Geektest nr. 10

Ok, 30 st karaktärer från X-men och deras hangarounds nedan. Flest namedrops vinner. Då min primära X-men-period var i slutet av 80-talet och början av 90-talet så var det främst varianter av den här lineup:en som gällde då, vilket gör att jag för en gångs skull själv kan alla namn. Faktiskt rätt sugen på att kolla in Chris Claremont kommande X-men Forever, som ska vara något av ett återtåg till X-men à la 90-talet.



Bonus: I och med att bilden ska representera X-men under tidigt 90-tal så kan man tycka att det fattas ett par karaktärer som iallafall jag borde kännas rätt givna i den här gruppen. Men vilka tänker jag på?

Geektest nr. 9:

En hel skock av Spidermans ovänner har samlats för någon sorts firmafest eller liknande, och frågan jag ställer till dig är: Hur många av de 24 elakingarna kan du namnge?


Jag är säker på 20, och har en kvalificerad gissning på en till.

2009 och vidare

Precis som för exakt ett år sedan så låter vi det nya årets första dag sätta normen för året som helhet. 2009 började så här:

- Vaknade utan baksmälla och åt en korrekt frukost (fil, flingor, ekologiskt solrosbröd).
- Spelade Fallout 3.
- Lunch i form av nyårsaftons rester.
- Spelade Fallout 3.
- Hemmafika med flickvännens kompisar.
- Spelade Fallout 3.
- Spelade Gears of War 2 online.
- Spelade Fallout 3.
- Läste volym 2 av Fables.
- Sov.

Skittrist likriktning?

Missförstå mig rätt, jag är för i princip alla typer av ifrågasättande, både professionellt och till vardags, men vad är grejen med kommentarer som "ser skittrist ut" och "verkar töntigt" när jag precis att jag tycker att Viva Piñata är helt fantastiskt? I och med begreppet "helt fantastiskt" kunde man ju tro att jag inte tycker att det är varken skittrist eller töntigt, men jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. Vi tar det en gång till:

I min värld, där jag drar mina helt individuella slutsatser och tycker lite vad jag vill om vad som helst när som helst, där är Viva Piñata, och med det säkerligen även en hel del andra skittrista och töntiga saker, helt fantastiska.

"Allt hopp är förlorat"

Minns du Geektest nr. 2 för alldeles snart ett år sedan? Har på cirka ett år gått från 38 till 51 namn, vilket alltså enligt mitt 29-åriga jag innebär att allt hopp är förlorat. Borde på riktigt försöka omprogrammera mina minnesbanker så att jag kan lära mig komma ihåg folks födelsedagar och romantiska detaljer från när jag blev tillsammans med min tjej (till mitt försvar: för snart åtta år sedan) istället för att kunna namedroppa random karaktärer som Wiccan och Microbe i en folksamling.

Teorin om Guitar Hero (och alla andra spel med knasiga handkontroller)

Så. Efter en väldigt lång tid av ömsesidigt undvikande så var det igår oundvikligt - jag testade Guitar Hero (1 och 2). I all korthet så var jag kanske inte den totala katastrof som jag trott att jag kanske skulle vara, men inte heller någon gudabenådad naturbegåvning. Det var ok, men kanske inget som jag känner att jag vill/måste spela igen. Hur som helst, låt oss inte vara osams om huruvida Guitar Hero är det bästa spelet någonsin eller inte (det är det inte). Jag har en teori. Vi använder oss av Guitar Hero som allmängiltigt exempel här, men teorin gäller för alla spel som inte använder sig av vanliga handkontroller:

Du har ingen som helst fördel av att ha spelat "vanliga" TV-spel när du spelar Guitar Hero. 20 år av TV-spelande har hårdkodat in en hand-öga-koordination som bara är anpassad för tumspelande. Alla nya typer av kontroller kräver kraftiga ansträngningar bara för att bryta sig loss ur det ryggmärgsrotade tumspelandet. Alla nya nervbanor du utvecklat under åren för att optimera din spelförmåga är nu din största fiende. Du ägs, om och om igen, av personer du annars anser inte är annat än n00bs och casualspelare. För vissa av oss är detta så djupt rotat att vi inte ens klarar av att spela datorspel (det är ju det där jävla tangetbordet, det är som att försöka spela på en skrivmaskin). Även Wii är ett problem. Inte konstigt att du bara vill slänga i Gears of War och spela i ett par timmar/dygn utan att behöva fundera på vilken knapp som är gul och var fan du håller ringfingret.

Inlägget om populärkulturens likriktning och mitt därav ständiga missnöje

Svenska dagstidningar har på senare tid bokstavligen svämmat över med artiklar om den japanska populärkulturens anstormning och segertåg rakt in i det svenska folkhemmet. Eller ok, de har kanske inte direkt svämmat över och det svenska folkhemmet är antagligen fortfarande sådär lagom svenskt, men det skrivs lite då och då, om jag inte minns fel så har .SE en egen spalt för manga, utbudet är större än någonsin och i princip varje prepubertal tonåring anser sig vara j-poppare, j-rockare, gothic lolita, cosplayare eller något annat som jag säkert missat. Jag tycker att du och jag helt enkelt buntar ihop dem alla under samlingsnamnet j-emo, det vet jag att de skulle gilla.

Hur som helst, det jag vill komma till är att dessa fjuniga och inte sällan acneinfesterade j-emos stjäl min livsenergi och parasiterar på mitt annars ständigt så soliga humör. Varför? Jo, för att de tar en slice av den populärkultur som jag, i över ett decennium, ansett vara min. Därmed inte på något sätt sagt att jag haft en massa hårspännen och färgglada strumpbyxor som jag nu inte kan/vill använda längre (som du kanske minns är jag ju allergisk mot maskerad), det är själva syndromet jag stör mig på - att behöva dela med sig av sitt tidigare relativt unika intresse. Oftast är detta närmast kopplat till musik - du upptäcker ett band som du introducerar för dina närmaste vänner med precis sådär bra och unik smak som bara du har, och bandet är ert, det är speciellt och inte så lite väldigt mycket bättre än allt annat som gemene man lyssnar på. Tills, en vacker dag, kanske flera år senare, bandets senaste radiovänliga singel (som du inte kan tillåta dig tycka om) blir en insta-hit och alla, precis alla, är ett minst lika stort fan som du någonsin varit. Så, som jag sade tidigare, din livsenergi sugs ut av dessa populärkulturella eftersläntrare, och ditt annars så soliga humör är som bortblåst. Trist, plötsligt är alla en kopia av ditt original. Så vad göra?

Det finns två möjliga vägar att gå när du drabbats av populärkulturell likriktning. Den första, och smått förrädiska, vägen är att hålla fast vid sitt tidigare så exklusiva intresse genom att försöka vara så mycket mer hardcore och äkta än alla nykomlingar. Detta sker oftast genom frekventa och högljudda konstateranden att du minsann köpte direktimporterad (och svindyr) manga och upptäckte nu-metal (långt innan det blev pinsamt) redan under mitten av 90-talet. Den största nackdelen med detta tillvägagångssätt är att du allt som oftast framstår som en jobbig jävel som tror att han/hon är bättre än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Den andra vägen är att vända helt om, förkasta din tidigare så starka kärlek till vad det än är som plötsligt blivit mainstream och börja se dig om efter något nytt som kan bli ditt. Risken med detta är dock att dina nyfunna monopolintressen tär på din ekonomi (då du bara är intresserad av limiterade saker), och att din omgivning ser dig som en pretentiös jävel som tror att han/hon är så mycket mer alternativ än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Det är ett smutsigt och otacksamt jobb att försöka vara en unik och vacker snöflinga, inget snack om den saken.

Dock, trots alla nackdelar så finns det ju ändå vissa fördelar med likriktning av tidigare relativt smal populärkultur - utbudet blir större (om än anpassat efter en rätt generisk målgrupp), och massimport innebär allt som oftast lägre priser. Synd bara att jag själv allt som oftast inte kan låta bli att tappa intresset för det jag tidigare brann så intensivt för när ett gäng blankhyade högstadieelever med bruten röst upphetsat pratar om det på tunnelbanan.

Utställning om dataspel

Tekniska museet slår på lördag upp dörrarna för sin nya utställning om dataspel, och jag tycker att vi ska gå dit. Kan du inte i helgen? Ingen större panik, utställningen har öppet ända tills den 19 mars. Läs mer om allt här!

2008 och vidare

Det sägs, eller iallafall så har jag läst det någonstans, att det man gör på den första dagen av det nya året definierar hur resten av året kommer att te sig. Det är med skräckblandad förtjusning som jag nedan radar upp precis allt som skedde under 2008:s första dygn:

- Sov till 10, spelade Skate och glömde äta frukost.
- Såg 3 bonusavsnitt av Genshiken och lunchade apelsinjuice med pepparkakor.
- Levlade lite i Mass Effect (55) och körde för fort i Need for Speed Most Wanted.
- Diskade, lagade mat åt mig och C samt såg på Tillbaka till framtiden.
- Såg fjärde avsnittet av Love Hina och spelade Wii med C.
- Spelade mer Skate och somnade innan 12.

Bra start! Eller...?

Framtiden, w00t

Superman, för svaga barn

Dagens kulinariska lunchutflykt - till Konsum - ledde till upptäckten av Multiplex vitamin/mineral Junior starring Superman (a.k.a. Stålmannen). För dig som inte redan visste det så är Superman, enligt mig, en av de sämsta och tråkigaste så kallade hjältarna någonsin, alla kategorier. Det kanske kommer som en överraskning för honom själv, men att figurera på kosttillskott för barn iklädd röda Y-front hjälper inte till att stärka imagen på något sätt.


Och ja, jag vet att Superman inte finns på riktigt.

Ang. spelberoende

Idag har nyheterna - press och TV - talat en hel del om en 17-årig pojkes tvångsomhändertagande efter att ha fastnat i något som medierna valt att kalla för spelberoende. Istället för att ge er min personliga åsikt väljer jag att posta en mailkonversation där ett antal individer - som sannolikt skulle befinna sig i riskzonen om de fortfarande varit tonåringar - spekulerar och tycker till gällande detta. Väldigt tänkvärt och intressant. Vad tycker du?

MAIL 1:

"17-åring tvångsvårdas för dataspelsmissbruk"

"Länsrätten har beslutat att en 17-årig pojke i Falkenberg ska omhändertas för tvångsvård, eftersom hans beroende av dataspel kan jämställas med missbruk. "Han har isolerat sig från omvärlden och skaffat sig en icke acceptabel dygnsrytm", skriver länsrätten."

Länk till artikeln i Hallands Nyheter

MAIL 2:

Den här artikeln pratar ju bara om det här specifika fallet och gör inte som många andra artiklar om "spel-missbruk" som mer anspelar på att allt spelande är negativt och enbart skapar en apatiskt och förslappad ungdom. Så aningen mer nyanserat skulle jag säga. Men jag tror ändå att det finns en hög med ungdomar som tittar på lika mycket tv, har lika dålig dygnsrytm och saknar lika mycket vänner i skolan som den här grabben och inte blir omhändertagen med hjälp av LVU. Jag ser ett större problem med att "vuxna" saknar kunskap om dator-spelade och om hur man tar han om en någon som känner sig utanför. Att försöka ta bort dom få vänner och den gnutta av socialt liv som ha har genom att ta bort hans spelande helt är ju det dummaste dom kan göra. Någon borde tipsa hans, och andra föräldrar om parantel control funktionen i steam och wow, samt om frasen "gå och lägg dig ung-jävel, du kan gör va fan du vill, men nu räcker det för i kväll". Dom skulle nog kunna göra det hela så mycket lättare genom att bara försöka hitta en skola där grabben faktiskt inte var så utanför.

Spekulationer. Men men.

MAIL 3:

Påpassligt nog så släppte Medierådet igår en rapport som berättade just om WoW, som är riktigt bra (faktiskt) och förklarar hur spelet fungerar ect.

Länk till Medierådets rapport.

MAIL 4:

japp det står om det på AB också:

"Insikten att det är en lagsport som inte kan avbrytas när som helst har också betydelse. För hur skulle det sett ut om Zlatans mamma krävt att han skulle avbryta spelet mitt i en match för att de ska åka och hälsa på mormor?"

Länk till artikeln på Aftonbladet

MAIL 5:

"Allt fler söker hjälp för dataspelsberoende

Sedan 2004 har antalet samtal till Folkhälsoinstitutets stödlinje för spelberoende om dataspel och problem med allt för mycket dataspelande mer än trefaldigats. "Vi har märkt hur problematiken ökar", säger samtalsterapeuten Anna Nyman till SvD.se."

Det måste ju finnas nån slags organisation som värnar om ungdomars hälsa eller nåt som bara spyr ut press-releaser för att smutskasta medierådets rapport? Eller är det enstaka journalister? Det känns ju inte som ett sammanträffande att det dyker upp "nyheter" av den här sorten direkt efter rapporten...

Länk till artikeln i SVD.

MAIL 6:

alltså, jag vetesjutton hur det funkar. det är nästan lite för påpassligt att beslutet om sjuttonåringen kom dagen efter medierådet presenterade sin rapport.

nåväl. ska jag vara ärlig så tror jag att de flesta journalister har svalt betet med spelberoende med hull och hår. Jag märkte det i morse när de ringde från DN, de hade supersvårt att förstå vad jag sa (förhoppningsvis inte för att jag var halvsovande och sluddrade). tog mig ca 20 minuter att förklara att det inte går att prata om att vara spelberoende, utan att det är andra problem som finns och som gör att man har svårt att inte spela. Det var ändå en rätt ung tjej som jag pratade med, men hon förstod först inte skillnaden mellan nätpoker och WoW. och jag märker det hela tiden. media får sina panties in a twist så fort något handlar om spel och våld och beroende. Fan till och med när nintendo gick ut och sa att dom bytte ut wrist-strapsen på Wii så tyckte DN att det var värt att köra upp stort, det var ju en skandal och hade jag inte sagt till att det var helt onödigt att göra en skandal-artikel av hade dom gjort det. Eller som när jag blev uppringd av SVT och skulle förklara nått om nån som spelat för mycket. Vilket gick superbra tills jag sa att jag spelade wow själv och killen ifrågasatte hur jag kunde kommentera något om jag själv spelade... (för skam den filmskribent som ser film..?)

Det finns ingen kunskap hos 90% av alla som skriver en rad om det. Och ju mer spektakulärt och gore-igt desto mer lösnummer säljs. Det jag reagerar på i svd-texten är att det känns som FHI och Nyman som uttalar sig inte är riktigt så bekymrade som man får intrycket av när artikeln blåses upp som den gör med ett ord som de som uttalar sig inte vill använda (datorspelsberoende that is) i rubriken...

Det är mina limiterade erfarenheter iaf.

MAIL 7:

Jag förstår inte riktigt drevet, alltså den bakomliggande orsaken – eller orsakerna – till att slå på stora trumman vad gäller spel(en). Folk blir beroende av allt möjligt, av faktorer som är rätt frikopplade från själva grejen (såtillvida det inte innehåller nikotin, eller andra medicinskt bevisat beroendeframkallande ämnen. Experience points är så vitt jag vet inte att jämställa med just nikotin.)

Det känns lite som att det här är sista utposten för de – snart, förhoppningsvis, ganska få – människor som inte "fattar" datorer, spel, i förlängningen nya grejer eller uttrycksformer. Man får gäspa sig förbi det, så lägger det sig nog snart, eller i alla fall så fort lite fler människor blivit lite äldre och fått lite mer opinionsbildande befattningar.

I alla fall... Mass Effect?

MAIL 8:

Det kan ju vara så att nån ringt Folkhälsoinstitutet för att få en kommentar kring 17-åringen och att FHI hasplat ur sig att de får fler samtal om dataspel nuförtiden. Sen att det råkar bli en rubrik som inte har med nånting att göra är väl bara ett utfall av "journalistik"...

Det roliga är att Folkhälsoinstitutet säger att "beteendet" inte uppfyller de existerande kriterierna för beroende! http://www.alna.se/pages/page.asp?ID=43

”Kunskapen om dataspelsberoende är i dag låg. Någon egentlig forskning finns inte, och varken Folkhälsoinstitutet eller stödlinjen vill använda ordet dataspelsberoende när de talar om problemet. Anledningen är att beteendet inte uppfyller de kriterier för ett beroende som finns.”

En bloggare kopplar ihop ökningen av samtal till FHI med den ökade tillgången till datorer i hemmen. Det vore intressant att se om det stämmer.

Ang. maskerad

Tillåt mig att bli personlig för bara en väldigt kort stund: Jag avskyr maskerad. Jag ogillar företeelsen så pass mycket att jag skulle kunna betala det eventuella inträdet bara för att slippa medverka. Möjligtvis känner du dig milt överraskad av detta - du, precis som jag, tycker ju onekligen att det bör existera en relativt tydlig koppling mellan i denna blogg förekommande intressen och tendensen att vid varje givet tillfälle anamma möjligheten att ikläda sig väl valda attiraljer med tillhörande rekvisita. Dock, så är som sagt inte fallet. Jag har identfierat två primära anledningar till mitt personliga ointresse/obehag för maskerad i alla dess former:

Anledning 1. Maskerad är en ursäkt. En - för mig ytterst genomskinlig, och oftast pinsamt uppenbar - ursäkt för att gömma sig bakom en fasad vilken tillåter den bakom masken skyddade personen att utforska beteenden som han/hon annars aldrig skulle låta bubbla upp till ytan. Utklädd till kanin, zombie, fnask eller Green Goblin så är det ingen som dagen efter kan klandra dig för att du hånglade upp Gandalf och pissade i bålen. Dagen efter är gårdagkvällens karaktär och allt den (du) företog sig (dig) död och begraven, och ingen kommer någonsin att minnas vad som hände den här kvällen, bakom masken. Eller?

Anledning 2. Folk ser i princip alltid - alltid - ut som idioter.

Näranördenupplevelse

Gårdagens tripp i geekkulturens högborg resultarade (som vanligt?) i en upplevelse tillika kulturkrock som jag hade klarat mig väldigt bra utan. Exakt så här gick det till, utan några som helst överdrifter och/eller omformuleringar:

Jag, tillsammans med vän, befinner mig i Gamla Stan, närmare bestämt på en etablerad bokhandel med litterärt fokus på science fiction, fantasy och annat som måste gömmas undan från andra typer av allmänt accepterad populärkultur. Precis som i alla andra affärer som jag besöker, alla kategorier, så är mitt enda blygsamma önskemål och min ensamma förhoppning att jag 1) ska få gå runt ostörd i butiken, och 2) att jag absolut inte ska behöva försöka mig på någon sorts krystad konversation med en pratglad expedit. Så, nöjd över att faktiskt inte ha blivit antastad av någon butikspersonal samt över att jag funnit en trevlig DVD - Hellboy, Director's Cut trippel-DVD, 159 kr (bra pris!) - närmar jag mig godtroget kassan med tillhörande expedit. Expediten i fråga är en svartklädd, glasögonprydd, osthyad fetknopp av något jag starkt misstänker vara kvinnligt kön. Observera att jag här fortfarande är i gott mod och både hoppas och tror (felaktigt och naivt, naturligtvis) att jag ska kunna komma ut ur butiken utan någon som helt kontakt med främmande människor. Än så länge hatar jag ingen.

Framme vid kassan, innan jag ens hinner fundera på att säga hej (vilket jag antagligen inte gjort), utbrister ovan beskrivna expedit i ett högljutt ÅH CHOKLAD varpå hon raskt vänder mig sin (omfattande) ryggtavla för att mosa in en stor chokladpralin i sin lilamålade mun. Väl med munnen full av brunmosad chokladpralin gurglar hon ur sig ett överjovialiskt HEJ och granskar mitt stundande - och nu för alltid besudlade - DVD-inköp.

IDAG HETER HAN BELLHOY smaskar hon ur sig, tittandes menande mot Hellboy's omslag och nu sönderordvitsade titel. Jaha, replikerar jag, oförståendes och med nykrossade förhoppningar om att undfly butiken obefläckad. Nu är jag sådär sockerstinn myser hon ur sig, och bara för att inte kaskadkräkas över disken och/eller börja slåss så väljer jag att pilla lite med ett gammalt kvitto jag turligt nog råkar hitta i plånboken. Totalt ovetandes om mitt nu fysiskt påtagliga obehag och eskalerande förakt för mina personliga intressen, som ju de facto försatt mig i denna inte sällan återkommande situation, fortsätter expediten, nu med bruna pralinspår i mungiporna, med att påstå att BELLHOY SMÖRJER IN SIG I FETTOSKOK.

Hehe... låtsasskrattar jag på ett vis som jag är säker på säger om du talar till mig igen så dör någon av oss, och just nu skulle jag faktiskt vara rätt nöjd om det skulle råka bli jag, men som du kanske fattar så är det naturligtvis inte slut här. VISST ÄR FETTOSKOK ETT HELT FANTASTISKT ORD?, säger hon, lyckligt och ovetande om hur nära det faktiskt är att jag nu sliter ned ett av deras skitfula latexvapen som hänger där bakom kassan och förstör allas våra möjligheter till en ljus framtid. Ja jo visst viskar jag istället medan jag signerar betalkortskvittot, besegrad.

Vill du skriva här?

Jag fick en idé, möjligtvis i sömnen, baserad på ett av mina föregående inlägg. Om jag nu vill läsa vad andra tycker om populärkulturella geeksaker, varför upplåter jag då helt enkelt inte en del av mitt digitala utrymme till externa skribenter?

Så, vill du inte skriva om X-men i din annars så streetcreddiga blogg? Tycker du att jag skriver för lite om WoW? Vill du modeblogga om din Hogwarts-halsduk? Har du en oslagbar strategi för Imperial Guard i WH40k? Vill du recensera anime? Har du 10 vitala överlevnadstips för en zombie holocaust? Skicka in skiten till mig, så postar jag det. Du kan naturligtvis använda svordomar och vara anonym.

Maila precis vad du vill till jonas.stenqvist[snabela]gmail.com. Vi ses.

Nördtest nr 2

Dagens andra nördtest: Slightly Dorky Sci-Fi / Comic Geek


Vi börjar landa farligt nära min verklighetsuppfattning och självbild nu. Jag har en respektabel serietidnings- och mangasamling och gillar sci-fi. Testet finns här. Mycket nöje.

Nördtest nr 1

Vaknade för tidigt, kunde inte somna om, hittade ett nördtest, gjorde nördtestet:

65% scored higher (more nerdy),
1% scored the same, and
34% scored lower (less nerdy).

Your nerdiness is: Not nerdy, but definitely not hip.

Dock inte helt nöjd med testet, då det till stor del grundade sig på frågor om matematik, datorvanor och det periodiska systemet. Återkommer förhoppningsvis längre fram med mer tillförlitliga resultat.

Tutorial: Superkrafter

Såg på allas(?) favoritcommunity Facebook att man kan ranka vilka superkrafter man helst vill ha, i fallande ordning. Naturligtvis så har Geekporr en hel del att tycka och tänka om detta (om superkrafter alltså, jag ger mig inte in i någon diskussion om Facebook). Min teori är att gemene man allt som oftast väljer helt fel när det gäller vilka superkrafter som är åtråvärda eller ej. Läs därför nedan genomgång av Facebooks 10 superkrafter innan du utsätter dig för radioaktiv strålning eller något random olagligt genetiskt experiment, så att du vet vad du ger dig in i:

Flying: En majoritet av tillfrågade skulle med stor säkerhet vilja påstå att flygning är den bästa kraften att få tag i. Så fel! Det blir ju askallt när man kommer upp en bit, och olycks/dödsrisken växer naturligtvis exponentiellt med ökande hasighet. Sannolikt skulle man även bli nedskjuten på grund av inkräktande i luftrum också.

Mind reading: Enligt mig en skitdålig förmåga, troligtvis skulle man vilja offa sig själv direkt om man fick veta hur illa omtyckt man egentligen är av alla i smyg. Dock en ekonomiskt fördelaktig förmåga, exempelvis i poker.

X-ray vision: Bra för den dekadent voyeristiska, med stor risk för att snabbt bli blasé då all mystik försvinner. I det stora hela inga större negativa aspekter i övrigt. Perfekt att ha när man köper skraplotter.

Super speed: Tänk dig att kunna springa i 200 km/h för att sedan snubbla. Helt värdelöst, inga fördelar. Som en mycket sämre versionen av Flying.

Time travel: Helt livsfarligt, man ska inte fucka med tids- och rymdskontinuum. Alldeles för random kraft för att våga användas.

Invulnerability: Inga egentliga nackdelar, men ärligt talat, hur ofta skulle man ha nytta av osårbarhet egentligen? Jag skulle ju inte tacka nej till det om jag skulle bli överkörd av en buss, men kraften i sig är inte särskilt konstruktiv. Dock coolt att ställa upp i Ultimate Fighting.

Shapeshifting: En av mina personliga favoriter med i princip obegränsade möjligheter. Svinbra för den moraliskt och etiskt tveksamma.

Invisibility: I stot samma möjligheter som Shapeshifting, men lite svårare att se vad man håller på med. Farligt lätt att börja fundera på olagliga aktiviteter.

Telekinesis: Hamnar utan tvekan hög(s)t upp på min lista. Att lyfta saker med tanken innebär outtömliga möjligheter för den kreative. För den som eftersträvar total global dominans är detta rätt väg att gå.

Super strength: Säkert bekvämt om man ska flytta möbler, men så länge du väger och tål lika lite som en normal person har du faktiskt ingen större fördel av superstyrka. Ren grundskolefysik.

Att skämmas (och förakta)

SF-bokhandeln i Gamla Stan. Ibland räcker det inte riktigt med onlineshopping. Ibland vill man browsa runt fysiskt, läsa, bläddra, titta, vrida, kanske till och med upptäcka något nytt. Tyvärr måste man alltför ofta göra detta helt omgiven av inte sällan surt osande "ungdomar" med flottigt/flätat hår, flaskbottnade glasögon och någon typ av black metal- och/eller fantasyutstyrsel. Om jag själv inte skulle vara så restriktiv gällande våldsverkan som jag turligt nog är hade jag vid ett flertal tillfällen antagligen/troligen klappat till dessa personer både till höger och vänster i ett utbrott av ren frustration. Frustration framkallad av denna persons frivilliga sociala missanpassning och totala oförmåga till ens ett försök av återhållsamhet när något annat random rollspelsmongo viftar med Christopher Tolkiens "nyutgivna" Tolkien-roman framför näsan på honom/henne. Reaktionen yttrar sig istället på så sätt att den - frekvent blekfeta - tilltalade istället för ett standardiserat Ah, cool - som jag själv säkerligen skulle yttra i det fall jag springer på något som tilltalar något av mina personliga intressen - istället inleder ett infernaliskt studsande upp och ned ackompanjerat av hektisk handklappning á la utvecklingsstörning med tillhörande högljudda tillrop - OHMYGODLEVEL70HUNTERTAURENACTIONFIGUR!!! Varje gång detta sker - och det sker som sagt alltför ofta - önskar jag att personen i fråga samt hans/hennes gäng/guild/klan/whatever helt spontant ska slå i lågor och brinna upp. Något drastiskt kanske, jag vet, men ärligt talat, du önskar ju faktiskt exakt samma sak när du är där.

Men varför hyser jag då detta outgrundliga agg mot denna faktiskt helt harmlösa och fysiskt ambivalenta gruppering? Om jag rannsakar mig själv, vilket sker ibland, skulle jag spekulera i att det kan bero på att jag faktiskt har svårt att förneka ett visst intressemässigt släktskap med dessa osthyade och kängprydda individer. Faktum är ju att jag då och då befinner mig på deras territorium och konsumerar. Kanske är det bara jag som är för intolerant och rädd för det som känns främmande? Kanske är det ingen större skillnad på dem och mig, innerst inne? Eller nej, självklart är det inte så. De är helt enkelt väldigt påfrestande och pinsamma mongon.


EDIT: Det stod något elakt här förut, men då jag anser mig vara rätt så tolerant så har jag valt att ta bort det för att låta dig, som läsare och individ (och god vän?), hitta på din helt personliga bildtext till bilden ovan.

Biskopen, jag och Marcus Birro

Geeken, biskopen och Marcus Birro kan ju tänkas vara inledningen till den sämre sortens "roliga" historia, men det var istället de medverkande i kvällens direktsändning av Karlavagnen i P4. Tema Verklighetsflykt. Jag var geeken. Trots att det var mindre än 5 minuter sedan jag lade på luren har jag absolut ingen aning vad som egentligen sades. Hur som helst, inte fel att med förnamn och efternamn bli outad som svamlande vrålnörd utan kontakt med verkligheten i direktsänd radio. Från och med nu kan det bara gå nedåt. Följ med.