Teorin om Guitar Hero (och alla andra spel med knasiga handkontroller)

Så. Efter en väldigt lång tid av ömsesidigt undvikande så var det igår oundvikligt - jag testade Guitar Hero (1 och 2). I all korthet så var jag kanske inte den totala katastrof som jag trott att jag kanske skulle vara, men inte heller någon gudabenådad naturbegåvning. Det var ok, men kanske inget som jag känner att jag vill/måste spela igen. Hur som helst, låt oss inte vara osams om huruvida Guitar Hero är det bästa spelet någonsin eller inte (det är det inte). Jag har en teori. Vi använder oss av Guitar Hero som allmängiltigt exempel här, men teorin gäller för alla spel som inte använder sig av vanliga handkontroller:

Du har ingen som helst fördel av att ha spelat "vanliga" TV-spel när du spelar Guitar Hero. 20 år av TV-spelande har hårdkodat in en hand-öga-koordination som bara är anpassad för tumspelande. Alla nya typer av kontroller kräver kraftiga ansträngningar bara för att bryta sig loss ur det ryggmärgsrotade tumspelandet. Alla nya nervbanor du utvecklat under åren för att optimera din spelförmåga är nu din största fiende. Du ägs, om och om igen, av personer du annars anser inte är annat än n00bs och casualspelare. För vissa av oss är detta så djupt rotat att vi inte ens klarar av att spela datorspel (det är ju det där jävla tangetbordet, det är som att försöka spela på en skrivmaskin). Även Wii är ett problem. Inte konstigt att du bara vill slänga i Gears of War och spela i ett par timmar/dygn utan att behöva fundera på vilken knapp som är gul och var fan du håller ringfingret.