No Hero #4, en sorts recension

"det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action". Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.

Handlingsmässigt så är den FX7-injicerade hjältevolontären Josh Carver nu inte längre helt övertygad om att det var en särskilt bra idé att ge sig i lag med Carrick Mastersons globala superensemble. Anledningen till Josh tvekan är främst att han istället för att utveckla superkrafter drabbats av ett totalt fysiskt sönderfall. I all korthet så ligger han i en sjukhussäng och tycker (med all rätt) synd om sig själv medan han ser mer och mer ut som en strålskadad zombie. Parallellt med det så diskuterar Masterson och en av hans första lyckade superexperiment - Redglare - vem som egentligen kan tänkas ligga bakom de mord som nyligen drabbat deras superteam, och de landar i beslutet att de trots Joshs "problem" ska presentera honom för allmänheten som Frontlines nyaste medlem.

För min del så tycker jag att den enda nackdelen med No Hero är att det blir rätt stora glapp i handlingen medan man väntar på att nästa nummer ska komma ut. Ellis gör sig ingen som helst brådska i berättandet, vilket såklart är bra, men det känns precis som förut att No hero kommer att fungera mycket bättre som en komplett volym än som lösnummer. I övrigt är det fortfarande väldigt snyggt, spännande och svart humoristiskt.

RUINS - Dagen efter

Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.

Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.

Ruins är som koncept i princip perfekt rakt igenom, men det är extremt störande att det i mitten av del två byts tecknare. Det är en rätt så radikal ändring, från något som känns som våldsamma akvarellillustrationer till en mer stiliserad och samlad stil. Det sabbar faktiskt en hel del, den smutsiga och obehagliga känslan som lyfts fram och förstärks av de ursprungliga målade bilderna minskar tyvärr en hel del efter bytet. Trist, även om det inte är helt katastrofalt.

Något jag såg när jag googlade lite efter att ha läst klart var att Ruins gavs ut redan 1995. Då detta var en period då jag slutat läsa Marvel så gick det mig och säkerligen merparten av alla andra svenska serieläsare totalt förbi, så det var ju bara ren röta att jag sprang på den här återutgivningen. Kan tänka mig att Marvel valt att göra ett nysläpp av Ruins nu så här 14 år senare tack vare att Warren Ellis på senare år blivit något av en världsstjärna på författarfronten, med en förmåga att förvandla nästan allt hans penna rör vid till tecknat guld. Strategiskt, för det funkade uppenbarligen på mig. Man ska dock inte köpa Ruins och förvänta sig att det känns så där typiskt Elliskt, för jag antar att han inte riktigt hade hittat sitt personliga groove redan under mitten av 90-talet, men det är inget negativt för Ruins del. Det är tillräckligt vridet och flippat som det är, även om Ellis var lite av en rookie när han skrev det.

RUINS

Sitter på jobbet och känner hur det kliar i fingrarna över att få komma hem och läsa RUINS av Warren Ellis. Har ingen som helst aning om vad det är för något. Var in hos min lokala seriebutik och kollade om det trillat in någon prenumeration (det hade det inte), bläddrade i nyinkommetlådan och spontanköpte en Marvel oneshot jag hittade. Det enda jag såg var titeln och det målade omslaget med Galactus hängandes till synes livlös i omloppsbana kring någon främmande planet. Det räckte för min del. Det är först här, tillbaka på kontoret fler timmar senare, som jag lägger märke till att det är Warren Ellis som författat det här mystiska dubbelnumret. Har bestämt mig för att inte googla någonting om serien. Jag ska göra som förr, läsa serien hemma utan någon som helst aning om vad jag ska förvänta mig. Vardagsspänning!

No Hero #3, en sorts recension

För dig som kommer ihåg saker så kanske du minns att jag benämnde nummer 2 av No Hero som ett "pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction". Bristen på standardaction fortsätter faktiskt även i nummer 3, som inleds med 4 st helt dialoglösa heluppslag som ägnas åt Josh Carvers mardrömshallisar efter att han frivilligt satt i sig superkraftsdrogen FX7 i föregående nummer. Rätt vågat, kan jag tycka, att ägna en rätt stor del av ett lösnummer åt extremt detaljerade (och faktiskt rätt vidriga) psykosscenarier som egentligen inte driver handlingen framåt, men det är nog viktigt att se No Hero som en lång sammanhängande berättelse, som inte tar särskilt mycket hänsyn till att försöka fylla varje lösnummer med sin egen kvot av nyckelhändelser eller action.

No Hero fortsätter vara väldigt bra, och intrigen tätnar hittills mer och mer för varje nummer. Utan att avslöja alltför mycket så visar det sig att någon väldigt mäktig person och/eller organisation gör seriösa ansträngningar för att så effektivt som möjligt utrota alla de supermännsikor som Carrick Masterson skapat, vilket visar sig vara iallafall en av anledningarna till varför han är så angelägen att skapa en ny superhjälte av den frivillige Carver. Den spännande handligen och mystiska intrigen till trots så måste jag ändå erkänna att det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action i kommande nummer, men det är fortfarande väldigt långt ifrån långtråkigt. Om du ännu inte hoppat på No Hero-tåget så är det banne mig hög tid att du gör det nu, för moderna superhjälteserier blir so far inte mycket mer engagerande än det här.

Black Summer wallpapers

Ett par skrivbordsunderlägg från tunga Black Summer bara.

Black Summer, en sorts recension

- Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.

Den frågan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite så är det faktiskt för mig också. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan - allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. Så, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis så gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven på independentbolaget Avatar Press.



Black Summer inleds med att John Horus, en av världens sex kända superhjältar, mördar USA:s president samt hela hans personal med motiveringen att de inte är något annat än kriminella mördare och krigsförbrytare som inte gör annat än att göra världen till en sämre plats för sin egen vinning. Alltså, Black Summer genomsyras av en hel del politik och svidande samhällskritik, vilket i normala fall hade avskräckt mig då jag lider av någon sorts politiskt flatlinesyndrom, men just i det här fallet passar samhällsperspektivet in väldigt väl i storyn utan att kännas alltför påklistrat. Skönt, men skit i det nu så går vi vidare till själva våldet: Efter att Horus haft ihjäl presidenten måste naturligtvis militären ha ihjäl honom, och när de ändå är i farten så känns det säkrast att försöka ha ihjäl de återstående fem hjältarna också. Utöver att militären mobiliserar så visar det sig snart att CIA framställt egna supersoldater, och det dröjer inte länge innan både hundratals soldater och en av superhjältarna gått en brutal död till mötes. Brutal och detaljerad faktiskt, då illustratören Juan Jose Ryp (som nu även tecknar Ellis nuvarande serie No Hero)syns lägga väldigt stor vikt vid nästa obscena mängder detaljer, även i de rikligt förekommande våldskavalkaderna.

Ser vi till själva superhjältandet så har Black Summer en lite annorlunda vinkel på detta, då samtliga personer i världens enda superteam från början är "an association of politically-aware young scientist-inventors" som själva uppfunnit, designat och implementerat sina egna krafter och de specialbygga superpistoler de alla innehar. Intressant vinkel, men jag kan tycka att det hamnar lite i skymundan av den tydliga politiska agendan. Så, för att runda av och försöka summera lite, Black Summer är en smart, komplex, vältecknad och modern serie, som bitvis snubblar lite på sina rätt höga pretentioner. Bra, men inte bäst.


Klicka på både bilderna för wallpaperstorlek.

Thunderbolts: Caged Angels, en sorts recension

Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?

Om du inte litar på mitt omdöme

så bör du läsa Newsaramas motivering till varför Warren Ellis och Bryan Hitchs The Authority är bland det bästa som finns att få tag i i serieväg. Ambidextrous - This is Why (The Authority). Kunde knappt ha sagt det bättre själv.

No Hero #2, en sorts recension

Nummer två av Warren Ellis (relativt) nya serie No Hero finns ute att köpa nu, och som du kanske minns så hade jag mest bra saker att säga om nummer ett. Det här numret är främst ett pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction, men det är trots detta långt ifrån händelselöst och långtråkigt. Vi får bekanta oss en hel del med den smått obehagliga Carrick Masterson i det här numret, som syns ha misstänkt bråttom att låta den frivillige Josh Carver utsättas för den patenterat superkraftsskapande men även potentiellt dödliga psykedeliska drogen Foxy, och det känns som om att Ellis sakta men säkert håller på att måla upp ett scenario och en värld där ingenting är riktigt vad det verkar vara. No Hero nummer två är ett pratnummer som allra främst fungerar som ett starkt incitament för att köpa nummer tre, vilket jag tycker är helt ok, då serien just nu känns väldigt lovande och spännande på ett obehagligt krypande vis.

No Hero #1, en sorts recension

To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av Avatar Press, som du borde kolla in om du inte redan gjort det). I No Hero, med taglinen How much do you want to be a superhuman, får vi följa Josh Carver, som gör allt för att fånga uppmärksamheten hos Carrick Masterson, som med sin patenterade drog 5-methoxy-diisopropyltryptamine - kallad Foxy - driver Front Line, världens enda grupp av individer med superkrafter. År 2011 så agerar Front Line, som i och med att de är de enda supermänniskorna i världen är superkändisar, utanför lagen i sin rätt subjektiva jakt på brott och katastrofer. Mycket mer än så hinns inte med i första delen av No Hero, men Ellis lyckas etablera en intressant grundhandling, och har (som vanligt) en tendens att ta fram en fräsch vinkel på superhjältar som många av de större utgivarnas titlar ibland saknar. Att det är fyndigt, brutalt och väldigt detaljrikt illustrerat av spanjoren Juan Jose Ryp hjälper också till att lyfta det första intrycket. No Hero löper över sju nummer och finns att köpa i butik nu. Jag tycker att du ska göra det, så att vi har något att prata om nästa gång vi ses. Som du säkert minns får jag eksem av random kallprat.

Klick för stor.

Thunderbolts, Faith in Monsters

Minns du Warren Ellis alternativa superhjälteserie DV8 från slutet av 90-talet? Troligtvis inte, men hur som helst, grundpremissen i all korthet är att Ellis i DV8 presenterade ett "superhjälteteam" bestående av en samling missanpassade, övervåldsamma och missbrukande men ändå omtyckbara individer som motvilligt utförde oftast oförklarliga uppdrag åt sin uppenbart skogstokiga uppdragsgivare (Ivana Baiul, bra namn). Bra grejer, även om tecknarstilen kan kännas väldigt mycket 90-tal och Image comics idag. Kolla in den om du får chansen.

Så, från Warren Ellis DV8 till hans desto nyare version av Marvels Thunderbolts (tagline: Justice, like lightning) som jag fick nöjet att spendera gårdagskvällen med. Precis som DV8 så består Thunderbolts av en samling väldigt ovilliga och i allra högsta grad moraliskt tveksamma supertyper vars enda gemensamma nämnare i princip är att de är föredetta superskurkar som jobbar åt staten i utbyte mot benådning och en riktigt stor näve kontanter. Thunderbolts som team har hängt med ända sedan 1997, men Ellis tog hela serien och teamet i en ny riktning när han tog över författarskapet från och med #110. Ellis version av Thunderbolts består av Songbird, Venom (Mac Gargan, tidigare Scorpion), Penance (fd Speedball), Radioactive Man, Swordsman, Moonstone och massmördaren Bullseye, med Norman Osborn (a.k.a. Green Goblin) som manipulativ, fascistisk och tidvis psykiskt labil arbetsgivare. Låter ju som ett vinnande koncept från början till slut för dig och mig, vilket det också visar sig vara när man läser det. Skitbra faktiskt.

Handlingsmässigt är Faith in Monsters, som samlar nr 110-115 och 3 oneshots, lite av en introduktion av samtliga karaktärer parallellt med att teamet är ute på sina första (stapplande) uppdrag, vilka främst går ut på att anhålla superhjältar som vägrat registera sig under rådande Superhuman Registration Act, helst utan att ha ihjäl allt som råkar komma i vägen. Kort sammanfattat så är samarbetet mellan karaktärerna och allt de tar sig för väldigt långt ifrån smärtfritt. Återigen: Skitbra. Och den nya Venom som statligt anställd brottsbekämpare, hur lirar det då? Ganska exakt enligt nedan faktiskt:

Planetary, volym 1

De senaste måndaderna har jag sugit i mig en hel del seriesamlingar signerade Warren Ellis (senast nämnda: newuniversal, personlig favorit: The Authority). Varför? Alan Moore gillar ju Warren Ellis, så jag gör väl också det. Hur som helst, senaste lästa och positivt mottagna album är volym 1 av Planetary, som liknande det mesta jag läst av Ellis avviker något från standardformulan för superhjälteserier. Planetary avviker på så sätt att även om de tre medlemmarna i organisationen Planetary har superkrafter så känns de inte som superhjältar, utan snarare som fältagenter, eller som heltidsanställda äventyrare (lön: 1 miljon dollar om året, inget snack, inga frågor).



Medlemmarna i Planetary består av den mest superhjältelika Jakita Wagner - supersnabb, stark, osårbar - den smått instabile och stillasittande The Drummer - manipulerar information och elektronik - och den nyrekryterade, desillusionerade och frostiga Elijah Snow - extraherar värme ur saker/personer. Tillsammans reser de världen runt och löser mysterier som de får av den mystiska Fourth Man, utan att ha en blekaste aning om vem deras chef är (Bill Gates? Hitler?) eller varför de riskerar sina liv för uppdrag de inte har någon som helst koll på. Naturligtvis så är trion inte helt nöjd med att jobba i blindo hela tiden, och när den egensinniga Snow väl bekantat sig med den andra två så börjar de sakta och smått osäkert luska ut att de är inblandade i någon sorts global/interdimensionell konspiration där Planetary tydligen spelar en avgörande roll.

Sammanfattningsvis, Warren Ellis gör varken Alan Moore eller mig besviken, och Planetary är som en coolare variant av Indiana Jones, på syra, med superkrafter, och om inte det får ditt hjärta att slå bara lite lite snabbare så vet jag inte varför du kastar bort din tid på den här delen av Internet. Nu ska jag äta plättar och se Children of Men. Rätt bra det med.

newuniversal - Everything Went White, en sorts recension

THIS IS A PARADIGM SHIFT.
EVERYTHING YOU KNOW HAS CHANGED.
PLEASE REMAIN CALM.

newuniversal är en Marvel-serie som avviker från standardutbudet genom att den utspelar sig i ett helt nytt, eget universum där det tidigare aldrig existerat någon med superkrafter (förutom den familj som den amerikanska regeringen i all hemlighet mördade i slutet av 50-talet). Hur som helst, en helt vanlig dag avbryts plötsligt av ett starkt vitt sken som omger hela jorden. Det som hänt, utan att någon har någon som helst aning om det, är att jorden glidit in i en sorts universellt nätverk kallat the newuniversal structure. Allt som existerar inom newuniversal måste anpassas efter dess villkor, såväl fysiskt som psykiskt, och för att denna övergång ska gå så smidigt som möjligt så skapar newuniversal ett antal budbärare - a Nightmask, a Starbrand, a Justice, a Cipher. I praktiken innebär detta att en gothtjej, en Oklahomansk fotbollskille, en robotingenjör och en komatös polis, helt ovetandes, blivit utsedda att leda jorden genom det paradigmskifte som krävs för att klara av anpassningen till newuniversal. Problemet är bara att förutom Nightmask så har de övriga tre ingen aning vad som hänt med dem eller vad de ska göra. Justice, som vaknar ur en koma efter att ha blivit skjuten i huvudet och nu kan se alla orättvisor som du någonsin gjort, ger sig ut i New York för att straffa alla syndare, medan Starbrand, jordens helt nya försvarssystem, hamnar i fängelse och i självförsvar råkar ha ihjäl ett gäng poliser. I all korthet, övergången till en ny era för mänskligheten går rätt långt ifrån smidigt.

newuniversal - Everything Went White samlar #1-6 av serien, och känns som upptakten till något som redan är men främst har potential att kunna bli riktigt riktigt bra. Det enda negativa jag upplever efter två genomläsningar är att efter 6 delar så lämnas man med en hel massa lösa trådar och ett stort fett To Be Continued innan serien fått upp någon egentlig fart. Dock, för den gillar riktigt stora perspektiv, och för dig som redan fått smak för Warren Ellis widescreen-berättarskap (The Authority, Ultimate Galactus etc.) så lär newuniversal vara en fullträff. Snyggt är det också, och det känns rätt kul att tecknaren Salvador Larocca valt att visualisera huvudkaraktärerna efter verkliga personer (Justice = Bruce Willis, Starbrand = Sawyer i Lost etc.). Sammanfattningsvis, med tanke på att jag köpte newuniversal helt på vinst och förlust utan att ha någon aning om vad det var så är jag sjukt nöjd. Mer blindköp framöver.