Geektest nr. 10

Ok, 30 st karaktärer från X-men och deras hangarounds nedan. Flest namedrops vinner. Då min primära X-men-period var i slutet av 80-talet och början av 90-talet så var det främst varianter av den här lineup:en som gällde då, vilket gör att jag för en gångs skull själv kan alla namn. Faktiskt rätt sugen på att kolla in Chris Claremont kommande X-men Forever, som ska vara något av ett återtåg till X-men à la 90-talet.



Bonus: I och med att bilden ska representera X-men under tidigt 90-tal så kan man tycka att det fattas ett par karaktärer som iallafall jag borde kännas rätt givna i den här gruppen. Men vilka tänker jag på?

Emperor Vulcan

Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i soffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.

Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Som du ju såklart minns så var jag måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall... så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi'ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi'ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.

Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.

Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.

X-treme X-men vol. 6, en sorts recension

X-treme X-men volym 6, Intifada. Ett riktigt sömnpiller faktiskt. Kan inte minnas att det hände något minnesvärt överhuvudtaget, förutom möjligtvis i den korta inledande ministoryn där Cannonball hjälper till i hjälparbetet efter en tågolycka. Resten känns rätt ointressant rakt igenom, med en story som saknar både början och slut. Trist tecknat är det också. Knappt värt de 29,50 kr jag betalade.

Krav och påtryckningar

Fansen hänger utanför min dörr (kära som aldrig förr?) och skriker något om att de "Tycker du ska skriva lite för oss nybörjare inom serievärlden. Vart ska man börja om man vill läsa X-men t.ex? Det finns ju så väldigt många olika tidslinjer/dimensioner/tjohejsan att man är helt vilsen.", och i och med att jag har ett hjärta av spunnet socker och är lika tillmötesgående som ett fnask på finlandskryssing så kör vi väl ett konkret lästips för alla ni n00bs som önskar ta era första trevande steg i superhjältedjungeln:

Ett solklart måste för dig som fått för dig att X-men kanske kan vara en lämplig inkörsport in i ett betydligt tyngre missbruk är Chris Claremonts och John Byrnes Dark Phoenix Saga från 1980. Trots att storyn snart är 30 år gammal så känns den fortfarande förvånansvärt tidlös, och i min mening så är den här tappningen av X-men helt klart en av de coolare, både gällande lineup och attityd. Utan att avslöja alltför mycket av handlingen, som är spännande och smart utan att bli snårigt komplex, så blir X-mens kraftfullaste medlem Jean Grey a.k.a. Phoenix snärjd i en konspiration regisserad av det ondskefulla sällskapet The Hellfire Club, vilket får ödesdigra konsekvenser på såväl lokal som universell skala. Bra från början till slut, ett jävla ös, och i princip helt utan krav på förkunskaper om karaktärer och tidigare skeenden. Om du ska geeka ned dig med superhjälteserier för första gången så är det här ett väldigt bra ställe att börja på.

För att spinna vidare lite

på gårdagens textfattiga inlägg med Jim Lees version av X-men, så var det någonstans efter det här, i början av 1990-talet när bland annat Jim Lee och Todd McFarlane lämnat Marvel för att köra sitt eget race, som jag tappade hoppet för Marvel Comics, och handlöst kastade mig rakt in Image Comics lika färgsprakande som ytliga utbud. Hur som helst, innan mitt avhopp från Marvel (som slutligen resulterade i en mångårig separation från precis alla serier, men det är ett helt separat inlägg för en kommande regnig dag) så var X-men av Jim Lee, parallellt med McFarlanes Spiderman, Arthur Adams New Mutants och ett par andra titlar, det överlägset bästa jag som 14-åring kunde lägga vantarna på. Var du för ung eller kanske bara för tuff för serietidningar då så kan du säkert kompensera med ett par samlingar från den epoken nu. Just 1991 års Uncanny X-men 275 nedan är en riktig höjdare. Buy or die, som det där fina gamla amerikanske ordspråket lyder.


Klick för 1200 pixlar.

Istället för text,

en bild. På Jim Lees X-men närmare bestämt. Mer om det en annan dag.

Klick för fullsize.

Billigt, men i övrigt?

Efter att ha snappat upp lite tips från bland annat Seriehyllan och Junkultur så kändes det som att det blivit dags även för mig att testbeställa lite från The Book Depository, som efter lite research faktiskt visat sig vara nästan osannolikt mycket billigare än andra bokhandlar, såväl off- som online. Jag är ju inte den som grinar över fri frakt heller. Det blev ett inköp av hardcover-versionen av X-men: Deadly Genesis (och fem andra titlar, men jag håller dem för mig själv ett tag, lite som framtida bloggammo), som under sex nummer berättar historian om Scott (Cyclops) och Alex Summers (Havok) bortglömda yngre bror Gabriel (Vulcan). Hade högt ställda förväntningar på Deadly Genesis, i och med att det är den story som lägger grunden för och utmynnar i mästerliga The Rise and Fall of The Shi'ar Empire, men jag är efter en första genomläsning inte alls så mindblown som jag hoppats vara. Det är inte dåligt, grundhandlingen är rätt spännande och ger en lite mörkare dimension till den ofta genomgode professor Xavier, men det finns vissa logiska brister i omskrivningen av X-mens historiska ursprung, och illustrationerna håller tyvärr inte så hög klass som jag hade hoppats. Hur som helst, några mindre negativa intryck till trots så kan jag absolut inte klaga på en blänkande hardcoverutgåva för 130 kr. Ser väldigt fin ut i bokhyllan, och ibland är ju det gott nog.

Vad händer, och varför?

Ladda ned bilden, fyll i valfri text, maila in mästerverket och hoppas att det är ditt bidrag som publiceras här. Sjukt mycket bonus för den som orkar färglägga också.

Vems T-shirt?

Emperor Vulcan

Snart, lite oklart när, men snart, så släpps en färsk trade paperback innehållandes X-men-miniserien Emperor Vulcan, där bröderna Summers - det vill säga Scott och Alex a.k.a Cyclops och Havok - tidigare okända lillebror Gabriel, även kallad just Emperor Vulcan, ger sig på och försöker erövra hela Shi'ar-imperiet. Skönt med folk med ambitioner, säger jag. Naturligtvis så hamnar väl valda delar av X-men tillsammans med Starjammers mitt i smeten, och jag kan inte tänka mig att det slutar på något annat sätt än att det blir en enda stor slugfest med plasmastrålar åt både höger och vänster och hela skiten. Nedan finner vi Vulcan (killen med gula ögon och blå mantel) tillsammans med Shi'ar-imperiets egna Imperial Guard. Tjommen med lila hy och mohikanfrippan är Gladiator - mer om honom någon annan gång framöver.

X-FORCE

I februari är det premiär för första numret av en nygammal X-titel: X-FORCE. X-FORCE i denna nya tappning ska enligt utsago (dvs Internet) bestå utav Warpath, X23, Wolfsbane och Wolverine, och ska fungera som någon typ av black-ops lönnmördargrupp bakom kulisserna. Låter, enligt mig, faktiskt rätt så intressant, om än kanske lite väl kniv- och klofokuserat. Jag själv minns främst X-FORCE som Rob Liefelds anabolastinna och skjutvapenspäckade slagsmålskavald med Cable som ständig (och urtrist) frontfigur under 90-talet, men denna nya version ser faktiskt betydligt mer spännande ut. På papperet iallafall. Vi får väl se vad det blir.

Messiah Complex

Precis nu så är crossovern Messiah Complex i Marvels X-titlar i full gång. Skönt nog så är detta en storleksmässigt relativt blygsam historia med 13 nummer utspritt över 4 olika titlar. Behändigt, enligt mig. Jag är inte helt insatt i storyn i skrivande stund, men vet iallafall att genetikgalningen Mr Sinister och hans Marauders spelar en avgörande roll. Leta upp Mesiah Complex på Internet eller hos din välsorterade serieimportör.


Chapter 01: (X-Men: Messiah Complex One Shot), Chapter 02: (Uncanny X-Men #492), Chapter 03: (X-Factor #25), Chapter 04: (New X-Men #44), Chapter 05: (X-Men #206), Chapter 06: (Uncanny X-Men #493), Chapter 07: (X-Factor #26), Chapter 08: (New X-Men #45), Chapter 09: (X-Men #207), Chapter 10: (Uncanny X-Men #494), Chapter 11: (X-Factor #27), Chapter 12: (New X-Men #46), Chapter 13: (X-Men #208)

Mr Sinister

På grund av att jag ska se 30 Days of Night nu så håller jag mig kort och presenterar helt utan krusiduller dagens superonding:

Mr Sinister


Wikipedia beskriver Mr Sinister enligt nedan:

He possesses control over his body's cellular structure, enabling him to shape-shift, adapt his physical form to counteract mutant powers, and rapidly regenerate from damaged or destroyed tissue. Sinister is superhumanly durable and strong, and has demonstrated telekinetic and telepathic powers in the past, including the ability to mentally paralyze a foe by touch, release his astral form, move objects, project energy blasts, and being able to withstand psionic assaults from psychics. Sinister is a geneticist of the highest order, capable of creating superhuman abilities and enhancing or controlling mutant abilities, including being able to predict genetic mutations and splice DNA.

Jag beskriver Mr Sinister enligt nedan:

En man med väldigt tveksam klädsmak.

Weapon X teaser

I och med att både du och jag blev så innerligt taggade vid tanken på Barry Windsor-Smith's Weapon X från 1991 så kör vi två scans från albumet nedan. Sjukt bra. Köp det i din närmaste välsorterade seriebutik.

X-Men Origins: Wolverine

Någon gång under 2009 är det dags för den första - och förhoppningsvis inte enda - fristående uppföljaren, eller rättare sagt prologen, till X-men-filmerna. X-men Origins: Wolverine låter oss, enligt IMDb, följa Wolverine när han genomgår supersoldat/dödsmaskinexperimentet Weapon X (som för övrigt är helt lysande i serieform och ett klart måste för alla med något som helst intresse för Wolverine eller bara för serier i stort) och fightas med sin nemesis Sabretooth. Personligen hoppas jag att de smutsar ned filmen ordentligt för att uppnå den känsla och obehagliga atmosfär som Barry Windsor-Smith lyckas bygga upp i den teckande förlagan, och att de riktar filmen mot den äldre målgrupp som Weapon X verkligen förtjänar. Att göra en mördarmaskin med 6 st rakbladsvassa klor barntillåten är helt klart dömt att misslyckas.