No Hero #3, en sorts recension

För dig som kommer ihåg saker så kanske du minns att jag benämnde nummer 2 av No Hero som ett "pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction". Bristen på standardaction fortsätter faktiskt även i nummer 3, som inleds med 4 st helt dialoglösa heluppslag som ägnas åt Josh Carvers mardrömshallisar efter att han frivilligt satt i sig superkraftsdrogen FX7 i föregående nummer. Rätt vågat, kan jag tycka, att ägna en rätt stor del av ett lösnummer åt extremt detaljerade (och faktiskt rätt vidriga) psykosscenarier som egentligen inte driver handlingen framåt, men det är nog viktigt att se No Hero som en lång sammanhängande berättelse, som inte tar särskilt mycket hänsyn till att försöka fylla varje lösnummer med sin egen kvot av nyckelhändelser eller action.

No Hero fortsätter vara väldigt bra, och intrigen tätnar hittills mer och mer för varje nummer. Utan att avslöja alltför mycket så visar det sig att någon väldigt mäktig person och/eller organisation gör seriösa ansträngningar för att så effektivt som möjligt utrota alla de supermännsikor som Carrick Masterson skapat, vilket visar sig vara iallafall en av anledningarna till varför han är så angelägen att skapa en ny superhjälte av den frivillige Carver. Den spännande handligen och mystiska intrigen till trots så måste jag ändå erkänna att det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action i kommande nummer, men det är fortfarande väldigt långt ifrån långtråkigt. Om du ännu inte hoppat på No Hero-tåget så är det banne mig hög tid att du gör det nu, för moderna superhjälteserier blir so far inte mycket mer engagerande än det här.