Hellboy 2, ett utlåtande

Eller "Bellhoy", som han av någon outgrundlig anledning kallats i ett av Geekporrs mest bespottade inlägg. Hur som helst, jag gillade Hellboy 2, rätt så mycket faktiskt, av ett antal olika anledningar:

- I och med att Guillermo del Toro rippat sin egen Pan's Labyrinth rätt friskt rent visuellt så är filmen en genomgående väldigt fantasifull fröjd för ögat (iallafall för oss som gillar monster och liknande), både gällande miljöer och det stora urval av varelser som dyker upp. Det känns även som att Mike Mignolas karaktärer gjort en väldigt smärtfri och lyckad visuell övergång från serie till filmatisering, till skillnad mot vissa andra (Juggernaut, Thing, jag tänker på er!).

- Utöver en rak standardhandling utan några egentliga konstigheter så bjuder Hellboy 2 även på en ytterligare dimension, där mänsklighetens gråa och kreativt inskränkta vardag sakta men säkert kramat livet ur allt som idag betraktas som sagor och fantasier. Lite av en vuxnare och subtilare version av The Neverending Storys tema kan man nog säga, och för den som orkar tänka efter lite så kan man efter slutet sätta sig ned en stund och fundera lite på vem som var god och vem som var ond, egentligen. Inte jag dock, för jag måste sova.