2009-01-31

RUINS - Dagen efter

Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.

Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.

Ruins är som koncept i princip perfekt rakt igenom, men det är extremt störande att det i mitten av del två byts tecknare. Det är en rätt så radikal ändring, från något som känns som våldsamma akvarellillustrationer till en mer stiliserad och samlad stil. Det sabbar faktiskt en hel del, den smutsiga och obehagliga känslan som lyfts fram och förstärks av de ursprungliga målade bilderna minskar tyvärr en hel del efter bytet. Trist, även om det inte är helt katastrofalt.

Något jag såg när jag googlade lite efter att ha läst klart var att Ruins gavs ut redan 1995. Då detta var en period då jag slutat läsa Marvel så gick det mig och säkerligen merparten av alla andra svenska serieläsare totalt förbi, så det var ju bara ren röta att jag sprang på den här återutgivningen. Kan tänka mig att Marvel valt att göra ett nysläpp av Ruins nu så här 14 år senare tack vare att Warren Ellis på senare år blivit något av en världsstjärna på författarfronten, med en förmåga att förvandla nästan allt hans penna rör vid till tecknat guld. Strategiskt, för det funkade uppenbarligen på mig. Man ska dock inte köpa Ruins och förvänta sig att det känns så där typiskt Elliskt, för jag antar att han inte riktigt hade hittat sitt personliga groove redan under mitten av 90-talet, men det är inget negativt för Ruins del. Det är tillräckligt vridet och flippat som det är, även om Ellis var lite av en rookie när han skrev det.

RUINS