Thunderbolts TPB, en sorts recension

Thunderbolts var något av en vrålande succé med slutsålda nummer och hela köret när serien lanserads för lite drygt tio år sedan. Grundidén var rätt simpel, men bra: ta ett gäng superskurkar, Masters of Evil för att vara exakt (ärligt talat, vad är det för namn egentligen?), och låt dem anamma nya identiteter som superhjältar. Kan dock hålla med Junkultur att den här samlingen av de första numren aldrig blir särskilt spännande. Konceptet är bra, men berättandet och tecknarstilen känns rätt trist och daterat. För de 49,50 jag betalade för samlingen så säger vi väl att det ändå var rätt ok läsning, men ska du läsa någonting med Thunderbolts så är det utan tvekan Warren Ellis fantastiska nystart av serien som gäller. Faith in Monsters och Caged Angels är som jag nämnt tidigare något av det bästa man kan lägga sin surt förvärvade slantar på. I serieväg.

Att få stryk #36

Från föregående inläggs nämnda Caged Angels plockar vi nummer 36 av Att få stryk, där Doc Samson (du vet psykologen som tidigare alltid sågs i grönt långt hår och röd tight t-shirt, och som även gästspelade i senaste Hulk-filmen) släpper lös sina gammaförstärkta knytnävar rakt i nyllet på psykologkollegan tillika sociopaten Moonstone. Wohoo!

Thunderbolts: Caged Angels, en sorts recension

Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?

Jobbintervju

Thunderbolts, Faith in Monsters

Minns du Warren Ellis alternativa superhjälteserie DV8 från slutet av 90-talet? Troligtvis inte, men hur som helst, grundpremissen i all korthet är att Ellis i DV8 presenterade ett "superhjälteteam" bestående av en samling missanpassade, övervåldsamma och missbrukande men ändå omtyckbara individer som motvilligt utförde oftast oförklarliga uppdrag åt sin uppenbart skogstokiga uppdragsgivare (Ivana Baiul, bra namn). Bra grejer, även om tecknarstilen kan kännas väldigt mycket 90-tal och Image comics idag. Kolla in den om du får chansen.

Så, från Warren Ellis DV8 till hans desto nyare version av Marvels Thunderbolts (tagline: Justice, like lightning) som jag fick nöjet att spendera gårdagskvällen med. Precis som DV8 så består Thunderbolts av en samling väldigt ovilliga och i allra högsta grad moraliskt tveksamma supertyper vars enda gemensamma nämnare i princip är att de är föredetta superskurkar som jobbar åt staten i utbyte mot benådning och en riktigt stor näve kontanter. Thunderbolts som team har hängt med ända sedan 1997, men Ellis tog hela serien och teamet i en ny riktning när han tog över författarskapet från och med #110. Ellis version av Thunderbolts består av Songbird, Venom (Mac Gargan, tidigare Scorpion), Penance (fd Speedball), Radioactive Man, Swordsman, Moonstone och massmördaren Bullseye, med Norman Osborn (a.k.a. Green Goblin) som manipulativ, fascistisk och tidvis psykiskt labil arbetsgivare. Låter ju som ett vinnande koncept från början till slut för dig och mig, vilket det också visar sig vara när man läser det. Skitbra faktiskt.

Handlingsmässigt är Faith in Monsters, som samlar nr 110-115 och 3 oneshots, lite av en introduktion av samtliga karaktärer parallellt med att teamet är ute på sina första (stapplande) uppdrag, vilka främst går ut på att anhålla superhjältar som vägrat registera sig under rådande Superhuman Registration Act, helst utan att ha ihjäl allt som råkar komma i vägen. Kort sammanfattat så är samarbetet mellan karaktärerna och allt de tar sig för väldigt långt ifrån smärtfritt. Återigen: Skitbra. Och den nya Venom som statligt anställd brottsbekämpare, hur lirar det då? Ganska exakt enligt nedan faktiskt: