Wall-E

I all korthet: Hatar du livet så ska du inte se Wall-E på bio. Tycker du däremot om dig själv (och robotar!) så är det bara att gå och se. En och en halv timme av ditt liv blir sällan bättre än så.

Dark Knight, ett utlåtande

Med den inriktning som den här bloggen har nu för tiden så känns det väl rätt obligatoriskt med någon sorts utlåtande av Christopher Nolans Batman-uppföljare Dark Knight. Dock, i och med att alla recensioner jag själv läst i nuläget i princip säger exakt samma saker om filmen och dess karaktärer så känner jag att det sista som behövs på Internet idag är ytterligare en sådan. Jag nöjer mig med att konstatera att jag håller med om att Heath Ledger gör rollen som Jokern över förväntan, Harvey Dent funkar fint i (båda) sin(a) karaktär(er) och att filmen som helhet, såväl utseende- som handlingsmässigt, tar Nolans filmtolkning av Batman ytterligare ett steg framåt. Bra och riktgt välgjord film etc bla bla svag 4 på en skala till 5. Något som jag själv tycker var betydligt mer intressant än själva filmen som sådan, och som jag anser är de två specifika aspekter som gjorde filmen så bra som den var är följande:

1. Batman är en biroll i filmen. Istället för att fokusera på en hjälte som trollar fram saker ur sitt redskapsbälte och svingar sig runt i staden kastandes bataranger så är Batman i den här filmen främst en företeelse, något som folk pratar om och något som satt sin prägel på alla tillvaro. Filmen kretsar ju, som du säkert vet, främst om staden samt de olika typer av karaktärer som påverkar den på olika sätt. På så sätt så spelar Batman inte en större roll än exempelvis Jokern, Dent och Gordon. Enligt mig väldigt effektivt att flytta fokus från en huvudkaraktär för att istället använda honom som en komponent för att förmedla en känsla och skapa atmosfär.

2. Christopher Nolan gör inte serietidningsfilmatiseringar av Batman. Där Spiderman, X-men, Iron Man, Hulk och Fantasic Four tydligt stoltserar med att de är comic book movies, och därmed söker återskapa häpnadsväckande moment från sagda serietidningar, så känns det ofta som att serietidningsaction är rätt problematiskt att realisera som film - för min del känns det inte sällan väldigt ologiskt och faktiskt rätt fjantigt när man ser det. Exempel: I Spiderman 3, när Sandman mot slutet växer sig gigantisk och försöker banka sönder Spiderman med sin stora sandnäve - varör fyller han helt enkelt inte hjältens lungor med sand och kväver honom (och detta är endast ett av väldigt många störande moment i den filmen, men det behöver vi ju inte gå in på nu)? Dessa problem undviker dock Batman-filmerna smidigt genom att helt enkelt inte ens försöka återskapa de mer fantasifulla eskapaderna från serieversionen. Visst, det som händer i filmen måste väl definitivt klassas som rätt fantastiskt, men de överstiger väldigt sällan men-vafan-gränsen. Det är ett vinnande recept för den här typen av filmer, glöm inte var du läste det först. Här.

Så, när kommer Dark Knight Returns, med Harvey Keitel som den pensionerade och förbittrade Batman?

The Incredible Hulk, en sorts recension

Satt på jobbet idag och konstaterade att jag ännu inte sett Incredible Hulk, så det var ju inte mycket annat att göra än att ta sig i kragen och dra av ett spontant biobesök. Trevligt att kunna överraska sig själv lite så där på en måndag.

Hade egentligen inga direkta förväntningar på filmen, mycket på grund av en hel del andra recensioner som inte varit direkt fyllda av skratt och glada tillrop, och för att jag är något skeptsikt inställd till en 100% datoranimerad huvudkaraktär, men för min del så var The Incredible Hulk faktiskt bättre än jag nog räknat med. Eller, rättare sagt, det var nog inte filmen rent handlingsmässigt som var bättre än förväntat, den rullade på utan några egentliga överraskningar, utan det var främst ett gäng mindre detaljer som lyfte helheten:

- Filmen lobbar för en uppföljare med Hulks hyperintelligenta och (naturligtvis) ondsinta nemesis Samuel Sterns, a.k.a. Leader (se bilden).
- Tim Roth är riktigt bra som den krafthungrande Emil Blonsky/Abomination.
- Robert Downey Jr. gästspelar som Tony Stark och hintar lite om att starta upp ett team av något slag (Avengers).
- Jag gillar det faktum att Zak Penn och Louis Leterrier helt och hållet skiter i Ang Lees version av Hulk och bara kör över den med sin egen version. Skulle vilja se mer av detta. Tänk till exempel om man kunde få släppa loss Frank Miller och Robert Rodriguez på en alternativ version av Daredevil, Sin City style, eller om Guillermo del Toro satte sin personliga prägel på Ghost Rider. Fan vad bra. Make it work, som Tim Gunn skulle ha sagt.

Dialog?

Om tre dagar så har The Incredible Hulk svensk biopremiär, så det lutar väl åt att det blir en efter-jobbet-bio på onsdag. Det jag funderar lite smått på är om Hulk kommer att kunna prata den här gången (i första filmen blev det ju bara ett puny human i en drömsekvens), och om jag i så fall tycker att det är en bra idé. Det skulle ju onekligen vara lite småkul om de smög in iallafall en Hulk smash!-replik.

Ett inlägg om bio

Jag funderade lite idag, på det här med bio. Jag gillar ju bio, jag går sällan och ser en riktigt dålig film, och hela grejen med skitstor bild och högt ljud från alla möjliga håll är ju nice. Dock, när och om man tänker efter lite så är det i princip så här biograferna säljer in biotittandet:

Hallihallå, här är vår nya grymma film, för att få se den måste du betala nästan hundra kronor för att få sitta i stolar med dåligt benutrymme och som inte alls är lika bekväma som din egen soffa, och du kommer att vara totalt omringad av prassliga främlingar som måste kommentera allt som händer och som aldrig förstår när något är roligt, och justja, trots att du betalar nästan hundra kronor så vill vi hemskt gärna passa på att bjuda dig på 45 minuter reklam innan vi rullar igång filmen, och om du inte gillar något av det här så kan du ju alltid bara stanna hemma och vänta tills filmen kommer på DVD om cirka ett halvår. Hej då.

Det jag funderar på är varför du och jag ska tvingas behöva betala för denna biografbestraffning när vi bara vill se en ny film? Måste filmer verkligen vara exklusiva för biograferna och deras naziregler innan man kan se dem på något annat sätt? Geekporr besvarar frågan med ett inte helt genomtänkt NEJ. Mitt förslag, för oss som vill ha möjligheten och valfriheten att inte behöva gå till en biograf för att se en ny film, är 1) att precis alla filmer släpps samtidigt på DVD som på bio, och/eller 2) att precis alla filmer finns som downloads online samtidigt som de släpps på bio. Shit vad bra, så säger vi, om så bara för att det gör att de stolpskott som sabbar min bioupplevelse väljer att stanna hemma istället. Skicka ett mail till mig när allt är riggat och klart. Tills dess så fortsätter jag väl helt enkelt att böja mig riktigt långt framåt och bara ta emot när jag vill se en ny film.

Be kind rewind

Förutom att jag åt så mycket cajunmat så att jag fick hjärtstillestånd och blev benskör på grund av en allvarlig fettöverdos så spenderades fredagskvällen med ett biobesök. Michel Gondrys Be Kind Rewind. Bra film, men inte alls så bra som jag hade förväntat mig. Vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig av filmen, men den levde hur som helst inte upp till det. Den kändes nog som 50% knaskomedi à la Jack Black och 50% pretentiös småföretagarpropaganda. Eternal Sunshine of The Spotless Mind var bättre, se den istället. Vi ses.

Iron Man, en sorts recension:

1 maj välkommen, istället för att demonstrera åt jag cajun-mat, drog pissoaranekdoter och såg Iron Man. Jag är alltid lite kluven när det kommer till superhjältefilmatiseringar - Jag går alltid och ser dem, det är givet, men tycker allt som oftast, även när de är bra, att de inte är i samma klass som "vanliga" bra filmer. Är du med? Spiderman 2 och Batman Begins till exempel, är ju de bästa superhjältefilmerna hittills, men de är ju inte alls i samma klass som exempelvis Bladerunner och The Matrix (1:an). Svårt att sätta fingret exakt på vad det är som saknas, men något är det. Detta gäller även för Iron Man. Dock, trots denna avsaknad av fan-vad-sjukt-bra-det-är-känsla så är Iron Man en riktigt bra film, faktiskt helt i klass med tidigare nämnda Spiderman och Batman. Filmens fokus är naturligtvis själva rustningen, och även om backstoryn är rätt cheezy så märks det tidigt att Iron Man som karaktär rent visuellt är som klippt och skuren för film. Svinbra. Bra tyngd. Vidare så är Robert Downey Jr. rätt gjuten som en arrogant Tony Stark (men varför är han inte alkoholist i filmen, det är ju en stor del av karaktären i serien?), Jeff Bridges övertygar som Obadaiah Stane och det är kul att de smygintroducerar Tony Starks polare James Rhodes som War Machine. Känns rätt upplagt för en uppföljare. Iron Man vs. War Machine. Jag skulle se den. Om det inte var för GTA4 så skulle jag ta en sväng med demot för Iron Man-spelet nu efter att ha sett filmen, men det får bli någon annan gång. Tack.

Jumper (inte bandet eller plagget)

Drog ett riktigt sponant biobesök med lillebrorsan igår kväll efter jobbet. Jumper. Hayden Christensen (Anakin Skywalker du vet) kommer på att han kan teleportera sig i princip vart han vill så länge han kan se eller känner till landningsplatsen. Så långt är allt bra, teleportering är ju en rätt fräsig superkraft och effekterna är genomgående väldigt välgjorda. Allt annat är rätt platt och intetsägande. Christensen är en riktigt trist huvudperson som man skiter fullständigt i, han dejtar någon tjej från OC, Samuel L. Jackson har vitt hår och alla Jumpers jagas av någon urgammal förening vars medlemmar av okänd anledning kallas Paladins(!). Slut. Om du vill se en film med teleportering så se hellre X-men 2.

Obs! Alla som någonsin trott att det heter "telepatering" får aldrig mer läsa den här bloggen, det ska jag se till.

Cloverfield

Jag i sällskap med flickvän gick och såg splitternya monsterrullen Colverfield igår. Inte så mycket att skriva om den egentligen - Det var en film helt ur handkamerans perspektiv om hur en väldigt stor varelse trashar New York. Inga miljöbudskap, ingen antikrigpropaganda, bara ett stort jävla monster som har sönder saker. Jag gillade den.

För dig som är sådär riktigt sjukligt nyfiken på att i förväg veta ungefär hur monstret i Cloverfield ser ut så hittar du en tidig konceptskiss över vidundret här. Jag råder dig dock att låta bli, filmen är nog bättre om man inte vet.

I am Legend, en sorts recension

Du som följer den här bloggen någorlunda frekvent vet att jag var och såg I am Legend på bio i fredags. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag med mina relativt höga förväntningar på filmen, som grundades på handlingen i den litterära förlagan, skjöt mig själv i foten. Filmens handling utgår inte från boken med samma namn, som författades 1954 av Richard Matheson och ofta anses vara en av de största influenserna till dagens zombiefilmer, utan är snarare en remake av The Omega Man från 1971, med Charlton Heston i huvudrollen. Synd, och lite konstigt kan jag tycka, då boken har en så väldigt mycket bättre förklaring till varför huvudkaraktären, Will Smith i det här fallet, egentligen kallas Legend.

Hur som helst, I am Legend är en helt ok film som definitivt har sina adrenalinchockar och nagelbitande stunder, och Will Smith är riktigt bra som den sista människan i New York. Dock, jag kan tycka att filmen använder sig av alldeles för mycket datoreffekter som egentligen inte fyller något egentligt syfte, och det blir lite för mycket actionfilm mot slutet. Om filmen hade hållit samma känsla som den gör under den första halvtimmen, och om storyn, och då framförallt slutet, hade varit mer som boken hade det varit en riktig topprulle. Som den var nu så nöjer jag med att konstatera att det var en helt ok - bitvis faktiskt riktigt bra - film att se på bio, som hade mått bättre av mindre digitalt effektsökeri och lite lägre tempo mot slutet.

Kiki's Delivery Service

Idag har Kiki's Delivery Service premiär på svenska biografer. I och med att jag av någon anledning aldrig kommit mig för att se just den filmen - trots det faktum att jag gillar alla andra filmer jag sett av Studio Ghibli - så känns det ju väldigt lägligt att den går upp på bio nu. En plan för helgen kanske? Vi får se. Har ju även Mass Effect som ligger och väntar på att få bli spelat.

Alien vs Preadtor - Requiem

Site. Premiär i jul.

Iron Man trailer

Robert Downey Jr. som Tony Stark a.k.a Iron Man: Perfekt.
Designen av Iron Man: Perfekt.
Black Sabbath i trailern: Inte alls perfekt.
Peppet: Perfekt.

Idag är det 28 veckor senare

Grusad världsätarförhoppning

Big Ben grusar i sin kommentar på mitt världsätarinlägg allt hopp om Galactus i nya FF-filmen:

Tyvärr så bestämde filmbolaget att Galactus ska vara ett stort kosmiskt moln i stället för en fysisk manifestation. En klen tröst är att Weta Digital tjatade till sig att få antyda den Galactus vi älskar genom att låta skuggan av hans hjälm svepa över jordklotet i en scen.

Kosmiskt moln? Kom igen! Sluta hitta på en massa nya skitdåliga grejer i filmerna. Får återkomma om detta när jag har mer tid, då ska jag även klaga på Dr Doom i första FF-filmen.

Världsätarförhoppning

Jag är inget stort fan av den första Fantastic Four-filmen - tyckte ärligt talat att den var rätt så dålig rakt igenom - och egentligen ej heller av den tecknade förlagan (har dock inte sett särskilt mycket av Ultimate Fantastic Four som tänkt ge en ärlig chans), men det finns en väldigt konkret anledning för mig att gilla FF:

GALACTUS.


För den oinvidge så är Galactus en fysiskt manifesterad kraft som för att överleva är tvungen att i ensamhet vandra runt i universum förtärandes de levande planeter som kommer i hans väg (därav de stentuffa smeknamnen Planet Eater och Eater of Worlds). Ett rätt tragiskt öde, för alla inblandade, och en intressant karaktär. Den stora förhoppningen är därför nu att Galactus i någon form är med i uppkommande FF: Rise of The Silver Surfer (som ju är Galactus främsta sändebud och officiella planetrekare, häng med nu för fan). Förhoppning nummer två är att han faktiskt lyckas förstöra jorden och hela Fantastic Four med den, men det ju vet både du och jag redan i förväg att så icke kommer att vara fallet. Hur som helst, filmen har premiär 17 augusti, och om jag känner mig själv rätt har jag sett den innan måndag nästa vecka.

Någon typ av Planet Terror-recension

Förutom att Rose McGovan helt klart är en av världens attraktivaste kvinnor just nu så kändes Robert Rodriguez Planet Terror rätt blek i jämförelse med Death Proof, Quentin Tarantions del i deras gemensamma double feature Gindhouse. Visst, Planet Terror innehåller en hel massa grisiga och välgjorda specialeffekter - exempelvis så får man bevittna hur Tarantino i en biroll förlorar pungkulorna på grund av köttätande bakterier - och gör en seriös och relativt lyckad ansats gällande leverans av slagkraftiga repliker från färgstarka karaktärer.

Faktum kvarstår dock: Tarantino gör allt detta så mycket bättre. Robert Rodriquez gör utan tvekan ett bra försök, och Planet Terror är en helt ok medveten B-film, men den känns väldigt mycket mer kostruerad, konstlad kanske till och med, än Death Proof, såväl gällande handling och dialog som rent utseendemässigt. På en skala från 1 till 5 skulle jag ge Planet Terror en 3:a, varken mer eller mindre. Helt klart sevärd, men ingen solklar biofilm. Bra lördags-DVD för den som gillar underhållningsvåld och Rose McGovan helt enkelt.

Dagens bio: Terrorplaneten

Jag menar, hur dålig kan den vara egentligen? Inte alls, med stor säkerhet. Zombies + Rose McGovan med automatvapenbenprotes = Succérecept! Eller? Återkommer med stor sannolikhet i ärendet framöver.



Och ja, jag passar naturligtvis på att även se Black Sheep när jag ändå är igång.