Devil May Cry 4, en sorts recension

Jag har varit något tveksamt inställd till Devil May Cry 4 efter att ha misslyckats så miserabelt med att försöka spela del 3 i serien - jag erkänner villigt att jag absolut inte är någon hardcorelirare när det kommer till DMC-spelen och att 3:an var för svårt för mig. Dock, när jag nu fått möjligheten att låna 4:an (tack Jimmy) så tänkte jag att jag iallafall kan testspela lite, lite sådär avslappnat förutsättningslöst på vinst och förlust.

Har kört ganska exakt en tredjedel av spelet, och rent generellt så har jag inget direkt att klaga på. Stora demonbesatta dockor med överdimensionerade knivarmar/ben, obegränsat med ammunition, spektakulär action, silikon, kreativa bossar, hårdrock, clean grafik, massvis med adrenalinstinna oneliners och sköna kontroller. Orkar inte gå in i detalj på handlingen, men du ska någonstans och det är en jävla massa demoner i vägen, pang pang hugg hugg fina färger och en massa blod. Det finns definitivt vissa småtråkiga partier i spelet, främst bestående av rätt oinspirerade pusselmoment där man måste knuffa runt statyer och dylikt, men överlag är det som sagt rätt bra ös hela tiden.

Dock, än så länge så känns det som att DMC4 saknar det där lilla extra som får mig att vilja stanna hemma från jobbet och bara spela klart det. Svårt att definiera vad som egentligen saknas, men som det är nu så bryr jag mig inte särkilt mycket om vad som händer i spelet. Möjligtvis har jag blivit bortskämd med det mästerliga berättandet i exempelvis Bioshock och The Darkness, men å andra sidan så är inte DMC den typen av spel. DMC kanske bara ska bjuda på färgrika omgivningar där du som spelare gör ditt yttersta för att ha ihjäl allt som ser ut att kunna röra på sig - om det är så så är Devil May Cry 4 ett riktigt bra spel och borde inte missas av någon. Jag kör vidare lite ikväll, vi ses där.