Tog en sväng förbi GTA4-kön

vid Webbhallen efter att ha tjuvköpt spelet en dag innan releasen.

Recension av GTA4 à la Geekporr

Tack vare min inbyggda slughet (och en spelbutiks axelryckning mot officella releasedatum) har jag nu, en timme innan GTA4 släpps, spelat det i tre timmar, varav cirka 20 minuter online. Ja, det är helt korrekt att jag sitter här i värmen och hånflinar lite vid blotta tanken på den kö som i flera veckors tid ringlat, och fortfarande ringlar, i minst en timme till, utanför Webbhallen på Sveavägen. 8% av spelet avklarat just nu, vilket alltså borde ge en ungefärlig speltid på 35 timmar. Hur kul är då dessa 8% av GTA4? Tänk dig en stad, förslagsvis en större sådan. Tänk dig att du har all rätt i världen att göra precis vad du vill i denna stad, helt utan konsekvenser. Så kul är det. GTA-känslan sitter där som en spark i tänderna, grafiken är krispig, ljudet är helt fantastiskt, moralens väktare kommer definitivt att slå bakut så kraftigt att de blir invalidiserade på livstid och Niko Bellic får mig att önska att även jag var en desillusionerad östeuropé. I all korthet: I skrivande stund har jag absolut ingenting att klaga på, och om mitt första intryck håller i sig så kommer GTA4 att vara ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Vi ses i Liberty City.

Entombed på Klubben, en sorts recension:

Hookade upp med en gammal korridorskompis som jag inte sett på fyra år, hinkade folköl och drog till Klubben för att se Entombed. Om inte det är ett bra recept på en lördagkväll så vet jag inte vad som är det. Litet minus för mitt mirakulöst dåliga lokalsinne som innebar att vi gick lite vilse och missade inledningen av spelningen, men vi fick hjälp av två (möjligtvis) lösfotade och (troligtvis) överförfriskade arbetarbrudar, så det löste sig. Tack. Själva spelningen var en svettig och testosteronstinn tillställning med Sveriges utan tvekan mest dansvänliga (och faktiskt nu för tiden rätt så tunnhåriga) dödsmetallakt, och det finns egentligen inget negativt att säga om den överhuvudtaget. Typ halva spelningen bestod av gammalt (och riktigt brutalt) material från Left Hand Path och Clandestine blandat med en handfull låtar från senaste plattan som funkade över förväntan, men mest gåshud framkallas definitivt av sataniska Chief Rebel Angel som sömlöst övergår i aggressiva Demon (du vet, dum dum duuu ba dum dum WÖÖÖÖÖ från Wolverine Blues). Metal blir sällan bättre än så. Synd att du inte var där.

GTA4 video review:

Max pepp påslaget.

Pärlplattevinyl

Larvade runt på Ebay och fann Dunnyn nedan. 400 dollar + frakt. Dyrt, såklart, men med tanke på att det tydligen ska ha tagit en mexikansk barnarbetare över 20 timmar att klistra på alla pärlor så kanske det inte är helt orimligt. Inte för att jag ens skulle fundera på att lägga ut så mycket för den, men den gav mig en desto prisvärdare idé: Köp en DIY Munny + lim och en shitload med pärlor på Panduro så gör vi våra egna. Jag börjar, så hakar du på. Kul! Har alltid velat göra något tillsammans med dig.

"Ass-kickers of the fantastic"?

Man vet inte riktigt vad det är,

bara att det är coolt?

The Walking Dead wallpaper

Orkar inte skriva.

Skindeep Nintendo old skool etc

Bruce (Wayne? Banner? Dickinson? Janice Dickinson?) tipsade för ett bra tag sedan om en tavla han gjort. Dags för mig att få tummen ur och posta den nu. Riktigt stark! Får mig att vilja tatuera mig. Igen alltså.


Mer fina grejer här.

Hanami*

Tog en tur i Kungsträdgården igår.

Det var några andra där också.

Sen spöade jag ett par gubbar i schack.


* Japanskt verb: Att titta på körsbärsblomning.

Cult of Luna - Eternal Kingdom

Från en religion till en annan: 16 juni, Cult of Lunas nya platta Eternal Kingdom. Enligt utsago a much heavier and darker affair than previous albums. Länge sedan jag var så peppad på en skiva. Kanske för peppad? Hoppas inte. Minns du hur sjukt bra det var, den där gången på Debaser? Lätt med på vår topp 10-lista av spelningar, alla kategorier.

En tripp till Gud

Drog på en konfirmation idag. Ett jävla ställ. Efter det bläddrade jag med konfirmandens Magic-kort och kollade på när han spelade Resident Evil 4. Det kunde helt klart ha varit värre. Dock, känns trist att kyrkan ska hålla på och gnugga skuldkänslor i ansiktet på folk hela tiden. Jag kanske är skyldig till en hel massa saker, men om det är någon som ska döma mig så är det länsrätten. Inte konstigt att folk går ur när det är värsta domedagsstämningen där hela tiden.

Att få stryk #25

Klaw vs. Fantastic Four. Personligen har jag inte hört något från Klaw sedan slutet av 80-talet, i Secret Wars, då han var allvarligt psyksjuk. Har tydligen kryat på sig sedan dess.

Vaders Angels print

Köpa ett av de 350 exemplaren? Det gör du här, för 95 dollar.

Schrödingers katt

var det ju, som bitit sig fast i bakhuvudet på mig senaste veckan. Tack för hjälpen med det Staffan, jag får pipa in och köpa lite serier av dig. Läs och lär allt om katten på Wikipedia. Kom även på var jag läst om teorin. Det var i den andra hardcover-volymen av Supreme Power som jag köpte för inte så länge sedan. På rea! Bra serie, bra köp, bra teori, bra katt. Hej då!

Mer från NYCC

och mer från Mindstyle.

En död katt till 50 procent?

Det är något som stör mig. Senaste tiden har jag haft en teori i bakhuvudet, som jag inte har någon aning var jag fått ifrån. Teorin är i all korthet så här: Om du har en katt i en låda, och det är 50% chans att det inte händer något alls och 50% chans att lådan fylls av dödlig gas, då är katten varken död eller levande. Jag vet att det är en riktig teori, det är inget jag drömt upp själv. Men. Var har jag läst/hört det? Har det varit på TV? Är det från en film? Från en bok jag inte minns att jag läst? Vems är teorin? Störande.

Nya äventyr, nytt visitkort

FILTH Kanser

En massa bilder och info hos Vinyl Pulse.

Come Sleep vs. Voldet

Guys, det blir grymt, lär dåna så att du blir inkontinent. På ett bra sätt alltså.

Geekporr rekommenderar:

The Authority - Relentless samlar de första åtta numren av Warren Ellis och Bryan Hitch's snygga våldskavalkad, och är faktiskt något av det coolaste man kan läsa i serieväg (huruvida någon typ av serieläsning verkligen kan klassas som "cool" låter vi vara osagt). I all korthet så är The Authority, beståendes av Jennifer Sparks: "The Spirit of the 20th Century", Apollo: "The Sun King", The Midnighter: "Night's Bringer of War", Jack Hawksmoor: "The God of the Cities", Swift: "The Winged Huntress", The Engineer: "The Maker" och The Doctor: "The Shaman", en samling superindivider som bestämmer sig för att göra världen till en bättre plats. Utan att ta hänsyn till någon som helst regering, till vilket pris som helst. Moskva och London slås i spillror, tusentals oskyldiga mister livet, en hel nation förintas, och de flesta andra superhjälteserierna jag läst känns rätt små i jämförelse. Det är inte svårt att förstå varför The Authority klassats som "widescreen comics". Serien har även ett av de mer intressanta och kontrastrika persongallerierna jag träffat på. Du minns väl Att få stryk #15? Klicka på länken om du inte hatar livet.

Kissaki by Esc-Toy

Tänk den som ändå kunde få befinna sig på NYCC (New York Comic's Convention 2008 alltså). En riktig geekorgie.



Skapare: Erick Scarecrow
Antal: ?
Höjd: 10" / 26 cm
Pris: $69.99

www.esctoy.com

Blade of The Immortal wallpaper

Teorin om Guitar Hero (och alla andra spel med knasiga handkontroller)

Så. Efter en väldigt lång tid av ömsesidigt undvikande så var det igår oundvikligt - jag testade Guitar Hero (1 och 2). I all korthet så var jag kanske inte den totala katastrof som jag trott att jag kanske skulle vara, men inte heller någon gudabenådad naturbegåvning. Det var ok, men kanske inget som jag känner att jag vill/måste spela igen. Hur som helst, låt oss inte vara osams om huruvida Guitar Hero är det bästa spelet någonsin eller inte (det är det inte). Jag har en teori. Vi använder oss av Guitar Hero som allmängiltigt exempel här, men teorin gäller för alla spel som inte använder sig av vanliga handkontroller:

Du har ingen som helst fördel av att ha spelat "vanliga" TV-spel när du spelar Guitar Hero. 20 år av TV-spelande har hårdkodat in en hand-öga-koordination som bara är anpassad för tumspelande. Alla nya typer av kontroller kräver kraftiga ansträngningar bara för att bryta sig loss ur det ryggmärgsrotade tumspelandet. Alla nya nervbanor du utvecklat under åren för att optimera din spelförmåga är nu din största fiende. Du ägs, om och om igen, av personer du annars anser inte är annat än n00bs och casualspelare. För vissa av oss är detta så djupt rotat att vi inte ens klarar av att spela datorspel (det är ju det där jävla tangetbordet, det är som att försöka spela på en skrivmaskin). Även Wii är ett problem. Inte konstigt att du bara vill slänga i Gears of War och spela i ett par timmar/dygn utan att behöva fundera på vilken knapp som är gul och var fan du håller ringfingret.

Superfint avskedskort

från mitt team när jag jobbade sista dagen igår. Får lite skuldkänslor, för jag har redan glömt vem Lars är. Hur som helst: Stort tack!

Game Over

Idag jobbade jag min sista dag på Great Works. I praktiken är jag nu arbetslös. I två dagar, tills jag börjar mitt nya jobb på måndag. Varför jag inte tog ut någon semester så här mellan två jobb? Ja du. Vad fan skulle jag göra hemma själv hela dagarna när alla andra jobbar? Spela TV-spel och läsa serietidningar eller?

"Far, varför tar vi hem så pass tidigt, huuuh?"

Visade detta klipp redan i augusti förra året, men i och med nostalitrippen i föregående två inlägg så känns det passande att vi kör det igen. Från Cyborg 009 och avsnittet Vikingaspöket:


De sista två sekunderna är bäst. Tidigare inlägg om Cyborg 009 här.

Rai Grottpojken

Starzinger i all ära, men min absoluta animefavorit från den (gamla goda?) tiden är ändå Rai Grottpojken. Bara titelmelodin gör den ju till en omedelbar vinnare. Minns hur lycklig jag blev varje gång Shell-macken i Vagnhärad hade fått in en ny VHS med Rai, och till skillnad från Starzinger så släpptes alla avsnitt av Rai så man fick veta hur det slutar.

Fan vad bra det var. Och är!

Darksiders

Darksiders, med Joe Madureira (tidigare nämnd här) som creative director, ser ju faktiskt inte alls sådär trist ut som du tyckte. Om vi har en riktig tur kanske Darksiders, där du axlar rollen som War, en av apokalypsens fyra ryttare, kan bli för 360:n och PS3:an vad God of War blev för PS2. Ett bra spel alltså.






Klicka för stora bilder.

Wolverine Blues

Wolverine Blues är ju som alla vet ett av Entombeds bästa album. Vad alla kanske inte vet är att albumet gavs ut i en alternativ version med Marvels Wolverine på omslaget. Jag saxar direkt från Wikipedia:

One version of the album was released with Marvel Comics character Wolverine on the cover, although Entombed never wanted their album to be associated with the superhero. Earache Records, without the band's permission, had made a deal with Marvel in order to use Wolverine to promote the album to a more mainstream audience. This edition included a Wolverine mini-comic inside the CD booklet. The Marvel edition was also heavily edited, with the track 'Out of Hand' being removed entirely.


Kul! Vi ses på spelningen på Klubben den 26 april. Pepp.

Två typer av orsak och verkan

Till vänster ser vi hur Iron Man hanterar en anstormande bil. Till höger ser vi hur en kille ur Supreme Power gör samma sak. Intressant att se hur Marvels "vanliga" serier och Supreme Power visualiserar en situation som denna på helt olika sätt. Där Marvel sällan visar superpersoners påverkan på helt vanliga människor så är det mer än tydligt i Supreme Power: Står du i vägen så dör du. Inget knussel.


Klick = större.

Gears of War 2?

Ja, du hittar ju högupplösta scans av Gameinformers exklusiva Gears of War 2-artikel här. Det kommer att bli så bra.

12 dollar och 50 cent senare

Lite av en lycklig fortsättning på detta med andra ord, fast ännu billigare.

Jag funderar på saker

ibland. Ibland funderar jag på vad min farmor berättade för mig för inte så länge sedan. Att hon, som aldrig rört tobak i hela sitt liv, hjälpte sin döende storasyster att tända sin allra sista cigarett innan hon dog. Det är det finaste jag någonsin hört. Det får mig att för en stund stanna upp i min materiellt fokuserade vardag och uppskatta allt annat som finns under den skräpkulturella ytan.

Ett par fina gubbar bara

Dark Sector, en sorts recension

Det allra bästa med Dark Sector är att jag bara betalade 169 kr för det. För det priset är det ett riktigt bra köp som inte borde missas av någon. Dock så är ju standardpris minst en femhundring i normala fall, så vi har väl det som utgångspunkt när vi försöker göra någon sorts bedömning här. Dark Sector är i sina allra bästa stunder nästan lika bra som sina största influenser. När det är som sämst är det mest bara en frustrerande röra.

Jag spelade igenom Dark Sector på cirka 10 timmar utspritt över 4 kvällar. Rätt ok längd. Tror att jag kanske dog en gång per boss innan jag kom in i rätt bossrytm, plus en hel massa gånger av random handgranater som jag inte visste att någon kastat. Du vet hur en del spel är sådär bra att man hoppas att de aldrig ska ta slut, och att man när det väl är över önskar att man inte spelat det, så att man kunde få spela det för första gången igen? Dark Sector är inte ett sådant spel. Redan efter fjärde banan (av 10) så såg jag fram emot att vara färdig med spelet. Inte för att det egentligen är särskilt tråkigt på något vis, utan snarare för att jag kände att det inte hade något nytt att komma med. Förutom Haydens signumvapen The Glavie, den överdimensionerade knivfrisbeen, är Dark Sector, både spel- och utseendemässigt, en något blekare mashup av Gears of War och Resident Evil 4, kryddat med ett gäng mer eller mindre störande buggar och en väldigt långsam huvudkaraktär.

Om du gillar spel med skarp grafik, stämningsfull musik och strålande ljudeffekter så är Dark Sector något för dig. Även om spelet mest går i skalor av grått, brunt och blått (hej Gears of War) så är grafiken något av det bästa som gjorts för 360:n, och ljudet skapar hela tiden en riktigt effektfull atmosfär som pendlar mellan brutal action och obehaglig skräckstämning. Jag med mina svaga nerver pissade såklart ned mig flera gånger när jag blev överrumplad av stönande zombiemutanter.

Spelets eldstrider, eller rättare sagt de strider där du kastar knivfrisbee varvat med ditt personliga urval av uppgraderbara automat- och hagelvapen, är tillsammans med riktigt clean grafik och strålande ljud spelets starka sida. Standardscenariot ser oftast ut så här: Du tar skydd (på exakt samma sätt som i Gears of War), tittar upp, kastar frisbeen, skjuter med ditt handeldvapen samtidigt som frisbeen flyger, rycker fram en bit, repetera. Det skulle kunna bli enformigt att spela igenom spelet på det här sättet, men tack vare de val som frisbeen ger dig så finns det ofta många olika sätt att ta sig igenom de frekventa striderna. Utöver att du kan ladda frisbeen med el, eld och is så är det allra roligaste att göra ett Power Throw, för att sedan ta kontrollen över frisbeen och i slow motion styra in den i valfri fiende. Detta resulterar allt som oftast i att den kroppsdel som träffas kapas rakt av, och att många av striderna slutar med sprutande blod, avhuggna armar, ben, huvuden och fiender kapade på mitten. Så länge du kan hålla motståndet på avstånd är alltså fightandet frid och fröjd i sin övervåldsamhet.

Däremot är närstriderna i Dark Sector inget annat än en ren katastrof - Hayden är trots sin stora knivfrisbee och tekno-organiska kraftrustning uppenbarligen svag som en kattunge, och även om han ser ut att ta i för kung och fosterland så verkar hans närstridsattacker inte göra mer skada än en soffkudde. Spelet verkar resonera som så att om någon fiende kommer tillräckligt nära för att närstridsattackera, då har du spelat fel, och förtjänar att dö. Dock, du lär dig snabbt att strunta i närstridsknappen för att istället helt enkelt skjuta ihjäl allt som kommer för nära, vilket är en lösning som alltid funkar.

Sammanfattningsvis så bjöd Dark Sector mig på 10 timmar helt ok speltid, men alla småbuggar, något repetitiva spelmoment och brist på karaktär kunde inte riktigt leva upp till mina lite väl höga förväntningar. Synd. Jag byter troligtvis in det mot Lost Odyssey i veckan efter att ha försökt krama ur det några extra achievements.

Iron Man wallpaper

Geekporr presenterar med stolthet världens första och troligtvis allra bästa wallpaper med splitternya The Invincible Iron Man. Varsågod.


Klick för stor.

Efter lunchen idag

hände det två saker: För det första så stod det en liten lådgubbe på min plats. Kalle hade tydligen börjat hata honom, så jag fick ta över vårdnaden. Mycket ansvar, såklart, men spännande. För det andra fick jag en redig utskällning av en man på telefon. Kul att testa på det också.

Thundercats!

Spelneuroser

Läste precis en bra post på Kotaku angående personliga spelneuroser, som att man exempelvis känner ett tvång att att klara 100% av allt som går att göra, att man bara måste se alla möjliga slut av ett spel man egentligen tyckte var särskilt bra etc. Kolla postens kommentarer för fler roliga/oroväckande exempel. Hur som helst, vi kör väl helt enkelt mina personliga spelneuroser:

- Om jag kör ett spel där karaktären och/eller något annat kan levlas upp, då ägnar jag mig alltid åt ett inte sällan tradigt harvande för att nå maxlevel. Exempelvis, när jag och brorsan bestämde oss för att göra precis allt som går att göra i Final Fantasy VII (vilket vi gjorde) så ägnade vi drygt 30 av våra totalt 100 speltimmar för att spela fram Clouds bästa attack (Four-cut).

- I spel med sidouppdrag utför jag dem i princip alltid, även fast jag vet att de oftast är riktigt tråkiga. I Mass Effect till exemepel har jag slentrianmässigt gjort precis alla sidouppdrag jag kunnat göra på mina två och en halv genomspelningar. Detta är ofta kopplat till min första spelneuros.

- Achievement whoring på 360:n. Här har jag i och för sig rätt bra disciplin, då jag än så länge inte spelat ett spel bara för att hora in ett knippe simpla poäng, men lägger ändå rätt mycket av min speltid på att klara av achievements. Halo 3 och Mass Effect är nog de spel som snott mest achievement-tid just nu.

- Jag spelar helst, mest och framförallt bäst när jag är själv hemma, och blir extremt störd av telefonsamtal. Viktigt med fokus för att få en bra spelupplevelse.

- Jag är en saver. Jag sparar ofta. Kanske sjukligt ofta. Har sparat över 700 gånger i Mass Effect. Varför? Så att jag kan loada så fort något går fel såklart. Har spelat alla GTA-spel men aldrig hamnat på sjukhus tack vare att jag alltid loadar om jag skulle dö. Använder även saves för att testa något, loada, och testa något annat, för att på så sätt optimera spelandet.

Så, lite så fungerar jag. Men du då?

D-War - Dragon Wars

I sann geekporranda satte jag mig igår tillrätta i soffan med lite gammal påskmust, surt lösgodis och den koreanskamerikanska monster/mytologirullen D-War - Dragon Wars (direkt till DVD). I skrivande stund är det lite oklart varför filmen har två i princip exakt likadana titlar. Hur som helst, när man kollar på postern och annat promotionmaterial så kan man känna ett litet sting av monsterpepp och en stilla förhoppning om digital massförstörelse. Så är dock inte fallet. D-War är en trasig film. Handlingen, som jag redan innan var 100% säker på skulle vara obefintlig, är inte bara dålig, den är även extremt ologisk med stora glapp som ingen byr sig om att försöka förklara. Skådisarna, som förvisso inte funnit någon tacksam uppgift i att leverera den pinsamt dåliga dialogen i filmen, känns direktplockade från någon random såpopera. Effekterna, som jag i min naivitet trodde skulle göra filmen någorlunda sevärd, är inte ens i närheten av att kunna rädda filmen. Det finns mer som suger med D-War, men vi nöjer oss väl helt enkelt med att helt enkelt konstatera att det är en riktigt dålig film som inte bör ses av någon. Om du nu nödvändigtvis bara måste se en film med drakar, se Reign of Fire istället.

D-War: 1/5
Påskmust med lösgodis: 5/5

Vad sålde ni sa ni?

Bioshock ljudklipp

Ett knippe ljudfiler från Bioshocks pryl- och genetikautomater. Varsågod.

Vending Machine: Circus of Values
Vending Machine: Come back when you get some money…
Vending Machine: I’ve got a family to feed
Vending Machine: No Refunds
Gatherers Garden
In the Garden…

Att få stryk #24

Thanos (The Mad Titan), killen som flörtar med döden (bokstavligen talat) och som inte kan släppa tanken på att förgöra allt liv i universum, rycker i volym 3 av Annihilation helt nonchalant loss örat på styvsyrran Moondragon.

Negligering

Vem det är som tydligen har haft kallingarna ut och in precis hela dagen idag? Jodå, det är allt jag det. Känns riktigt proffsigt faktiskt. Jävla tur att jag inte var tvungen att ligga med någon på lunchen eller så.

Inlägget om populärkulturens likriktning och mitt därav ständiga missnöje

Svenska dagstidningar har på senare tid bokstavligen svämmat över med artiklar om den japanska populärkulturens anstormning och segertåg rakt in i det svenska folkhemmet. Eller ok, de har kanske inte direkt svämmat över och det svenska folkhemmet är antagligen fortfarande sådär lagom svenskt, men det skrivs lite då och då, om jag inte minns fel så har .SE en egen spalt för manga, utbudet är större än någonsin och i princip varje prepubertal tonåring anser sig vara j-poppare, j-rockare, gothic lolita, cosplayare eller något annat som jag säkert missat. Jag tycker att du och jag helt enkelt buntar ihop dem alla under samlingsnamnet j-emo, det vet jag att de skulle gilla.

Hur som helst, det jag vill komma till är att dessa fjuniga och inte sällan acneinfesterade j-emos stjäl min livsenergi och parasiterar på mitt annars ständigt så soliga humör. Varför? Jo, för att de tar en slice av den populärkultur som jag, i över ett decennium, ansett vara min. Därmed inte på något sätt sagt att jag haft en massa hårspännen och färgglada strumpbyxor som jag nu inte kan/vill använda längre (som du kanske minns är jag ju allergisk mot maskerad), det är själva syndromet jag stör mig på - att behöva dela med sig av sitt tidigare relativt unika intresse. Oftast är detta närmast kopplat till musik - du upptäcker ett band som du introducerar för dina närmaste vänner med precis sådär bra och unik smak som bara du har, och bandet är ert, det är speciellt och inte så lite väldigt mycket bättre än allt annat som gemene man lyssnar på. Tills, en vacker dag, kanske flera år senare, bandets senaste radiovänliga singel (som du inte kan tillåta dig tycka om) blir en insta-hit och alla, precis alla, är ett minst lika stort fan som du någonsin varit. Så, som jag sade tidigare, din livsenergi sugs ut av dessa populärkulturella eftersläntrare, och ditt annars så soliga humör är som bortblåst. Trist, plötsligt är alla en kopia av ditt original. Så vad göra?

Det finns två möjliga vägar att gå när du drabbats av populärkulturell likriktning. Den första, och smått förrädiska, vägen är att hålla fast vid sitt tidigare så exklusiva intresse genom att försöka vara så mycket mer hardcore och äkta än alla nykomlingar. Detta sker oftast genom frekventa och högljudda konstateranden att du minsann köpte direktimporterad (och svindyr) manga och upptäckte nu-metal (långt innan det blev pinsamt) redan under mitten av 90-talet. Den största nackdelen med detta tillvägagångssätt är att du allt som oftast framstår som en jobbig jävel som tror att han/hon är bättre än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Den andra vägen är att vända helt om, förkasta din tidigare så starka kärlek till vad det än är som plötsligt blivit mainstream och börja se dig om efter något nytt som kan bli ditt. Risken med detta är dock att dina nyfunna monopolintressen tär på din ekonomi (då du bara är intresserad av limiterade saker), och att din omgivning ser dig som en pretentiös jävel som tror att han/hon är så mycket mer alternativ än alla andra. Vilket de ju har rätt i. Det är ett smutsigt och otacksamt jobb att försöka vara en unik och vacker snöflinga, inget snack om den saken.

Dock, trots alla nackdelar så finns det ju ändå vissa fördelar med likriktning av tidigare relativt smal populärkultur - utbudet blir större (om än anpassat efter en rätt generisk målgrupp), och massimport innebär allt som oftast lägre priser. Synd bara att jag själv allt som oftast inte kan låta bli att tappa intresset för det jag tidigare brann så intensivt för när ett gäng blankhyade högstadieelever med bruten röst upphetsat pratar om det på tunnelbanan.

Spela hela helgen? Ja, kanske

Idag släpps Dark Sector till Xbox360 och PS3, och trots något svajiga recensioner så är jag rätt säker på att jag köper spelet innan jag lämnar kontoret idag. Det faktum att spelet snor rakt av från Gears of War och Resident Evil 4 ser jag mer som en fördel än en nackdel. Kopiering är ju, som du säkert vet, den ädlaste formen av smicker.

Zergels Torg!

Mvh
/Photoshopkungen

Dansande Evangelion Revoltech

Jag har ju Evangelion från Revoltech, så varför är det inte jag som gjort den här filmen?

Lite från nya kontoret bara

Visst, speglar i taket är ju fräckt. Tills någon blir halshuggen.


Vi lägger all prestige här i ett hörn på golvet.

Jumper (inte bandet eller plagget)

Drog ett riktigt sponant biobesök med lillebrorsan igår kväll efter jobbet. Jumper. Hayden Christensen (Anakin Skywalker du vet) kommer på att han kan teleportera sig i princip vart han vill så länge han kan se eller känner till landningsplatsen. Så långt är allt bra, teleportering är ju en rätt fräsig superkraft och effekterna är genomgående väldigt välgjorda. Allt annat är rätt platt och intetsägande. Christensen är en riktigt trist huvudperson som man skiter fullständigt i, han dejtar någon tjej från OC, Samuel L. Jackson har vitt hår och alla Jumpers jagas av någon urgammal förening vars medlemmar av okänd anledning kallas Paladins(!). Slut. Om du vill se en film med teleportering så se hellre X-men 2.

Obs! Alla som någonsin trott att det heter "telepatering" får aldrig mer läsa den här bloggen, det ska jag se till.

Acne gör Rotofugi

Aah, Acne har gjort ett, för min del, drömprojekt åt Rotofugi (Designer Toy Store & Gallery, Chicago), där de gjort en riktigt fin och fyndig film på temat figursamlande, starring ett urval av Rotofugis figurutbud. Bland annat ser vi mina personliga favoritgubbar - Cantis!

Klicka här eller på någon av bilderna nedan för att se filmen.

Semitransparens i motljus

Upptäckte igår att Vice-versionen av Red Demon är semitransparent i Stockholms eftermiddagsljus. Snice. Önskar att jag också kunde få vara det.