Jag är bäst i världen på Viva Piñata

Kolla själv!

Spelåret 2008, del 2

Bra spel jag är för rädd för att spela: Dead Space.
Kommentar: Jag skulle vilja påstå att jag är något av ett fan av skräckspel, det vill säga i den mån att jag vill titta på när andra spelar dem. Någon gång efter Resident Evil 1 & 2 och i mitten av Silent Hill så gick mina nerver sönder, och sedan dess går mitt hjärta lite i kras av skräck varje gång jag måste smyga runt i mörka rum med en dålig ficklampa. Lite synd, såklart, i och med att det innebär att jag oftast missar en hel massa bra spel. Dead Space exempelvis.

Mest ospelade spel: Assassin's Creed
Kommentar: Har haft spelet liggandes i min spellåda i över 9 månader nu. Tänker nog spela det, tids nog. Ska bara ska bara ska bara etc.

Mest nonchalanta spelupplevelse: Devil May Cry 4
Kommentar: Lånade spelet och lirade pliktskyldigt igenom det, nästan utan att tänka på det. Det kan ju inte ha varit särkilt dåligt i och med att jag spelade hela spelet, men det lämnade inget som helst bestående intryck. Gjorde tydligen en sorts recension av det också, som du finner här.

Spelåret 2008

Tänkte att det i och med att det lackar mot nytt år och så kunde vara läge att sno ihop en första summering av vad vi tycker om spelåret 2008 som helhet. Vi kör väl någon sorts listning av lite av möjligt helt enkelt. 100% subjektivt såklart, så inga kommentarer om att jag har fel eller liknande. Tack på förhand.

Antal klarade spel: 10.
Kommentar: 9 på Xbox360, 1 på Wii. Slutsatsen får nog bli att det varit ett relativt intensivt spelår, speciellt med tanke på hur mycket av tiden som spenderats på/med jobbet. Klart godkänt. Spännande att se vad 2009 har att komma med.

Roligast: Gears of War 2 & Halo 3
Kommentar: Delad seger. Både GoW2 och Halo 3 bjuder på ren spelglädje i form av kontrollscheman och spelmekanik som gränsar till perfektion. Två helt olika stilar, men båda med väldigt nära perfekt balans såväl i single och multiplayer som i co-op. Lite klyschigt kanske, men så är det bara. Wario Ware på Wii var också riktigt roligt, fast på ett knasigare sätt.

Bästa co-op: Gears of War 2.
Kommentar: Halo 3, Army of Two, Gears of War 1 & 2 - det blev en hel del co-oppande 2008, och det är faktiskt rätt jämt skägg mellan alla de spel jag körde igenom med vänner och bekanta. Lite svårt att välja mellan Halo 3 och GoW2 som allra bäst, men i slutänden så är co-op genom GoW2 på svåraste en svårslagen spelupplevelse. Delad glädje är dubbel glädje.

Bästa långkörare: Lost Odyssey.
Kommentar: Av Lost Odyssey, Viva Piñata 2 och Mass Effect så får min förkärlek för japanska RPG:s avgöra vilket tidsslukande spel som var mest värt att offra fritiden för. Lost Odyssey är det bästa klassiska rollspelet jag spelat sedan Final Fantasy 8 på Playstation, och bara tanken på hur bra kommande FF13 kan bli ger mig gåshud. Om jag hade haft mer tid att spela Fallout 3 innan årets slut kunde även det ha varit med här, men det får kanske vara med nästa år istället.

Spel jag sög mest i: Fifa.
Kommentar: Jag förblir inkapabel att kunna spela sportspel. Antar att det beror på någon sorts hjärnskada.

Snyggast: Gears of War 2.
Kommentar: Lika brunt och grått som förut, men trots, eller kanske tack vare, den monokroma färgskalan så är GoW2 det snyggaste spelet jag spelade 2008. När det kommer till spel med färg så var det nog Viva Piñata 2 som var färggladast och finast av alla. Bubblare: Dark Sector, som kopierade GoW:s gråskala och slängde in lite mörkblått i den.

Spel bara jag spelade: Dark Sector
Kommentar: Känns som att det bara var jag som peppade inför och spelade igenom GoW-kopian Dark Sector. Kul i och för sig att kunna få ha något lite för sig själv sådär, men i ärlighetens namn så var det kanske inte helt lysande. Spelvärt dock, om man inte har något annat bättre för sig. Mitt omdöme av spelet finner du som är nyfiken här.

Tillbaka

efter några dagar i hembygdens lugn. Julen får (som alltid) 5 av 5. Sitter nu nyligen hemkommen och försöker slita mig från Fallout 3, som känns extremt lovande. Postapokalyps är aldrig så passande som efter en redig dos hemtrevlig julstämning.

GOD JUL!

10 minuter kvar:

1 dag kvar:

Saker som var bra 2008:

JAPAN - Vi åkte tillbaka till Japan, och så här i efterhand kan jag nog påstå att det var lite av årets mest lägliga höjdpunkt.

LÄGENHET - Jag och min gullbloggande sambo hostade upp och flyttade in söder om söder. Nästan förvånansvärt smärtfritt.

CANTI - Att en lång och gänglig vinylrobot kunde ta så mycket av min uppmärksamhet under 2008 kunde väl ingen ana, men så blev det.

Top 10 comics 2008

Iallafall enligt IGN: Comics Awards.

2 dagar kvar:

Om tre veckor

kommer den här skålens trötta kattunge att vara utbytt mot mina pengar.

Fables, vol. 1, en sorts recension

Fables är en serie som hängt med ett rätt bra tag nu utan att jag gett den alltför mycket uppmärksamhet. Tills viss del antagligen på grund av att jag i princip varje gång jag läst något från Vertigo tyckt att det varit fult tecknat och faktiskt rätt trist. Hur som helst, fick möjlighet att låna några av de första volymerna av en på jobbet, och döm om min milda förvåning att det inte var vare sig fult eller trist. Fint och fyndigt är ord som passar bättre här. Vi kör väl en snabb summering av konceptet och handlingen i volym 1:

Fables är samlingsnamnet för alla de personer/varelser som fått fly från sagornas värld för att istället bo och smälta in som "vanliga" medborgare i vår värld (efter att samtliga skrivit på ett avtal där de lovar att bortse från gammalt groll som att äta upp varandra och blåsa sönder folks hus etc etc). När vi kommer in har Fables acklimatiserat och stadgat sig ordentligt i Fabletown i New York, och handlingen inleds med att Stora stygga vargen, som nu kallar sig Bigby och är Fabletowns sheriff, utreder omständigheterna bakom Rose Reds, som alltså är Snövits syrra, försvinnande och eventuella död. Genom volym 1 träffar vi bland annat även Jack (han med bönstjälken), Prince Charming, Skönheten och Odjuret, Riddar Blåskägg och ett helt gäng andra europeiska sagokaraktärer. Kul idé, bra berättat, och som upplagt för att bli en riktigt bra TV-serie. Hoppas!

Inte ok!

Kom tillbaka från ett möte och möttes av den här fruktansvärda scenen.

Urania!

Min sambo var och klippte sig igår (fint!). Frisörskan var uppenbarligen en väldigt kompetent tjej med superhjältinnenamnet Urania. True story!

Mail efter julfest:

Skramår på händer o ben efter den slakten i rabatten kan jag ta men vafan har jag scratches i hela ansiktet för!? Wtf hände!?

Förutom att TH sula is i nyllet dvs.

One love though, has apkul.

Hjulfest

Efter Djurgården och innan Berns åkta vi av okänd anledning runt runt runt Stockholm i någon slags "partybuss". Surrealistiskt.

Varsågoda

"Pelle" och Tord fick/vann invites till Spotify. Pelle för att han tilltalade mig med sitt väloljade och ryggradslösa smöreri, och Tord för att han frestade med lussekatt och världsherravälde (med litet plus för att vi känt varandra halva livet).

Spotify invites giveaway

Såg idag att jag varit sittandes på ett par invites till Spotify ett bra tag här, och tänkte att det antagligen inte finns något bättre sätt att göra sig av med dem än att typ lotta ut dem här. Men, tjänster och gentjänster och allt det där. Vad får jag om du får en invite? Go nuts.

Edit: Håller det öppet till onsdag eftermiddag, sen utser vi "vinnarna".

Black Summer, en sorts recension

- Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.

Den frågan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite så är det faktiskt för mig också. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan - allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. Så, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis så gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven på independentbolaget Avatar Press.



Black Summer inleds med att John Horus, en av världens sex kända superhjältar, mördar USA:s president samt hela hans personal med motiveringen att de inte är något annat än kriminella mördare och krigsförbrytare som inte gör annat än att göra världen till en sämre plats för sin egen vinning. Alltså, Black Summer genomsyras av en hel del politik och svidande samhällskritik, vilket i normala fall hade avskräckt mig då jag lider av någon sorts politiskt flatlinesyndrom, men just i det här fallet passar samhällsperspektivet in väldigt väl i storyn utan att kännas alltför påklistrat. Skönt, men skit i det nu så går vi vidare till själva våldet: Efter att Horus haft ihjäl presidenten måste naturligtvis militären ha ihjäl honom, och när de ändå är i farten så känns det säkrast att försöka ha ihjäl de återstående fem hjältarna också. Utöver att militären mobiliserar så visar det sig snart att CIA framställt egna supersoldater, och det dröjer inte länge innan både hundratals soldater och en av superhjältarna gått en brutal död till mötes. Brutal och detaljerad faktiskt, då illustratören Juan Jose Ryp (som nu även tecknar Ellis nuvarande serie No Hero)syns lägga väldigt stor vikt vid nästa obscena mängder detaljer, även i de rikligt förekommande våldskavalkaderna.

Ser vi till själva superhjältandet så har Black Summer en lite annorlunda vinkel på detta, då samtliga personer i världens enda superteam från början är "an association of politically-aware young scientist-inventors" som själva uppfunnit, designat och implementerat sina egna krafter och de specialbygga superpistoler de alla innehar. Intressant vinkel, men jag kan tycka att det hamnar lite i skymundan av den tydliga politiska agendan. Så, för att runda av och försöka summera lite, Black Summer är en smart, komplex, vältecknad och modern serie, som bitvis snubblar lite på sina rätt höga pretentioner. Bra, men inte bäst.


Klicka på både bilderna för wallpaperstorlek.

Trailer, Final Fantasy Versus XIII

Rätt länge sedan vi smackade in en trailer här, så vi kör en nu: Final Fantasy Versus XIII - kanske en anledning till att införskaffa en Playstation. Vi får se vad som händer. Little Big Planet är ju en annan rätt bra anledning har jag fattat det som.

Thunderbolts TPB, en sorts recension

Thunderbolts var något av en vrålande succé med slutsålda nummer och hela köret när serien lanserads för lite drygt tio år sedan. Grundidén var rätt simpel, men bra: ta ett gäng superskurkar, Masters of Evil för att vara exakt (ärligt talat, vad är det för namn egentligen?), och låt dem anamma nya identiteter som superhjältar. Kan dock hålla med Junkultur att den här samlingen av de första numren aldrig blir särskilt spännande. Konceptet är bra, men berättandet och tecknarstilen känns rätt trist och daterat. För de 49,50 jag betalade för samlingen så säger vi väl att det ändå var rätt ok läsning, men ska du läsa någonting med Thunderbolts så är det utan tvekan Warren Ellis fantastiska nystart av serien som gäller. Faith in Monsters och Caged Angels är som jag nämnt tidigare något av det bästa man kan lägga sin surt förvärvade slantar på. I serieväg.

I Luv Halloween volym 3

Tänk dig att det alltid är halloween, utomjordingar är i full gång med att utrota mänskligheten, en samling utklädda unga gör precis vad som helst för att komma över stora mängder godis, och sen dör alla. Rätt många hinner i och för sig dö redan innan slutet också. Krydda sedan allt med stora doser politisk inkorrekthet, moraliskt förkastlig dialog och en hel massa tecknat övervåld så har vi I Luv Halloween. Volym tre är den värsta, och därmed bästa delen i serien, och i och med att vi i den för första gången får se flera av huvudkaraktärerna utan sina masker (och då alla dör) så känns det som att det även är den sista delen. Helt säker kan man dock inte vara, för det är rätt många som dött i tidigare volymer som kommit tillbaka senare. Hur som helst, I Luv Halloween, och då främst volym tre, är lite som ett karaktärstest - tycker du inte att det är kul så är du med stor säkerhet en väldigt trist människa.

Maru8 / Maruhachi / Eight ball

Vissa dagar, typ som den här faktiskt, då vill man mest bara bli plötsligt utsatt för någon sorts kosmisk strålning med resulterande superkrafter och spontant teleportera sig till Maruhachi i Shibuya. En iskall stor stark inhemsk öl och en skål dubbelfriterad ost hade ju suttit lite som käftsmäll som läget är just nu.

10 000

Nästa achievement jag får/tar spelandes Xbox360 tar mig över (den eftertraktade?) 10 000-gränsen. Vad det säger om mig som människa låter vi vara osagt.

Daken?

Enligt kommentatorerna i förra inlägget så är en av karaktärerna en man vid namn Daken. Kan någon upplysa mig om vem det är, då det gått mig förbi? Tack på förhand.

Geektest nr. 8:

Nedan ser du splitternya Dark Avengers i full färd att försöka klå upp New Avengers. Berätta för mig vad du tror att de olika medlemmarna heter. Man får hitta på om man inte vet.


Klicka för större.

Och vad fan är grejen

med folk som bara för att det kanske någon gång kommer ut att man gillar serietidningar direkt antar att man rusar till närmaste Pressbyrå och köper alla tillgängliga nummer av Fantomen, Bamse och Agent X9? Lite som om att jag skulle tro att du älskar My Chemical Romance bara för att du på Facebook listar ett av dina intressen som musik. Eller hur!?

Att få stryk #36

Från föregående inläggs nämnda Caged Angels plockar vi nummer 36 av Att få stryk, där Doc Samson (du vet psykologen som tidigare alltid sågs i grönt långt hår och röd tight t-shirt, och som även gästspelade i senaste Hulk-filmen) släpper lös sina gammaförstärkta knytnävar rakt i nyllet på psykologkollegan tillika sociopaten Moonstone. Wohoo!

Thunderbolts: Caged Angels, en sorts recension

Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?