utseendemässigt så känns det lite småspretigt att det är fyra olika tecknare i en enda samlingsvolym, men då alla är helt ok så funkar det rätt bra ändå. Själv hade jag i och för sig helst sett att Ethan van Sciver hade gjort alla nummer, men man kan väl inte få allt som man vill här i livet. Eller?

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2

Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Project Superpowers

Precis som Junkultur så köpte även jag ett inbundet exemplar av Projekt Superpowers till specialpris på Comics Heaven i Gamla stan. Den här volymen samlar nummer 0-7 av Dynamite Entertainments Project Superpowers, vilket gör det till en rätt mastig samling. För min del var det i det här fallet inte direkt positivt. Att se en samling 40-talshjältar med karaktärer som Fighting Yank och Dynamic Man (och Woman, och Boy) i spetsen försöka konkurrera med den kvalitet som Marvel och DC öser ur sig nu för tiden, det är precis lika roligt som det låter. Det var bitvis så oengagerande att jag funderade på att sluta läsa helt och hållet. Hantverket i sig kan man nog egentligen inte klaga på, det är bara väldigt trist, från början till slut. Jag orkar inte beskriva vad det handlar om och så, men om du känner dig nyfiken så finns det en del att läsa om Project Superpowers på Wikipedia.

Dark Avengers #1

Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?

Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.

Grisigare än så här blir det nog inte

Blog äter helt sonika upp Wasp i nummer 2 av Ultimatum. Vidrigt.

Edit: Jag rättar mig själv. Blob heter han ju.

Annihilation: Conquest, Book 2

Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.

Den del som är allra bäst är precis som i volym 1 den del som innefattar Star-Lord och den udda samling karaktärer som efter Conquest bildar Guardians of The Galaxy (mer om dem snart). Super-Skrull är ju också alltid bra, även om han bara gör en något mindre biroll här. Övriga karaktärer, och då främst Nova, Quasar och nykomlingen Wraith, lyckas inte riktigt engagera på samma sätt. Stort minus även för att Novas del i Conquest helt oförklarligt avslutas med en helsida text istället för själva serien. Känns lite som att se en film där slutet klippts bort och ersatts med en texruta: "Sen så möter hjälten en ny medhjälpare och tillsammans så besegrar de slutbossen och ger sig ut på nya äventyr. Slut". Precis så omotiverat känns slutet på Novas del.

Dock, alla minus till trots, Annihilation: Conquest som helhet är inte på något sätt en dålig serie. Det är bra action hela vägen, hyggligt spännande och tillräckligt bra illustrerat rakt igenom för att förtjäna en plats i bokhyllan, och är ett givet tillskott i samlingen för den som gillar Marvels mer kosmiska utsvävningar.

Mer War Machine tack

Nummer två av War Machine är beställt, men verkar ha blivit fördröjt. Högre prio på just mina beställningar vore fint. Tack på förhand.

Att få stryk #37

SPRÄÄÄÄTZ (antar jag att det låter).

Via Maela.

Punisher vol. 2 - Kitchen Irish

I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell's Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.

Något jag blev besviken på i volym 2 var att Lewis Larosa, som illustrerade första volymen, ersatts av någon annan tjomme som inte riktigt når upp till den grova och passande stil som Larosa har. Den här nya killen är inte direkt dålig, men det som är en riktig nagel i ögat på mig är att han ändrat dödskalleloggan på Punishers t-shirt från Larosas stenhårda nytolkning tillbaka den mer klassiska varianten. Man vill ju ha Larosas variant nedan (från volym 1). Eller?

Geekporr

De är väl hög tid att bloggen lever upp till sitt namn. Hence: Spiderwoman.