Inlägget om populärkulturens likriktning och mitt därav ständiga missnöje

Svenska dagstidningar har på senare tid bokstavligen svämmat över med artiklar om den japanska populärkulturens anstormning och segertåg rakt in i det svenska folkhemmet. Eller ok, de har kanske inte direkt svämmat över och det svenska folkhemmet är antagligen fortfarande sådär lagom svenskt, men det skrivs lite då och då, om jag inte minns fel så har .SE en egen spalt för manga, utbudet är större än någonsin och i princip varje prepubertal tonåring anser sig vara j-poppare, j-rockare, gothic lolita, cosplayare eller något annat som jag säkert missat. Jag tycker att du och jag helt enkelt buntar ihop dem alla under samlingsnamnet j-emo, det vet jag att de skulle gilla.

Hur som helst, det jag vill komma till är att dessa fjuniga och inte sällan acneinfesterade j-emos stjäl min livsenergi och parasiterar på mitt annars ständigt så soliga humör. Varför? Jo, för att de tar en slice av den populärkultur som jag, i över ett decennium, ansett vara min. Därmed inte på något sätt sagt att jag haft en massa hårspännen och färgglada strumpbyxor som jag nu inte kan/vill använda längre (som du kanske minns är jag ju allergisk mot maskerad), det är själva syndromet jag stör mig på - att behöva dela med sig av sitt tidigare relativt unika intresse. Oftast är detta närmast kopplat till musik - du upptäcker ett band som du introducerar för dina närmaste vänner med precis sådär bra och unik smak som bara du har, och bandet är ert, det är speciellt och inte så lite väldigt mycket bättre än allt annat som gemene man lyssnar på. Tills, en vacker dag, kanske flera år senare, bandets senaste radiovänliga singel (som du inte kan tillåta dig tycka om) blir en insta-hit och alla, precis alla, är ett minst lika stort fan som du någonsin varit. Så, som jag sade tidigare, din livsenergi sugs ut av dessa populärkulturella eftersläntrare, och ditt annars så soliga humör är som bortblåst. Trist, plötsligt är alla en kopia av ditt original. Så vad göra?

Det finns två möjliga vägar att gå när du drabbats av populärkulturell likriktning. Den första, och smått förrädiska, vägen är att hålla fast vid sitt tidigare så exklusiva intresse genom att försöka vara så mycket mer hardcore och äkta än alla nykomlingar. Detta sker oftast genom frekventa och högljudda konstateranden att du minsann köpte direktimporterad (och svindyr) manga och upptäckte nu-metal (långt innan det blev pinsamt) redan under mitten av 90-talet. Den största nackdelen med detta tillvägagångssätt är att du allt som oftast framstår som en jobbig jävel som tror att han/hon är bättre än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Den andra vägen är att vända helt om, förkasta din tidigare så starka kärlek till vad det än är som plötsligt blivit mainstream och börja se dig om efter något nytt som kan bli ditt. Risken med detta är dock att dina nyfunna monopolintressen tär på din ekonomi (då du bara är intresserad av limiterade saker), och att din omgivning ser dig som en pretentiös jävel som tror att han/hon är så mycket mer alternativ än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Det är ett smutsigt och otacksamt jobb att försöka vara en unik och vacker snöflinga, inget snack om den saken.

Dock, trots alla nackdelar så finns det ju ändå vissa fördelar med likriktning av tidigare relativt smal populärkultur - utbudet blir större (om än anpassat efter en rätt generisk målgrupp), och massimport innebär allt som oftast lägre priser. Synd bara att jag själv allt som oftast inte kan låta bli att tappa intresset för det jag tidigare brann så intensivt för när ett gäng blankhyade högstadieelever med bruten röst upphetsat pratar om det på tunnelbanan.