All Star Superman, vol 1

All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.



All Star Superman, författad av Grant Morrison och illustrerad av Frank Quietly, lanserades i 2005 med syfte att "restore Superman to his pre-eminent place as the greatest super-hero of all". För att göra detta så fick Morrison i princip fria tyglar att göra vad han ville med Superman, och totalt bortse från allt annat knas som DC blandat in honom i under de senaste 60 åren. Grundstoryn är fortfarande samma - baby flyger från ett exploderande Krypton, landar hos ett par i Smallville och växer upp för att bli Clark Kent aka Superman etc etc - men i övrigt så har All Star Superman egentligen ingenting överhuvudtaget att göra med DC:s övriga kontinuitet. Perfekt för min del alltså, som bara precis nyligen börjat skrapa på DC-ytan via Green Lantern.

Morrisons Superman är här mäktigare än någonsin, på gränsen till allsmäktig. Den enda egentliga referensen som ges är att han kan lyfta mer än 200 triljoner ton, men inte ens det verkar vara hans övre gräns. I vanliga fall hade antagligen den här övermäktigheten känts rätt trist, men med Morrisons berättande så känns det istället helt rätt, mycket tack vare att man redan i början av serien får reda på att Superman kommer att dö. Vill inte gå in alltför mycket på handlingen här, men kan sammanfatta allt med att Morrison och Quietly lyckas knyta ihop flygningar genom solen, en Ultra-Sphinx, tidsresande Atlas och Samson, en dödsdömd Lex Luthor, svart kryptonit, Superman Squadron, stålhunden Krypto, en begravning och mycket mer, och allt känns bara helt självklart från början till slut. Jag skulle vilja påstå att Morrison och Quietly plockar ut allt som varit bra med med Superman genom åren, bakar ihop allt det till sin egen helt nya lilla stålkaka, och kommer i slutänden ut med något som är ännu bättre. Kanske låter lite fånigt, men man blir faktiskt rätt glad av att läsa All Star Superman.

Green Lantern: No Fear

Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.

För att snabbt summera No Fear så känns det mycket som en nystart av Green Lantern, där vi får en bra överblick över Hal Jordans bakgrund och tidigare viktiga händelser som lett fram till seriens start. Rätt perfekt alltså för oss tidigare DC-fobiker som inte är helt insatta, och jag tror att i princip vem som helst skulle kunna läsa No Fear utan att känna sig vilsen. Gällande själva handlingen så är den lite som juice: Antingen så kan man köpa halvfabrikat, eller så pressar man sin egen. No Fear är som färskpressad juice. Hal Jordan hinner fightas mot galaktiska utrotningsrobotar, en människomuterad mördarhaj, Doctor Mengele-gremlins med flera, och har parallellt med det tid att pyssla både med familj och tidigare förhållanden. Geoff Johns återintroducerar även de äldre DC-skurkarna Black Hand och Hector Hammond i något som sägs vara bättre och obehagligare tappningar än tidigare, men i och med att jag inte är bekant med dem sedan tidigare så kan jag inte jämföra dem med tidigare versioner. Bra och obehagliga är de iallafall, vilket räcker för mig. Hur som helst, No Fear är som du säkert märker knökad från början till slut, utan att för den delen kännas rörig en enda gång. No Fear är lite som en måttstock för hur en superhjälteserie ska vara uppbyggd. Som sagt, färskpressad juice.

Rent utseendemässigt så känns det lite småspretigt att det är fyra olika tecknare i en enda samlingsvolym, men då alla är helt ok så funkar det rätt bra ändå. Själv hade jag i och för sig helst sett att Ethan van Sciver hade gjort alla nummer, men man kan väl inte få allt som man vill här i livet. Eller?

Green Lantern - Rebirth

Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.

Green Lantern - Rebirth är något av en rättelse och en omarbetning av en längre föregående story, där DC valde att låta den populäraste Green Lantern - Hal Jordan - förvandlas till en skurk som förstör hela Green Lantern Corps och slutligen blir ett hämndens spöke. Som jag förstått det tyckte fansen att allt det här var rätt värdelöst och krävde upprättelse. Geoff Johns var mannen som blev tilldelad den smått otacksamma rollen att fixa ihop allt igen. Utan att vara alltför insatt i härvan innan Rebirth så skulle jag vilja påstå att han gjorde ett helt ok jobb med det, samtidigt som han lägger en bra grund för oss som inte kan så mycket/något alls om lanternorna. Visst, det är en hel massa trådar och gästspelande hjältar och skurkar som susar förbi, men i det stora hela så bjuder Rebirth på en riktigt nice comebackhistoria som öppnar för en hel del lovande uppföljningshistorier. Sinestro Corps War till exempel, som jag nämnt i all korthet tidigare. Fint ritat av Ethan Van Sciver är det också. Så, sammanfattningsvis, om du precis som jag bestämt dig för att bredda serievyerna så finns det betydligt sämre ställen än Green Lantern att börja på.

Fables, vol. 1, en sorts recension

Fables är en serie som hängt med ett rätt bra tag nu utan att jag gett den alltför mycket uppmärksamhet. Tills viss del antagligen på grund av att jag i princip varje gång jag läst något från Vertigo tyckt att det varit fult tecknat och faktiskt rätt trist. Hur som helst, fick möjlighet att låna några av de första volymerna av en på jobbet, och döm om min milda förvåning att det inte var vare sig fult eller trist. Fint och fyndigt är ord som passar bättre här. Vi kör väl en snabb summering av konceptet och handlingen i volym 1:

Fables är samlingsnamnet för alla de personer/varelser som fått fly från sagornas värld för att istället bo och smälta in som "vanliga" medborgare i vår värld (efter att samtliga skrivit på ett avtal där de lovar att bortse från gammalt groll som att äta upp varandra och blåsa sönder folks hus etc etc). När vi kommer in har Fables acklimatiserat och stadgat sig ordentligt i Fabletown i New York, och handlingen inleds med att Stora stygga vargen, som nu kallar sig Bigby och är Fabletowns sheriff, utreder omständigheterna bakom Rose Reds, som alltså är Snövits syrra, försvinnande och eventuella död. Genom volym 1 träffar vi bland annat även Jack (han med bönstjälken), Prince Charming, Skönheten och Odjuret, Riddar Blåskägg och ett helt gäng andra europeiska sagokaraktärer. Kul idé, bra berättat, och som upplagt för att bli en riktigt bra TV-serie. Hoppas!

Hett piss del 2

Ganska så exakt så här utspelade det sig när de vägrade ge mig mitt Piñata, fast jag hade inte ju manteln på mig då såklart (kom ju som du säkert minns direkt från jobbet). I övrigt är det nog som jag minns det rätt ordagrant. Som sagt direkt efterföljt av den där strida strömmen av hett piss rakt i ansiktet.

Att få stryk #32

Sodam Yat a.k.a. Ion både ger men framförallt tar stryk av Superman Prime i volym 2 av Sinestro Corps War. Sinestro Corps War är alltså DC:s kosmiska krogslagsmål innehållandes precis alla Green Lanterns och en uppsjö random badboys, däribland alltså Superman Prime, en folkmordisk och smått psykotisk alternativ version av Superboy. Komplicerat? Ja, lite faktiskt, men det är ju lite så DC jobbar som jag fattat det.

Alan Moore's Complete WildC.A.T.S

För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore's Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.

Sammanfattat i överljushastighet så har superhjälteteamet WildC.A.T.s (Image Comics version av X-men, typ) lämnat jorden efter en sjujävla fight med ärkefienderna Daemonites, och när storyn börjar så är de på väg mot ett par av medlemmarnas gamla hemplanet Khera. På jorden tror man dock att teamet sprängts i småbitar, så ett par bekanta till ursprungsgänget bestämmer sig för att starta upp ett nytt WildC.A.T.s. Alan Moore bjuder med andra ord på två helt parallella handlingar i sin version av serien - i de ena får vi följa originalens ankomst och annalkande trubbel på Khera, och i den andra så presenteras det helt nya teamet, som visar sig ha en betydligt mer offensiv syn på brottsbekämpning än andra "superhjältar".



Det jag stör mig allra mest på i den här feta samlingsvolymen är den relativt inkonsekventa tecknarkvaliteten - förutom rena sakfel mellan olika illustratörer (vissa av dem illustrerar cyborgen Ladytron med en helt mekanisk underkäke, en del andra gör det inte) så bleknar alla andra i jämförelse med Travis Charest, vars detaljrikedom mixat med minimalism är ett rätt stort snäpp mycket bättre än övriga artisters bidrag. Så, kul att han är bra, trist att helhetsintrycket blir rätt spretigt. Handlingsmässigt så är det tydligt att Alan Moore är duktig på karaktärer, relationer och komplexa twistar, men för min del så kan jag känna att han kanske fått jobba lite väl mycket i motvind i och med att grundmaterialet faktiskt inte är särskilt spännande med väldigt stereotypa karaktärer (stor/dum muskelsnubbe, snubbe med knivhänder etc etc) och rätt generisk miljö. Detta till trots, den röda tråd och den resa som Moore skapar innan de två teamen till slut möter varandra är riktigt bra, även om den till viss del tappar fart på grund av rätt osammanhängande sidospår, främst i form av crossovers med andra titlar som jag inte läst. Hur som helst, om jag bortser från alla onödiga kringelikrokar så är storyn rätt underhållande med ett helt ok slut. Det får man väl vara nöjd med.

För den som vill ha ett fett samlingsalbum med helt ok superhjälteaction plus en del överraskningar signerade Alan Moore så är det här ett prisvärt köp, men jag måste säga att det överlag kan kännas rätt blekt i jämförelse med exempelvis en del av X-mens bättre äventyr.

Robert Downey Jr pratar Dark Knight

och DC comics. Fantastiskt roligt såklart, och intressant i och med att jag själv under sommaren gjort ett flertal utflykter i DC:s serieutbud och till viss del förstår precis var han kommer ifrån.

"I feel like I’m dumb because I feel like I don’t get how many things that are so smart. It’s like a Ferrari engine of storytelling and script writing and I’m like, ‘That’s not my idea of what I want to see in a movie.’ I loved The Prestige but didn’t understand The Dark Knight. Didn’t get it, still can’t tell you what happened in the movie, what happened to the character and in the end they need him to be a bad guy. I’m like, ‘I get it. This is so high brow and so fucking smart, I clearly need a college education to understand this movie.’ You know what? Fuck DC comics. That’s all I have to say and that’s where I’m really coming from."

Nu gillade jag i och för sig Dark Knight, men säger Iron Man att den är för pretentiös och högtravande så måste det antagligen vara så. Intervjun i sin helhet läser du på Moviehole. Nu!

Blue Beetle: Shellshocked

Som en del i min ständigt pågående personliga utveckling (och väg mot knytnävsherravälde och charmig fascism) så beslutade jag mig som du kanske minns för att vidga mina tidigare relativt konservativa serievyer för att se om DC hade något att erbjuda som exempelvis Marvel eller Wildstorm kanske saknade. Som ett led i detta så införskaffade jag första samlingsvolymen av Blue Beetle, som jag hört/läst skulle vara en ny och rätt fräsch tagning på en äldre karaktär. Blue Beetle: Shellshocked samlar de sex första numren av den tredje versionen av Blue Beetle, och så här summerar DC själva serien:

Tearing its way through the events of DAY OF VENGEANCE and INFINITE CRISIS, the mystical Blue Beetle scarab has chosen its new guardian: teenager Jaime Reyes! But supernatural powers can be a blessing or a curse, and when it comes to the powers of the Scarab, you don't get one without the other.

Så, i all korthet så känns Blue Beetle rätt mycket som Spiderman eller någon annan random serie där en tonåring av en ren händelse råkar snubbla över superkrafter, vilka de sedan måste komma underfund med samtidigt som de måste jonglera privatliv, skolgång och semikompetenta superskurkar. Det jag gillar med Blue Beetle är formgivningen och utformningen av honom som superhjälte - aldrig fel med en teknoorganisk symbiotrustning med eget medvetande som kan morfa fram i princip vilka vapen och rustningsdetaljer som helst. Det jag inte gillar är allt annat. Illustrationerna är i och för sig inte tekniskt dåliga, men den stiliserade väldigt rena stil som används funkar inte för mig för den här typen av story. Mer detaljrikedom à la David Finch eller liknande hade antagligen gett en bättre inramning. Vidare så stör det mig att tre olika illustratörer gjort de sex första numren, vilket skapar ett lite för spretigt intryck. Storymässigt så känns det rätt originellt att hålla handlingen till Jamies hemstad El Paso, men för min del så lirar det inte att ha en intergalaktisk stridsrustning springandes runt på dammiga gator i sällskap med lama gangbangers och magiker. Även här känns det rätt spretigt. Blue Beetle kan kanske ha potential längre fram, men just nu är den inte ens i närheten av att lyckas lyfta upp DC till samma nivå som konkurrenterna för min del.


Klicka för wallpaperstorlek.

WHAT?

Fantastiskt manus. Lite som Days of our lives, fast med välfriserade män i färgglada tighta kläder.

Power-ring backlash låter BROK

Om du nu undrade.

DC: inte så dumt, faktiskt

Så, jag gjorde ju ett försök med DC, och jag måste säga att jag faktiskt är positivt överraskad, och då främst av Green Lantern - Sinestro Corps (tack för tipset Seriehyllan). Jag har väl aldrig haft något direkt emot Green Lantern som karaktär, men aldrig heller tyckt att han, eller rättare sagt, de (i och med att Green Lantern Corps är en intergalaktisk polisstyrka liknande Marvels Nova Corps), har känts särskilt intressanta. Dock, jag är som sagt positivt överraskad. TPB 1 (av 2) bjöd på en riktigt intressant och actionfylld story som ser ut att kunna bli ett riktigt skönt rymdepos, och utöver klassisk superhjälteaction så tycker jag att Geoff Johns, som jag aldrig läst något av tidigare, lyckas presentera en hel massa (för mig) nya karaktärer på ett väldigt bra vis. Troligtvis så köper jag den avslutande delen av Sinestro Corps redan imorgon. Så bra var det.

Sinestro - Green Lantern

Det blev en snabb sväng förbi seriebutiken efter jobbet igår, där jag plockade upp del 1-6 av Blue Beetle, samt första delen av Green Lantern - Sinestro Corps i glansig hardcover. Återkommer med utlåtanden från mina första trevande steg i DC:s värld. Tills dess, håll till godo med Sinestros helt egna wallpaper.

DC - Vad är bra?

Jag har, av någon bortglömd och säkert outgrundlig anledning, fått för mig att jag inte gillar DC Comics. Troligtvis är det kopplat till min stora tveksamhet kring Superman och Justice League of America - jag tycker helt enkelt att de verkar vara ett jävligt töntigt och präktigt gäng som räddar kattungar och moralpredikar för ungdomar mest hela tiden. Hur som helst, jag har nu fått för mig att det kanske är dags för mig att vidga mina trångsynta vyer och testläsa något från DC, men jag har ingen som helst aning var jag ska börja. Har läst några snabba recensioner av nya Blue Beetle som verkar lovande, och vill minnas att New Gods var rätt tuffa på den tiden jag läste Stålmannen (80-talet), men vad mer är det som gäller? Tipsa mig, överraska mig, motbevisa mig!

Klick för större.

Mortal Kombat vs. DC Universe

Trots att jag är ett långvarigt fan av fightingspel och gillar serietidningar så ser jag inte alls fram emot kommande Mortal Kombat vs. DC Universe. Ok, tanken på att se Superman, Flash och Wonder Woman slitas sönder och samman av Sub-Zeros och Scorpions fatalities kan väl kännas lite smålockande, men överlag så tror jag att spelet som helhet kommer att vara rätt mediokert. Vi tar och lirar lite Marvel vs. Capcom 2 på gamla Xbox:en istället.