Blackagar Boltagon

I och med att War of Kings-eventet nu rullar på i full fart hos Marvel så firar vi med en fräck bild på Inhumans kung: Black Bolt!

Geektest nr. 10

Ok, 30 st karaktärer från X-men och deras hangarounds nedan. Flest namedrops vinner. Då min primära X-men-period var i slutet av 80-talet och början av 90-talet så var det främst varianter av den här lineup:en som gällde då, vilket gör att jag för en gångs skull själv kan alla namn. Faktiskt rätt sugen på att kolla in Chris Claremont kommande X-men Forever, som ska vara något av ett återtåg till X-men à la 90-talet.



Bonus: I och med att bilden ska representera X-men under tidigt 90-tal så kan man tycka att det fattas ett par karaktärer som iallafall jag borde kännas rätt givna i den här gruppen. Men vilka tänker jag på?

Lockjaw & the Pet Avengers

Så heter alltså serien som vi ser första numrets omslag till i föregående inlägg. Ingen som helst aning om vad det kan handla om, men lite nyfiken blir man ju. För den oinvigde så är Lockjaw den stora hunden (som för det mesta håller till hos Inhumans), och den lila draken är Lockheed, som X-men-läsare från början av 90-talet säkert känner igen. I övrigt har jag ingen aning. Någon som vet varför en groda klätt ut sig till Thor?

Jaha, vad händer här då?

Dark Avengers #2

Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två "äkta" Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya "hjältarna". För det lär det göra, förr eller senare.

Emperor Vulcan

Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i soffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.

Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Som du ju såklart minns så var jag måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall... så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi'ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi'ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.

Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.

Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2

Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Dark Avengers #1

Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?

Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.

Grisigare än så här blir det nog inte

Blog äter helt sonika upp Wasp i nummer 2 av Ultimatum. Vidrigt.

Edit: Jag rättar mig själv. Blob heter han ju.

Annihilation: Conquest, Book 2

Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.

Den del som är allra bäst är precis som i volym 1 den del som innefattar Star-Lord och den udda samling karaktärer som efter Conquest bildar Guardians of The Galaxy (mer om dem snart). Super-Skrull är ju också alltid bra, även om han bara gör en något mindre biroll här. Övriga karaktärer, och då främst Nova, Quasar och nykomlingen Wraith, lyckas inte riktigt engagera på samma sätt. Stort minus även för att Novas del i Conquest helt oförklarligt avslutas med en helsida text istället för själva serien. Känns lite som att se en film där slutet klippts bort och ersatts med en texruta: "Sen så möter hjälten en ny medhjälpare och tillsammans så besegrar de slutbossen och ger sig ut på nya äventyr. Slut". Precis så omotiverat känns slutet på Novas del.

Dock, alla minus till trots, Annihilation: Conquest som helhet är inte på något sätt en dålig serie. Det är bra action hela vägen, hyggligt spännande och tillräckligt bra illustrerat rakt igenom för att förtjäna en plats i bokhyllan, och är ett givet tillskott i samlingen för den som gillar Marvels mer kosmiska utsvävningar.

Mer War Machine tack

Nummer två av War Machine är beställt, men verkar ha blivit fördröjt. Högre prio på just mina beställningar vore fint. Tack på förhand.

Att få stryk #37

SPRÄÄÄÄTZ (antar jag att det låter).

Via Maela.

Punisher vol. 2 - Kitchen Irish

I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell's Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.

Något jag blev besviken på i volym 2 var att Lewis Larosa, som illustrerade första volymen, ersatts av någon annan tjomme som inte riktigt når upp till den grova och passande stil som Larosa har. Den här nya killen är inte direkt dålig, men det som är en riktig nagel i ögat på mig är att han ändrat dödskalleloggan på Punishers t-shirt från Larosas stenhårda nytolkning tillbaka den mer klassiska varianten. Man vill ju ha Larosas variant nedan (från volym 1). Eller?

Geekporr

De är väl hög tid att bloggen lever upp till sitt namn. Hence: Spiderwoman.

Timestorm 2009/2099 #1

Minns du Marvels 2099-serier från början av 90-talet? Skitdåligt vill jag minnas att det var. Kanske kan bli bättre den här gången. Omslaget lovar iallafall mycket. I april vet vi svaret. Intervju och mer info på Newsarama.

RUINS - Dagen efter

Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.

Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.

Ruins är som koncept i princip perfekt rakt igenom, men det är extremt störande att det i mitten av del två byts tecknare. Det är en rätt så radikal ändring, från något som känns som våldsamma akvarellillustrationer till en mer stiliserad och samlad stil. Det sabbar faktiskt en hel del, den smutsiga och obehagliga känslan som lyfts fram och förstärks av de ursprungliga målade bilderna minskar tyvärr en hel del efter bytet. Trist, även om det inte är helt katastrofalt.

Något jag såg när jag googlade lite efter att ha läst klart var att Ruins gavs ut redan 1995. Då detta var en period då jag slutat läsa Marvel så gick det mig och säkerligen merparten av alla andra svenska serieläsare totalt förbi, så det var ju bara ren röta att jag sprang på den här återutgivningen. Kan tänka mig att Marvel valt att göra ett nysläpp av Ruins nu så här 14 år senare tack vare att Warren Ellis på senare år blivit något av en världsstjärna på författarfronten, med en förmåga att förvandla nästan allt hans penna rör vid till tecknat guld. Strategiskt, för det funkade uppenbarligen på mig. Man ska dock inte köpa Ruins och förvänta sig att det känns så där typiskt Elliskt, för jag antar att han inte riktigt hade hittat sitt personliga groove redan under mitten av 90-talet, men det är inget negativt för Ruins del. Det är tillräckligt vridet och flippat som det är, även om Ellis var lite av en rookie när han skrev det.

RUINS

Sitter på jobbet och känner hur det kliar i fingrarna över att få komma hem och läsa RUINS av Warren Ellis. Har ingen som helst aning om vad det är för något. Var in hos min lokala seriebutik och kollade om det trillat in någon prenumeration (det hade det inte), bläddrade i nyinkommetlådan och spontanköpte en Marvel oneshot jag hittade. Det enda jag såg var titeln och det målade omslaget med Galactus hängandes till synes livlös i omloppsbana kring någon främmande planet. Det räckte för min del. Det är först här, tillbaka på kontoret fler timmar senare, som jag lägger märke till att det är Warren Ellis som författat det här mystiska dubbelnumret. Har bestämt mig för att inte googla någonting om serien. Jag ska göra som förr, läsa serien hemma utan någon som helst aning om vad jag ska förvänta mig. Vardagsspänning!

Cow of Thunder?

SNIKT vs. SMASH

Efter cirka 1000 års försening är det dags. Ultimate Wolverine vs. Hulk fortsätter och avslutas. Gief.

Läs, titta på bilderna och kissa ned dig.

Punisher vol. 1 - In The Beginning

Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de "riktiga" superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är "vuxnare" varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.

Något jag ofta kan störa mig på i vanliga serier är bristen på kontinuitet - det är sällan någon åldras på riktigt, de ligger liksom och loopar och ändras lite då och då för att passa in i samtiden. MAX-varianten av Punisher däremot använder sig av en verklig tidräkning, där Punisher sägs vara född 1950. För min del så ger det hela storyn en verlighetsförankring och en trovärdighet som Marvels serier annars ofta saknar. Storymässigt så bjuder In The Beginning inte på särskilt mycket bakgrundsinfo kring Frank Castle och det han gör, utan kastar istället in läsaren direkt i en extremt väpnad konflikt mellan Punisher, den italienska maffian och CIA. För att sammanfatta hela volym 1 med en mening: Folks huvuden kaskadexploderar efter att blivit sönderskjutna med hagelbössor och maskingevär, och Garth Ennis Punisher måste vara en av de hårdaste seriekaraktärerna någonsin. Det är kanske inte storslagen och fyndig berättarkonst, men det är stenhårt, cyniskt och smutsigt rak igenom. Rekommenderas till alla som inte har något emot huvuden som kaskadexploderar.