Två hårda, en mjuk

Min forne kollega och frekventa medlyssnare när det kommer till de där lite mer arga spelningarna, Mårten, påminner mig hur brutalt vackert det var när vi och Cult of Luna besökte Debaser Medis innan hela den här Japansvängen tog över. Med mina personliga favoriter Kongh, från Småland av alla ställen, som förband, tillsammans med späda Lowood, så hamnar den här hjärnförlamande uppvisningen väldigt högt upp på favoritspelningslistan.

Lite glad, lite ledsen

och tillbaka i den här delen av verkligheten. Även om själen fortfarande är på väg någonstans över taigan och försöker hinna ikapp mitt fysiska jag som trots själsfördröjning försöker ta ikapp 10 dagars arbete. Mer än så här kan jag inte få ur mig för tillfället. Ber om att få återkomma när jag fungerar.

Zubon!

Lämnar landet och den här delen av verkligheten för 10 dagar i Tokyo från och med imorgon. Bloggar tillsammans med flickvännen primärt härifrån under de dagarna. Kan kanske slinka in ett och annat inlägg här också, men det som gäller är som sagt främst Zubon!.

Jobbet då?

Jodå, just nu kan man väl sammanfatta med att det under den här veckan till stor del känns rätt exakt så här:

Revoltech Nr 059: Full Metal Panic

Förutom lite nya kameratillbehör så är man ju nästan lite dum i huvudet om man inte passar på att utöka Revoltech-samlingen lite. Istället för typ 350 kr i Sverige så är det i Akihabara fullt tillräckligt att punga ut med runt 2000 yen, dvs cirka 140 kr. Det, mina vänner, är mer nice än en joystickstyrd 994.

Ricog GX100, snart med DW-6

Om en vecka befinner jag mig i Tokyo, vilket bland mycket annat innebär att min Ricoh GX100 expanderas med en DW-6 19 mm vidvinkellins. Inte omöjligt att det blir en TC-1 telekonverter också.

Original:

Med DW-6:

Körde lite båge idag också

Rocket Race på Sandtrap i Halo 3.

No Hero #1, en sorts recension

To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av Avatar Press, som du borde kolla in om du inte redan gjort det). I No Hero, med taglinen How much do you want to be a superhuman, får vi följa Josh Carver, som gör allt för att fånga uppmärksamheten hos Carrick Masterson, som med sin patenterade drog 5-methoxy-diisopropyltryptamine - kallad Foxy - driver Front Line, världens enda grupp av individer med superkrafter. År 2011 så agerar Front Line, som i och med att de är de enda supermänniskorna i världen är superkändisar, utanför lagen i sin rätt subjektiva jakt på brott och katastrofer. Mycket mer än så hinns inte med i första delen av No Hero, men Ellis lyckas etablera en intressant grundhandling, och har (som vanligt) en tendens att ta fram en fräsch vinkel på superhjältar som många av de större utgivarnas titlar ibland saknar. Att det är fyndigt, brutalt och väldigt detaljrikt illustrerat av spanjoren Juan Jose Ryp hjälper också till att lyfta det första intrycket. No Hero löper över sju nummer och finns att köpa i butik nu. Jag tycker att du ska göra det, så att vi har något att prata om nästa gång vi ses. Som du säkert minns får jag eksem av random kallprat.

Klick för stor.

Det blir alltid värre framåt natten(?)

Om jag hade vänt mig om och plåtat åt andra hållet så hade vi sett min lägenhet, men vi ser ju både du och jag att så inte är fallet den här gången.

Chelly Chainsaw

Om du vill ha en handmålad 10-inch staty av en orange figur med motorsåg som bara finns i 12 exemplar så drar du ett mail till ESC-Toy och är beredd på att hosta upp 300 dollar.

I can has Recon?

Minns du frågetecknet efter Subroutine Vergil? Det har nu visat sig vara en fristående kampanjexpansion till Halo 3, som ska utspela sig mellan 2:an och 3:an, alltså medan Master Chief är ute och härjar i rymden. Den enda dåliga nyheten är väl att Halo 3 Recon inte släpps förrän nästa höst.

Daredevil, Cruel and Unusual

Som jag nämnde för några inlägg sedan var det ju som sagt hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell's Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.

Det är i Cruel and Unusual tydligt att det inte gått så bra för Daredevil a.k.a. Matt Murdock på senare tid. Hans hemliga identitet har blivit outad i medierna (vilket senare har dementerats, men ryktet lever kvar), och precis innan den här storyn så har Matts flickvän hamnat på psyket. Han kompenserar alla jobbigheter med att inte umgås med någon och att i rollen som Daredevil ge sig ut på gatorna och administera övervåld på småbrottslingar. Kort sagt, Daredevil mår rätt pissigt. För att försöka få honom på bättre humör och glömma vardagsmisären så hintar några av hans polare om ett rättsfall där en storväxt svart man har dömts till döden efter att ha erkänt att han sågat huvudet av tre små barn, men där det även verkar vara några ugglor i mossen. Efter några om och men blir det så att Matt börjar nysta i fallet, och sen rullar allt på rätt bra lite av sig självt.

Efter att ha läst Cruel and Unusual så känner jag att jag med stor säkerhet missat en hel massa bra Daredevil-historier under åren som gått. Atmosfären är precis som jag mindes den väldigt tät, mörk och bitvis faktiskt rätt deprimerande, men det är det som jag tycker gör titlar som Daredevil och tidigare bloggade Moon Knight mer intressanta än standardhjältar som exemplevis Spiderman. För att dra en filmreferens så känns Daredevil väldigt mycket mer Christopher Nolans Batman än Sam Raimis Spiderman. Och det är ju bra?

Insändare:

Hej Geekporr! Jag såg nyligen den senaste Hulk-filmen och har två frågor.

1. Hur kommer det sig att det finns en David Banner och en Bruce Banner. Förr tyckte jag det var så kul att jag hette David och jobbade med Banners men nu när hulken heter Bruce är det inte alls lika kul.

2. I slutet av filmen dyker ju Iron Man upp och hintar om ett gäng han håller på och starta. Jag fick känslan av att det kommer att komma en film med Hulken, Iron Man och... ja, vilka mer? Och när?

Tack på förhand och tack för en bra site!

Hej David! Superkul att du skickat e-brev till oss på Geekporr. Vi har såklart också sett Hulk-filmen, och ska efter bästa förmåga försöka ge dig svar på dina frågor.

1. I serieversionen av Hulk så har karaktären alltid hetat Bruce, men när det var dags att ta steget till TV-serie så tyckte Universal att Bruce lät alldeles för bögigt. Därav det desto mer heterosexuella namnet David Banner.

2. Iron Man kommer som sagt in och bubblar något om "Avenger Initiative" och om att bilda någon sorts gäng i slutet av Hulk. Gänget i fråga är alltså Avengers, vars original-lineup i serieversionen består av Ant-Man, Wasp, Thor, Iron Man, Hulk och Captain America. Filmen sägs komma under 2011. Innan Avengers ska det dock göras solofilmer både för Thor (2010) och Captain America (2011).

Så ligger det till David, hoppas det var svar nog på dina frågor.

3pic pwnage

Och vad fan är grejen

med att vi kör runt med en liten bil på mars och klonar saker till höger och vänster medan strömadaptern till min laptop fortfarande är gigantisk och tung som en jävla tegelsten? Det är något som är allvarligt fel med allt det här, det fattar ju vem som helst. Fixa, nu!

85-årsfest vs. feber vs. Babylon A.D.

Spenderade helgen med 85-årskalas i hembyn, feber och halsont i TV-soffan samt nya Vin Diesel-rullen Babylon A.D. på datorn. Ranking enligt nedan, i fallande ordning:

1. 85-årskalas
2. Feber och halsont
3. Babylon A.D.

Låtsasregn

Sitter och inväntar tunnelbanan hemåt när jag av en händelse lyfter blicken från den bok jag läser (Alastair Reynolds) och plötsligt ser en gammal klasskamrat (eller "kamrat", det känns mer korrekt) från min tid som medie- och kommunikationsvetare. Precis som jag så tillhör den forna klasskamraten numera den så kallade "branschen" (vilket jag tagit reda på genom en av de där sporadiska googlingar som vi då och då gör på gamla kollegor, klasskamrater och ytligt bekanta), men utöver det så skulle jag vilja påstå att vi inte har något som helst gemensamt, vare sig nu eller då. Hur som helst, våra blickar möts där i tunnelbanan, i kanske en fjärdels sekund eller så, innan vi simultant låtsas som att det regnar och slår undan blickarna till något annat. Det blir ju så ibland, att man rent reflexmässigt bara försöker ta sig undan, även om man vet att det egentligen är för sent och alldeles uppenbart. Och jag uppskattar verkligen att du precis som jag bara helt sonika mörkar att vi såg varandra. Vi hade ju absolut ingenting att prata om när vi träffades i princip varje dag förut, så jag har väl väldigt svårt att tro att vi helt plötsligt skulle komma på en jävla massa intressanta saker att skvallra om nu. Det hade med all säkerhet bara känts jävligt jobbigt att stå där som två fån och låtsas vara intresserade av varandra medan vi bara vill att tunnelbanan ska komma någon gång (och att vi inte ska åka åt samma håll). Världen skulle vara en bättre plats om alla var lite mer som du och jag. Kallprat är den överlägset största orsaken till utbrändhet, depression, övervikt och tunnhårighet, det har jag alltid sagt. Så, om vi skulle ses någon gång igen framöver, låt oss göra exakt samma sak då igen. Pepp!

Krav och påtryckningar

Fansen hänger utanför min dörr (kära som aldrig förr?) och skriker något om att de "Tycker du ska skriva lite för oss nybörjare inom serievärlden. Vart ska man börja om man vill läsa X-men t.ex? Det finns ju så väldigt många olika tidslinjer/dimensioner/tjohejsan att man är helt vilsen.", och i och med att jag har ett hjärta av spunnet socker och är lika tillmötesgående som ett fnask på finlandskryssing så kör vi väl ett konkret lästips för alla ni n00bs som önskar ta era första trevande steg i superhjältedjungeln:

Ett solklart måste för dig som fått för dig att X-men kanske kan vara en lämplig inkörsport in i ett betydligt tyngre missbruk är Chris Claremonts och John Byrnes Dark Phoenix Saga från 1980. Trots att storyn snart är 30 år gammal så känns den fortfarande förvånansvärt tidlös, och i min mening så är den här tappningen av X-men helt klart en av de coolare, både gällande lineup och attityd. Utan att avslöja alltför mycket av handlingen, som är spännande och smart utan att bli snårigt komplex, så blir X-mens kraftfullaste medlem Jean Grey a.k.a. Phoenix snärjd i en konspiration regisserad av det ondskefulla sällskapet The Hellfire Club, vilket får ödesdigra konsekvenser på såväl lokal som universell skala. Bra från början till slut, ett jävla ös, och i princip helt utan krav på förkunskaper om karaktärer och tidigare skeenden. Om du ska geeka ned dig med superhjälteserier för första gången så är det här ett väldigt bra ställe att börja på.

Lady Magda (Satans lönnmördare)

Led mitt finger i kriget som stunda
Låt mig inte få åka en straffrunda
Giv mig kraft att träffa på (det här) långa hållet
Skänk mig en nolla i protokollet
O, demon av översta skiktet
Lär mig att justera siktet
Låt mig bestiga dig och pallen
Ge mina fiender ett skott i skallen

Valkyria i snön
Skjuter dig i fuckin' lönn
Satanisk våt dröm
Väntar på dig i eviga snön
Jag invokerar den tidigare sagda
Skjutvallens härskarinna - lady magda

Hon är satans hämnare
Ville bara nämna det
Lämnar dig i skam och skuld
Och tar nya vm-guld

Hon är vår drottning
Well can you dig it?
Hon hade två i sista ligget
Sitter vid vår mästares sida
Med gevär och långfärdsskida

Lyssna in dig ordentligt på Sportlov, sveriges vintrigaste svartmetallband, här.

Om jag kunde 3D

då hade det varit jag som hade gjort Zamak här nere. Så är det bara.