All Star Superman, vol 1

All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.



All Star Superman, författad av Grant Morrison och illustrerad av Frank Quietly, lanserades i 2005 med syfte att "restore Superman to his pre-eminent place as the greatest super-hero of all". För att göra detta så fick Morrison i princip fria tyglar att göra vad han ville med Superman, och totalt bortse från allt annat knas som DC blandat in honom i under de senaste 60 åren. Grundstoryn är fortfarande samma - baby flyger från ett exploderande Krypton, landar hos ett par i Smallville och växer upp för att bli Clark Kent aka Superman etc etc - men i övrigt så har All Star Superman egentligen ingenting överhuvudtaget att göra med DC:s övriga kontinuitet. Perfekt för min del alltså, som bara precis nyligen börjat skrapa på DC-ytan via Green Lantern.

Morrisons Superman är här mäktigare än någonsin, på gränsen till allsmäktig. Den enda egentliga referensen som ges är att han kan lyfta mer än 200 triljoner ton, men inte ens det verkar vara hans övre gräns. I vanliga fall hade antagligen den här övermäktigheten känts rätt trist, men med Morrisons berättande så känns det istället helt rätt, mycket tack vare att man redan i början av serien får reda på att Superman kommer att dö. Vill inte gå in alltför mycket på handlingen här, men kan sammanfatta allt med att Morrison och Quietly lyckas knyta ihop flygningar genom solen, en Ultra-Sphinx, tidsresande Atlas och Samson, en dödsdömd Lex Luthor, svart kryptonit, Superman Squadron, stålhunden Krypto, en begravning och mycket mer, och allt känns bara helt självklart från början till slut. Jag skulle vilja påstå att Morrison och Quietly plockar ut allt som varit bra med med Superman genom åren, bakar ihop allt det till sin egen helt nya lilla stålkaka, och kommer i slutänden ut med något som är ännu bättre. Kanske låter lite fånigt, men man blir faktiskt rätt glad av att läsa All Star Superman.

PROTECT SPACE!

Gåtan:

Asiatisk stadsdel med samma namn som en av mina katter?

Dante's Inferno

I brist på God of War för Xbox så är det väl det här man ser fram emot.

Ge mig den här och jag är din för evigt

Emperor Vulcan

Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i soffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.

Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Som du ju såklart minns så var jag måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall... så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi'ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi'ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.

Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.

Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.

Ny kille på jobbet

En av 100 Camo Canti (designad av Toby HK) är nu min. Han får hänga med mig på jobbet idag, efter det flyttar han hem till de andra.

Att få stryk #38

Luke Cage spiller ut Bullseyes Cheerios och extrembrutaliserar Venoms ansikte med en kofot i New Avengers #49. CRACK, SMASK!

Inför Watchmen, del 1

I och med att det bara är 2 veckor kvar till premiären av Zack Snyders filmatisering av Alan Moores Watchmen så tar vi och kör lite inför-lansering-inlägg. Då jag till vardags livnär mig på att göra saker för Internet så tog jag mig friheten att på arbetstid surfa runt lite på den officiella Watchmen-siten. Faktiskt helt ok för att vara en filmsite. Överlag brukar ju film- och spelsiter vara smått katastrofala, men den här får väl godkänt. Skönt. Ett par skrämdumpar från fullscreen-versionen nedan.

Första trailern för Mass Effect 2

Fick så extrem gåshud att skjortan gick sönder.

Utanför

När det ser ut så här utanför fönstret är det helt ok att bara hänga inne och spela TV-spel, läsa serier och käka varma mackor.

Green Lantern: No Fear

Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.

För att snabbt summera No Fear så känns det mycket som en nystart av Green Lantern, där vi får en bra överblick över Hal Jordans bakgrund och tidigare viktiga händelser som lett fram till seriens start. Rätt perfekt alltså för oss tidigare DC-fobiker som inte är helt insatta, och jag tror att i princip vem som helst skulle kunna läsa No Fear utan att känna sig vilsen. Gällande själva handlingen så är den lite som juice: Antingen så kan man köpa halvfabrikat, eller så pressar man sin egen. No Fear är som färskpressad juice. Hal Jordan hinner fightas mot galaktiska utrotningsrobotar, en människomuterad mördarhaj, Doctor Mengele-gremlins med flera, och har parallellt med det tid att pyssla både med familj och tidigare förhållanden. Geoff Johns återintroducerar även de äldre DC-skurkarna Black Hand och Hector Hammond i något som sägs vara bättre och obehagligare tappningar än tidigare, men i och med att jag inte är bekant med dem sedan tidigare så kan jag inte jämföra dem med tidigare versioner. Bra och obehagliga är de iallafall, vilket räcker för mig. Hur som helst, No Fear är som du säkert märker knökad från början till slut, utan att för den delen kännas rörig en enda gång. No Fear är lite som en måttstock för hur en superhjälteserie ska vara uppbyggd. Som sagt, färskpressad juice.

Rent utseendemässigt så känns det lite småspretigt att det är fyra olika tecknare i en enda samlingsvolym, men då alla är helt ok så funkar det rätt bra ändå. Själv hade jag i och för sig helst sett att Ethan van Sciver hade gjort alla nummer, men man kan väl inte få allt som man vill här i livet. Eller?

Fallout 3 DLC nr 2: The Pitt

Kommer i mars. Klicka nedan för att dreggla över större bilder, och här för att läsa en preview på IGN. Lär bli nice att dra igång den där gräsklipparprylen.

Prince of Persia

Inhandlade och började spela Prince of Persia igår. 93 timmar Fallout får räcka, det var dags att köra något nytt. Första intryck av PoP är att det är riktigt snyggt. Det är så där snyggt att man liksom inte ens reflekterar över grafiken, man bara kör. I övrigt så känns det som att kontrollschemat är rätt intuitivt och sitter som en smäck efter typ en halvtimmes spelande, och storyn verkar väl vara rätt ok (dvs inte svindålig). Spelar vidare under helgen och återkommer väl med någon sorts rapportering vid ett senare skede.

Transformers 2 teaser trailer

Somebody set up us the bomb

War Machine. Eller?

Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2

Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Project Superpowers

Precis som Junkultur så köpte även jag ett inbundet exemplar av Projekt Superpowers till specialpris på Comics Heaven i Gamla stan. Den här volymen samlar nummer 0-7 av Dynamite Entertainments Project Superpowers, vilket gör det till en rätt mastig samling. För min del var det i det här fallet inte direkt positivt. Att se en samling 40-talshjältar med karaktärer som Fighting Yank och Dynamic Man (och Woman, och Boy) i spetsen försöka konkurrera med den kvalitet som Marvel och DC öser ur sig nu för tiden, det är precis lika roligt som det låter. Det var bitvis så oengagerande att jag funderade på att sluta läsa helt och hållet. Hantverket i sig kan man nog egentligen inte klaga på, det är bara väldigt trist, från början till slut. Jag orkar inte beskriva vad det handlar om och så, men om du känner dig nyfiken så finns det en del att läsa om Project Superpowers på Wikipedia.

You are always on my overmind

Camo Canti get

Firade fredagen den 13:e med att inhandla min femte limiterade Canti. Kommer att bli ett väldigt fint tillskott i (den redan överfulla) bokhyllan.

Operation Anchorage

Även om det kanske ser ut som om att jag inte gör mycket annat än att läsa serier nu för tiden så har jag även mixat upp det med en hel massa TV-spelande. Utöver att ha nött och nött och nött och till slut klarat Skate 2 (separat inlägg om det senare, när jag har tid och ork) så har jag även spelat igenom i princip 100% av Fallout 3. Har i skrivande stund bara ett sidequest kvar, samt sista uppdraget, vilket jag sparar tills jag känner mig nöjd med resten. Har även mosat mig igenom Operation Anchorage, som då är den första av åtminste tre expansioner till Fallout 3.

Operation Anchorage är ett fristående uppdrag som du kan välja att köra i princip när som helst i grundhandlingen. Personligen så skulle jag rekommendera alla att köra expansionen först efter att ha byggt upp en bra karaktär, då det annars lär vara rätt svårt att ta sig igenom expansionen. Expansionen är uppbyggd så att du får en ny markör på kartan, och när du väl krigat dig fram dit så visar det sig att Operation Anchorage är en virtuell version av ett berömt slag mellan USA och Kina. Slaget utspelar sig i Kanada, innan den globala katastrofen slagit ut all civilisation över hela världen. Det är med andra ord en helt annan miljö än den post-apokalyptiska dystopi man fått vänja sig vid i originalspelet. Smart sätt för utvecklarna att kunna bjuda på en helt ny upplevelse, även om det kan kännas lite småtrist att veta att man egentligen bara är i virtuell verklighet. Bortsett från det så bjöd Operation Anchorage på cirka 4 timmar helt ok speltid och variation till huvudhandlingen, och även om majoriteten av uppdraget är virtuellt så får man med sig en hel del riktigt bra utrustning efteråt. Väl värt pengarna helt enkelt.

Dark Avengers #1

Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?

Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.

Grisigare än så här blir det nog inte

Blog äter helt sonika upp Wasp i nummer 2 av Ultimatum. Vidrigt.

Edit: Jag rättar mig själv. Blob heter han ju.

Cult of Luna - Fire Was Born

Annihilation: Conquest, Book 2

Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.

Den del som är allra bäst är precis som i volym 1 den del som innefattar Star-Lord och den udda samling karaktärer som efter Conquest bildar Guardians of The Galaxy (mer om dem snart). Super-Skrull är ju också alltid bra, även om han bara gör en något mindre biroll här. Övriga karaktärer, och då främst Nova, Quasar och nykomlingen Wraith, lyckas inte riktigt engagera på samma sätt. Stort minus även för att Novas del i Conquest helt oförklarligt avslutas med en helsida text istället för själva serien. Känns lite som att se en film där slutet klippts bort och ersatts med en texruta: "Sen så möter hjälten en ny medhjälpare och tillsammans så besegrar de slutbossen och ger sig ut på nya äventyr. Slut". Precis så omotiverat känns slutet på Novas del.

Dock, alla minus till trots, Annihilation: Conquest som helhet är inte på något sätt en dålig serie. Det är bra action hela vägen, hyggligt spännande och tillräckligt bra illustrerat rakt igenom för att förtjäna en plats i bokhyllan, och är ett givet tillskott i samlingen för den som gillar Marvels mer kosmiska utsvävningar.

Mer War Machine tack

Nummer två av War Machine är beställt, men verkar ha blivit fördröjt. Högre prio på just mina beställningar vore fint. Tack på förhand.

Att få stryk #37

SPRÄÄÄÄTZ (antar jag att det låter).

Via Maela.

Punisher vol. 2 - Kitchen Irish

I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell's Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.

Något jag blev besviken på i volym 2 var att Lewis Larosa, som illustrerade första volymen, ersatts av någon annan tjomme som inte riktigt når upp till den grova och passande stil som Larosa har. Den här nya killen är inte direkt dålig, men det som är en riktig nagel i ögat på mig är att han ändrat dödskalleloggan på Punishers t-shirt från Larosas stenhårda nytolkning tillbaka den mer klassiska varianten. Man vill ju ha Larosas variant nedan (från volym 1). Eller?

Eagles of Death Metal

Tryck på hjärtat för att lyssna på Spotify.

Geekporr

De är väl hög tid att bloggen lever upp till sitt namn. Hence: Spiderwoman.

Transformers 2

Eller Revenge of The Fallen som den ju tydligen heter. 1:an var ju ärligt talat rätt värdelös när det kom till den så kallade handlingen, men vafan, det är ju en massa robotar som slåss. Jag hoppas de skiter fullständigt i handlingen i 2:an och helt enkelt bara delar upp den 5 kapitel där olika robotar förvandlar sig fram och tillbaka medan de slåss så att skrotet flyger.

The End League, vol. 1: Ballad of Big Nothing

Ytterligare ett rent spontanköp som jag inhandlade tack vare att omslaget och namnet såg intressant ut, och då det är en superhjälteserie som ges ut månatligen av Dark Horse Comics. Brukar försöka hålla ögonen öppna efter titlar som inte ges ut av Marvel och DC, med förhoppningen att de ska kunna konkurrera med de större förlagen. Kan dock säga direkt att volym 1 av The End League inte konkurrerar med varken Marvels eller DC:s bättre titlar. Skulle säga att det är en rätt genomsnittlig superhjälteserie, med en del konkreta nackdelar och fördelar. Tyvärr fler nackdelar än fördelar när jag väl tänker efter.

Fördelarna består främst av att det känns fräscht med ett universum som inte är så rotat i äldre handlingar, handlingen och bakgrunden till allt är smart och intressant, och det är bra tecknat (av Matt Broome). Idén att låta en ensam hjälte vara utgångspunkten för allt annat som sker i världen är väldigt intressant, och konceptet med The End League som den sista hjälteansamlingen mot en i övrigt korrupt värld känns initalt väldigt lovande. Tills vi då hoppar över till nackdelarna...

Nackdelarna är mycket på grund av att allt känns rätt rörigt. Rick Remender introducerar i första volymen säkert över 25 olika karaktärer, onda, goda och mittemellan, vilket gör det svårt att fokusera på någon av dem. Den av dem som får mest uppmärksamhet är urhjälten Astonishman (nedan), som ju då såklart är en spinoff/ripoff av DC:s Superman, och är huvudorsaken till att alla andra supermänniskor skapats. Vilket leder oss till nästa nackdel i serien: Ett stort antal av karaktärerna i The End League är varianter av Marvels och DC:s mer välkända figurer. Astonishman - Superman, Dead Lexington - Lex Luthor, Aracnakid - Spiderman, Soldier American - Captain America, Black - Batman, The Smiling Man - Joker med flera etc. Det lustiga är att Remender inte gör något speciellt med detta, det känns lite som att han gjort likheterna som någon kul grej, men efter ett tag glömt syftet med det och bara låtit sina gubbar se ut som och ha liknande namn som originalen. En annan anledning till att det känns rörigt är att Remenders värld består av så mycket olika saker. Det är superhjältar och skurkar i flera olika faktioner, asagudar och grekiska gudar som egentligen är från parallella universum och någon sorts megademon som vill förstöra hela världen. Allt i en enda stor gryta utan någon egentlig röd tråd. Det känns från början som att Astonishman, som faktiskt är en bra karaktär, är seriens huvudperson, men han försvinner rätt ordentligt från blickfånget redan i andra numret, och efter det är det mest ett mishmash av nya figurer som säger saker man inte riktigt förstår.

Jag vill verkligen gilla The End League. Det finns ett riktigt guldkorn till grundtanke där i härvan, men i slutändan så är det faktiskt så att det knökas in alldeles för mycket karaktärer och olika handlingar på kort tid, och det blir väldigt svårt att ta till sig allt. Synd. Jag skulle nog kunna tänka mig att återvända till The End League någon gång framöver för att se om det tar sig, men rent spontant så är jag rädd för att serien kanske inte blir alltför långlivad.

Timestorm 2009/2099 #1

Minns du Marvels 2099-serier från början av 90-talet? Skitdåligt vill jag minnas att det var. Kanske kan bli bättre den här gången. Omslaget lovar iallafall mycket. I april vet vi svaret. Intervju och mer info på Newsarama.