Att skämmas (och förakta)

SF-bokhandeln i Gamla Stan. Ibland räcker det inte riktigt med onlineshopping. Ibland vill man browsa runt fysiskt, läsa, bläddra, titta, vrida, kanske till och med upptäcka något nytt. Tyvärr måste man alltför ofta göra detta helt omgiven av inte sällan surt osande "ungdomar" med flottigt/flätat hår, flaskbottnade glasögon och någon typ av black metal- och/eller fantasyutstyrsel. Om jag själv inte skulle vara så restriktiv gällande våldsverkan som jag turligt nog är hade jag vid ett flertal tillfällen antagligen/troligen klappat till dessa personer både till höger och vänster i ett utbrott av ren frustration. Frustration framkallad av denna persons frivilliga sociala missanpassning och totala oförmåga till ens ett försök av återhållsamhet när något annat random rollspelsmongo viftar med Christopher Tolkiens "nyutgivna" Tolkien-roman framför näsan på honom/henne. Reaktionen yttrar sig istället på så sätt att den - frekvent blekfeta - tilltalade istället för ett standardiserat Ah, cool - som jag själv säkerligen skulle yttra i det fall jag springer på något som tilltalar något av mina personliga intressen - istället inleder ett infernaliskt studsande upp och ned ackompanjerat av hektisk handklappning á la utvecklingsstörning med tillhörande högljudda tillrop - OHMYGODLEVEL70HUNTERTAURENACTIONFIGUR!!! Varje gång detta sker - och det sker som sagt alltför ofta - önskar jag att personen i fråga samt hans/hennes gäng/guild/klan/whatever helt spontant ska slå i lågor och brinna upp. Något drastiskt kanske, jag vet, men ärligt talat, du önskar ju faktiskt exakt samma sak när du är där.

Men varför hyser jag då detta outgrundliga agg mot denna faktiskt helt harmlösa och fysiskt ambivalenta gruppering? Om jag rannsakar mig själv, vilket sker ibland, skulle jag spekulera i att det kan bero på att jag faktiskt har svårt att förneka ett visst intressemässigt släktskap med dessa osthyade och kängprydda individer. Faktum är ju att jag då och då befinner mig på deras territorium och konsumerar. Kanske är det bara jag som är för intolerant och rädd för det som känns främmande? Kanske är det ingen större skillnad på dem och mig, innerst inne? Eller nej, självklart är det inte så. De är helt enkelt väldigt påfrestande och pinsamma mongon.


EDIT: Det stod något elakt här förut, men då jag anser mig vara rätt så tolerant så har jag valt att ta bort det för att låta dig, som läsare och individ (och god vän?), hitta på din helt personliga bildtext till bilden ovan.