Thunderbolts: Caged Angels, en sorts recension

Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?