Green Lantern: No Fear

Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.

För att snabbt summera No Fear så känns det mycket som en nystart av Green Lantern, där vi får en bra överblick över Hal Jordans bakgrund och tidigare viktiga händelser som lett fram till seriens start. Rätt perfekt alltså för oss tidigare DC-fobiker som inte är helt insatta, och jag tror att i princip vem som helst skulle kunna läsa No Fear utan att känna sig vilsen. Gällande själva handlingen så är den lite som juice: Antingen så kan man köpa halvfabrikat, eller så pressar man sin egen. No Fear är som färskpressad juice. Hal Jordan hinner fightas mot galaktiska utrotningsrobotar, en människomuterad mördarhaj, Doctor Mengele-gremlins med flera, och har parallellt med det tid att pyssla både med familj och tidigare förhållanden. Geoff Johns återintroducerar även de äldre DC-skurkarna Black Hand och Hector Hammond i något som sägs vara bättre och obehagligare tappningar än tidigare, men i och med att jag inte är bekant med dem sedan tidigare så kan jag inte jämföra dem med tidigare versioner. Bra och obehagliga är de iallafall, vilket räcker för mig. Hur som helst, No Fear är som du säkert märker knökad från början till slut, utan att för den delen kännas rörig en enda gång. No Fear är lite som en måttstock för hur en superhjälteserie ska vara uppbyggd. Som sagt, färskpressad juice.

Rent utseendemässigt så känns det lite småspretigt att det är fyra olika tecknare i en enda samlingsvolym, men då alla är helt ok så funkar det rätt bra ändå. Själv hade jag i och för sig helst sett att Ethan van Sciver hade gjort alla nummer, men man kan väl inte få allt som man vill här i livet. Eller?

Green Lantern - Rebirth

Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.

Green Lantern - Rebirth är något av en rättelse och en omarbetning av en längre föregående story, där DC valde att låta den populäraste Green Lantern - Hal Jordan - förvandlas till en skurk som förstör hela Green Lantern Corps och slutligen blir ett hämndens spöke. Som jag förstått det tyckte fansen att allt det här var rätt värdelöst och krävde upprättelse. Geoff Johns var mannen som blev tilldelad den smått otacksamma rollen att fixa ihop allt igen. Utan att vara alltför insatt i härvan innan Rebirth så skulle jag vilja påstå att han gjorde ett helt ok jobb med det, samtidigt som han lägger en bra grund för oss som inte kan så mycket/något alls om lanternorna. Visst, det är en hel massa trådar och gästspelande hjältar och skurkar som susar förbi, men i det stora hela så bjuder Rebirth på en riktigt nice comebackhistoria som öppnar för en hel del lovande uppföljningshistorier. Sinestro Corps War till exempel, som jag nämnt i all korthet tidigare. Fint ritat av Ethan Van Sciver är det också. Så, sammanfattningsvis, om du precis som jag bestämt dig för att bredda serievyerna så finns det betydligt sämre ställen än Green Lantern att börja på.

Att få stryk #32

Sodam Yat a.k.a. Ion både ger men framförallt tar stryk av Superman Prime i volym 2 av Sinestro Corps War. Sinestro Corps War är alltså DC:s kosmiska krogslagsmål innehållandes precis alla Green Lanterns och en uppsjö random badboys, däribland alltså Superman Prime, en folkmordisk och smått psykotisk alternativ version av Superboy. Komplicerat? Ja, lite faktiskt, men det är ju lite så DC jobbar som jag fattat det.

WHAT?

Fantastiskt manus. Lite som Days of our lives, fast med välfriserade män i färgglada tighta kläder.

Power-ring backlash låter BROK

Om du nu undrade.

DC: inte så dumt, faktiskt

Så, jag gjorde ju ett försök med DC, och jag måste säga att jag faktiskt är positivt överraskad, och då främst av Green Lantern - Sinestro Corps (tack för tipset Seriehyllan). Jag har väl aldrig haft något direkt emot Green Lantern som karaktär, men aldrig heller tyckt att han, eller rättare sagt, de (i och med att Green Lantern Corps är en intergalaktisk polisstyrka liknande Marvels Nova Corps), har känts särskilt intressanta. Dock, jag är som sagt positivt överraskad. TPB 1 (av 2) bjöd på en riktigt intressant och actionfylld story som ser ut att kunna bli ett riktigt skönt rymdepos, och utöver klassisk superhjälteaction så tycker jag att Geoff Johns, som jag aldrig läst något av tidigare, lyckas presentera en hel massa (för mig) nya karaktärer på ett väldigt bra vis. Troligtvis så köper jag den avslutande delen av Sinestro Corps redan imorgon. Så bra var det.

Sinestro - Green Lantern

Det blev en snabb sväng förbi seriebutiken efter jobbet igår, där jag plockade upp del 1-6 av Blue Beetle, samt första delen av Green Lantern - Sinestro Corps i glansig hardcover. Återkommer med utlåtanden från mina första trevande steg i DC:s värld. Tills dess, håll till godo med Sinestros helt egna wallpaper.