Näranördenupplevelse

Gårdagens tripp i geekkulturens högborg resultarade (som vanligt?) i en upplevelse tillika kulturkrock som jag hade klarat mig väldigt bra utan. Exakt så här gick det till, utan några som helst överdrifter och/eller omformuleringar:

Jag, tillsammans med vän, befinner mig i Gamla Stan, närmare bestämt på en etablerad bokhandel med litterärt fokus på science fiction, fantasy och annat som måste gömmas undan från andra typer av allmänt accepterad populärkultur. Precis som i alla andra affärer som jag besöker, alla kategorier, så är mitt enda blygsamma önskemål och min ensamma förhoppning att jag 1) ska få gå runt ostörd i butiken, och 2) att jag absolut inte ska behöva försöka mig på någon sorts krystad konversation med en pratglad expedit. Så, nöjd över att faktiskt inte ha blivit antastad av någon butikspersonal samt över att jag funnit en trevlig DVD - Hellboy, Director's Cut trippel-DVD, 159 kr (bra pris!) - närmar jag mig godtroget kassan med tillhörande expedit. Expediten i fråga är en svartklädd, glasögonprydd, osthyad fetknopp av något jag starkt misstänker vara kvinnligt kön. Observera att jag här fortfarande är i gott mod och både hoppas och tror (felaktigt och naivt, naturligtvis) att jag ska kunna komma ut ur butiken utan någon som helt kontakt med främmande människor. Än så länge hatar jag ingen.

Framme vid kassan, innan jag ens hinner fundera på att säga hej (vilket jag antagligen inte gjort), utbrister ovan beskrivna expedit i ett högljutt ÅH CHOKLAD varpå hon raskt vänder mig sin (omfattande) ryggtavla för att mosa in en stor chokladpralin i sin lilamålade mun. Väl med munnen full av brunmosad chokladpralin gurglar hon ur sig ett överjovialiskt HEJ och granskar mitt stundande - och nu för alltid besudlade - DVD-inköp.

IDAG HETER HAN BELLHOY smaskar hon ur sig, tittandes menande mot Hellboy's omslag och nu sönderordvitsade titel. Jaha, replikerar jag, oförståendes och med nykrossade förhoppningar om att undfly butiken obefläckad. Nu är jag sådär sockerstinn myser hon ur sig, och bara för att inte kaskadkräkas över disken och/eller börja slåss så väljer jag att pilla lite med ett gammalt kvitto jag turligt nog råkar hitta i plånboken. Totalt ovetandes om mitt nu fysiskt påtagliga obehag och eskalerande förakt för mina personliga intressen, som ju de facto försatt mig i denna inte sällan återkommande situation, fortsätter expediten, nu med bruna pralinspår i mungiporna, med att påstå att BELLHOY SMÖRJER IN SIG I FETTOSKOK.

Hehe... låtsasskrattar jag på ett vis som jag är säker på säger om du talar till mig igen så dör någon av oss, och just nu skulle jag faktiskt vara rätt nöjd om det skulle råka bli jag, men som du kanske fattar så är det naturligtvis inte slut här. VISST ÄR FETTOSKOK ETT HELT FANTASTISKT ORD?, säger hon, lyckligt och ovetande om hur nära det faktiskt är att jag nu sliter ned ett av deras skitfula latexvapen som hänger där bakom kassan och förstör allas våra möjligheter till en ljus framtid. Ja jo visst viskar jag istället medan jag signerar betalkortskvittot, besegrad.