No Hero #4, en sorts recension

"det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action". Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.

Handlingsmässigt så är den FX7-injicerade hjältevolontären Josh Carver nu inte längre helt övertygad om att det var en särskilt bra idé att ge sig i lag med Carrick Mastersons globala superensemble. Anledningen till Josh tvekan är främst att han istället för att utveckla superkrafter drabbats av ett totalt fysiskt sönderfall. I all korthet så ligger han i en sjukhussäng och tycker (med all rätt) synd om sig själv medan han ser mer och mer ut som en strålskadad zombie. Parallellt med det så diskuterar Masterson och en av hans första lyckade superexperiment - Redglare - vem som egentligen kan tänkas ligga bakom de mord som nyligen drabbat deras superteam, och de landar i beslutet att de trots Joshs "problem" ska presentera honom för allmänheten som Frontlines nyaste medlem.

För min del så tycker jag att den enda nackdelen med No Hero är att det blir rätt stora glapp i handlingen medan man väntar på att nästa nummer ska komma ut. Ellis gör sig ingen som helst brådska i berättandet, vilket såklart är bra, men det känns precis som förut att No hero kommer att fungera mycket bättre som en komplett volym än som lösnummer. I övrigt är det fortfarande väldigt snyggt, spännande och svart humoristiskt.

No Hero #3, en sorts recension

För dig som kommer ihåg saker så kanske du minns att jag benämnde nummer 2 av No Hero som ett "pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction". Bristen på standardaction fortsätter faktiskt även i nummer 3, som inleds med 4 st helt dialoglösa heluppslag som ägnas åt Josh Carvers mardrömshallisar efter att han frivilligt satt i sig superkraftsdrogen FX7 i föregående nummer. Rätt vågat, kan jag tycka, att ägna en rätt stor del av ett lösnummer åt extremt detaljerade (och faktiskt rätt vidriga) psykosscenarier som egentligen inte driver handlingen framåt, men det är nog viktigt att se No Hero som en lång sammanhängande berättelse, som inte tar särskilt mycket hänsyn till att försöka fylla varje lösnummer med sin egen kvot av nyckelhändelser eller action.

No Hero fortsätter vara väldigt bra, och intrigen tätnar hittills mer och mer för varje nummer. Utan att avslöja alltför mycket så visar det sig att någon väldigt mäktig person och/eller organisation gör seriösa ansträngningar för att så effektivt som möjligt utrota alla de supermännsikor som Carrick Masterson skapat, vilket visar sig vara iallafall en av anledningarna till varför han är så angelägen att skapa en ny superhjälte av den frivillige Carver. Den spännande handligen och mystiska intrigen till trots så måste jag ändå erkänna att det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action i kommande nummer, men det är fortfarande väldigt långt ifrån långtråkigt. Om du ännu inte hoppat på No Hero-tåget så är det banne mig hög tid att du gör det nu, för moderna superhjälteserier blir so far inte mycket mer engagerande än det här.

Black Summer wallpapers

Ett par skrivbordsunderlägg från tunga Black Summer bara.

Black Summer, en sorts recension

- Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.

Den frågan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite så är det faktiskt för mig också. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan - allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. Så, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis så gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven på independentbolaget Avatar Press.



Black Summer inleds med att John Horus, en av världens sex kända superhjältar, mördar USA:s president samt hela hans personal med motiveringen att de inte är något annat än kriminella mördare och krigsförbrytare som inte gör annat än att göra världen till en sämre plats för sin egen vinning. Alltså, Black Summer genomsyras av en hel del politik och svidande samhällskritik, vilket i normala fall hade avskräckt mig då jag lider av någon sorts politiskt flatlinesyndrom, men just i det här fallet passar samhällsperspektivet in väldigt väl i storyn utan att kännas alltför påklistrat. Skönt, men skit i det nu så går vi vidare till själva våldet: Efter att Horus haft ihjäl presidenten måste naturligtvis militären ha ihjäl honom, och när de ändå är i farten så känns det säkrast att försöka ha ihjäl de återstående fem hjältarna också. Utöver att militären mobiliserar så visar det sig snart att CIA framställt egna supersoldater, och det dröjer inte länge innan både hundratals soldater och en av superhjältarna gått en brutal död till mötes. Brutal och detaljerad faktiskt, då illustratören Juan Jose Ryp (som nu även tecknar Ellis nuvarande serie No Hero)syns lägga väldigt stor vikt vid nästa obscena mängder detaljer, även i de rikligt förekommande våldskavalkaderna.

Ser vi till själva superhjältandet så har Black Summer en lite annorlunda vinkel på detta, då samtliga personer i världens enda superteam från början är "an association of politically-aware young scientist-inventors" som själva uppfunnit, designat och implementerat sina egna krafter och de specialbygga superpistoler de alla innehar. Intressant vinkel, men jag kan tycka att det hamnar lite i skymundan av den tydliga politiska agendan. Så, för att runda av och försöka summera lite, Black Summer är en smart, komplex, vältecknad och modern serie, som bitvis snubblar lite på sina rätt höga pretentioner. Bra, men inte bäst.


Klicka på både bilderna för wallpaperstorlek.