Vafan?

Vi är några av de lyckliga få som får gratistidningen Magazine V (Information till boende i stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör) någon gång i månaden eller så. Om man har en riktig tur finns det ibland med ett par riktiga guldkorn där. I och med att du antagligen inte bor i mitt område så är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig lite av det finaste.

Från Har du hört den förut?:
Under dansen viskade han i hennes öra:
- Innan jag träffade dig var mitt liv som en öken!
- Jaså, är det därför som du dansar som en kamel!

Från Tipsrutan:
Mörk choklad kan lindra diarré.

Att få stryk #34

Alla kommentarer överflödiga.

Geekporr svarar, del 1

Q: John McCain eller Barack Obama?

A: Jag är inte helt bekant med McCain, han måste ha kommit i någon av de nyare delarna, men jag lirade rätt mycket med Baraka i 2:an, han var cool med de där knivhänderna och sin Head Swipe. Bakåt + högt slag FTW.

Q: Vad menar du med "Porr för vissa. Geek för andra"?

A: Det är lite som en typ av lek med ord kan man säga, lite samma och lite olika på samma gång, typ som chokladboll och negerboll. Beroende på vem man är så är bara en rätt.

Daredevil #97

Omslaget till Daredevil #97, To the Devil his Due, ser ju sådär lagom intensivt ut, och får mig att undra lite varför jag inte läser mer Daredevil. Det finns ju så mycket bra där, och inte alls särskilt mycket dåligt. Så som jag minns det iallafall. När jag tänker efter har jag nog inte läst något med Daredevil sedan han strulade runt med Typhoid Mary i början av 90-talet.

En flock rabita lejon

Ganska exakt så låter det faktiskt, när jag och undulaten fördriver tiden innan helgens filminspelning med att spela nyligen inköpta The Wacken Carnage. Det är i princip det enda vi har gemensamt, pippin och jag. Dödsmetallen.

Mirror's Edge story trailer

Ultimates 3 wallpaper, uppföljaren

Alltså, en direkt fortsättning på den här versionen.

One Day as a Lion

Zack de la Rocha och en av killarna från Mars Volta gör musik. One Day as a Lion, och det är faktiskt inte alls särskilt dåligt.

"Världens bästa porr site"

har någon googlat, och landat hos mig. Kul, och välkommen!

Subroutine Vergil?

En teaser för något nytt poppade upp på Bungies hemsida, och förutom att det på något sätt är direkt kopplat till Halo 3 och att en frame i teasern har meddelandet Activating Subroutine Vergil så är det precis lika hemlighetsfullt som vanligt när Bungie utannonserar något. Jag gillar det. Och peppar för vad det kan vara.

Geekporr &hearts Choclodocus

Guys, ni vill inte veta hur mycket tid jag spenderat i mina cyberträdgårdar för att till slut få fram min överdimensionerade men väldigt sympatiska urtidspiñata. Choclodocus ftw. Ftw är även den kamera- och uploadfunktionalitet som fler och fler av dagens spel har idag.

Shake it!

Bra marknadsföring.

Geektest nr. 7:

Namedroppa så många som möjligt av de 14 karaktärerna, bonuspoäng för superkrafter, och bästa man/kvinna vinner precis som vanligt sin egen vikt i tafatta sexuella närmanden ära och berömmelse. Lycka till.

IGN intervjuar Bungie om Halo 3

IGN: When Master Chief is in stasis at the end of Halo 3, does he grow a beard?

Bungie: Hair growth and cellular activity does continue while in cryo sleep but at a dramatically reduced rate.

Kaosapa!

Läs mer här.

The Avengers Movie Wishlist

Hos IGN. Bra läsning för oss som av någon helt sjuk anledning sitter och funderar på filmer som kommer någon gång under 2011.

Att få stryk #33

Vet inte varför, och jag ber om ursäkt för det, men jag skrattade högt när jag sprang på den här bilden.

För att spinna vidare lite

på gårdagens textfattiga inlägg med Jim Lees version av X-men, så var det någonstans efter det här, i början av 1990-talet när bland annat Jim Lee och Todd McFarlane lämnat Marvel för att köra sitt eget race, som jag tappade hoppet för Marvel Comics, och handlöst kastade mig rakt in Image Comics lika färgsprakande som ytliga utbud. Hur som helst, innan mitt avhopp från Marvel (som slutligen resulterade i en mångårig separation från precis alla serier, men det är ett helt separat inlägg för en kommande regnig dag) så var X-men av Jim Lee, parallellt med McFarlanes Spiderman, Arthur Adams New Mutants och ett par andra titlar, det överlägset bästa jag som 14-åring kunde lägga vantarna på. Var du för ung eller kanske bara för tuff för serietidningar då så kan du säkert kompensera med ett par samlingar från den epoken nu. Just 1991 års Uncanny X-men 275 nedan är en riktig höjdare. Buy or die, som det där fina gamla amerikanske ordspråket lyder.


Klick för 1200 pixlar.

Istället för text,

en bild. På Jim Lees X-men närmare bestämt. Mer om det en annan dag.

Klick för fullsize.

Just nu läser vi

första samlingen av The Immortal Iron Fist från 2006. Och vi gillar det.

Jobbintervju

Link vs. Ganon print

För 100 dollar är ett av de 50 exemplaren ditt, hos aPaperTiger.

Vinylbrist

kan man ju säga att det har varit här ett tag, så vi kör väl helt enkelt ett vinylinlägg bara för sakens skull. Om jag hade varit en rolig tjomme hade jag väl skrivit något om motorhead eller liknande, men i och med att jag inte alls är det så låter vi bli.

Thunderbolts, Faith in Monsters

Minns du Warren Ellis alternativa superhjälteserie DV8 från slutet av 90-talet? Troligtvis inte, men hur som helst, grundpremissen i all korthet är att Ellis i DV8 presenterade ett "superhjälteteam" bestående av en samling missanpassade, övervåldsamma och missbrukande men ändå omtyckbara individer som motvilligt utförde oftast oförklarliga uppdrag åt sin uppenbart skogstokiga uppdragsgivare (Ivana Baiul, bra namn). Bra grejer, även om tecknarstilen kan kännas väldigt mycket 90-tal och Image comics idag. Kolla in den om du får chansen.

Så, från Warren Ellis DV8 till hans desto nyare version av Marvels Thunderbolts (tagline: Justice, like lightning) som jag fick nöjet att spendera gårdagskvällen med. Precis som DV8 så består Thunderbolts av en samling väldigt ovilliga och i allra högsta grad moraliskt tveksamma supertyper vars enda gemensamma nämnare i princip är att de är föredetta superskurkar som jobbar åt staten i utbyte mot benådning och en riktigt stor näve kontanter. Thunderbolts som team har hängt med ända sedan 1997, men Ellis tog hela serien och teamet i en ny riktning när han tog över författarskapet från och med #110. Ellis version av Thunderbolts består av Songbird, Venom (Mac Gargan, tidigare Scorpion), Penance (fd Speedball), Radioactive Man, Swordsman, Moonstone och massmördaren Bullseye, med Norman Osborn (a.k.a. Green Goblin) som manipulativ, fascistisk och tidvis psykiskt labil arbetsgivare. Låter ju som ett vinnande koncept från början till slut för dig och mig, vilket det också visar sig vara när man läser det. Skitbra faktiskt.

Handlingsmässigt är Faith in Monsters, som samlar nr 110-115 och 3 oneshots, lite av en introduktion av samtliga karaktärer parallellt med att teamet är ute på sina första (stapplande) uppdrag, vilka främst går ut på att anhålla superhjältar som vägrat registera sig under rådande Superhuman Registration Act, helst utan att ha ihjäl allt som råkar komma i vägen. Kort sammanfattat så är samarbetet mellan karaktärerna och allt de tar sig för väldigt långt ifrån smärtfritt. Återigen: Skitbra. Och den nya Venom som statligt anställd brottsbekämpare, hur lirar det då? Ganska exakt enligt nedan faktiskt:

Så var det måndag igen då

Silent War, en sort recension

Från tidigare nämnda Book Depository anlände även Silent War, som samlar berättelsen om vad som hände med Inhumans efter händelserna i House of M och efterföljande Decimation. För att uppskatta Silent War fullt ut så bör man som läsare antagligen ha relativt bra koll på både Inhumans och de två berättelserna som leder upp till första numret, så vi kör väl helt enkelt en racerbrief av det viktigaste här. Fullt med spoilers och så. Nu kör vi:

Inhumans är ett experimentellt sidospår till mänskligheten som skapades av utomjordingarna Kree för miljontals år sedan. De håller sig avsides från resten av mänskligheten, och har efter många om och men skapat sin egen fristad på månen. Grundprincipen med Inhumans är att varje individ är unik, vilket yttar sig fysiskt och superkraftsmässigt efter att de i tonåren exponeras för deras mest värdefulla ämne, Terrigen Mist. Inhumans styrs av Black Bolt, vars röst kan jämna städer med marken (vilket innebär att han alltid håller käften), och resten av hans kungapossé. Du minns väl det klassiska inlägget med Black Bolt vs. Hulk? Episkt etc.

I House of M så får Scarlet Witch, Magnetos dotter tillika medlem i Avengers, psykbryt och skapar en alternativ verklighet där mutanter styr världen. Efter en väldans massa knätnyvsslängande och med fler och fler som börjar minnas att världen faktiskt bara är på låtsas så spricker Scarlet Witchs verklighet och allt återgår till det normala. Tror man. Här hoppar vi direkt över till Decimation, där det visar sig att mutanterna i världen efter House of M decimerats från miljontals till bara ett par hundra. De lever, men utan krafter. Ett av huvudspåren i Decimation är Son of M, där vi får följa den numera kraftlöse Quicksilver, Magnetos son, Scarlet Witchs brorsa, som i ett desperat försök att få tillbaka sina förlorade superkrafter snor Inhumans Terrigen Mist, som ju alltså är det som muterar Inhumans till sin fulla genetiska potential. En massa saker händer och det slutar med att regeringen till slut lägger vantarna på Terrigen Mists, och vägrar lämna tillbaka dem till Inhumans. Black Bolt kontrar med att förklara krig mot mänskligheten. Det är här Silent War börjar!

Silent War är en snygg berättelse, såväl visuellt som berättarmässigt. Att hela serien är målad ger den en personlig stil som särskiljer den en hel del från "vanliga" superhjälteserier, och berättarmässigt så är Silent War, helt enkelt, en riktig jävla resa. Det jag gillar mest med Inhumans är att de inte är vare sig onda eller goda. De vill leva i avskildhet och skapa mångfald med Terrigen Mist, och nu när de inte längre kan göra det så kommer någon att få betala för det. Utan att avslöja för mycket, folk dör, och situationen underlättas inte av att Black Bolts psykotiska brorsa smider ränker i kulisserna. Black Bolt själv då, öppnar han någonsin munnen under Silent War? Ja, faktiskt, han viskar två gånger. Trots att jag hade höga förväntningar på Silent War så överraskades jag lite av hur uppslukad jag blev av storyn, och plötsligt så satt jag bara där med ett sträckläst seriealbum i händerna och undrade vad som hände där i slutet egentligen.

Embrace change

Ultimate Avengers

Mark Millar, skaparen av mästerliga (jag vet att jag ständigt återkommer till det här) Ultimates 1 & 2 från 2002 och 2004, återvänder till Marvels Ultimate-linje i början av 2009 med sin egen vidareutveckling av serien: Ultimate Avengers. Hyperpepp!

Du läser ju intervjun med honom på Newsarama.

Wall-E

I all korthet: Hatar du livet så ska du inte se Wall-E på bio. Tycker du däremot om dig själv (och robotar!) så är det bara att gå och se. En och en halv timme av ditt liv blir sällan bättre än så.

Skittrist likriktning?

Missförstå mig rätt, jag är för i princip alla typer av ifrågasättande, både professionellt och till vardags, men vad är grejen med kommentarer som "ser skittrist ut" och "verkar töntigt" när jag precis att jag tycker att Viva Piñata är helt fantastiskt? I och med begreppet "helt fantastiskt" kunde man ju tro att jag inte tycker att det är varken skittrist eller töntigt, men jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. Vi tar det en gång till:

I min värld, där jag drar mina helt individuella slutsatser och tycker lite vad jag vill om vad som helst när som helst, där är Viva Piñata, och med det säkerligen även en hel del andra skittrista och töntiga saker, helt fantastiska.

Lördagen i genomsnitt

5 timmar av nya Viva Piñata: 5 av 5
At The Gates på Debaser: 5 av 5
Lördagen i genomsnitt: 5 av 5

Återstår om söndagens katthems- och efterföljande biobesök (Wall-E) når samma höjder. Känns rätt svårslaget just nu.

Hett piss del 2

Ganska så exakt så här utspelade det sig när de vägrade ge mig mitt Piñata, fast jag hade inte ju manteln på mig då såklart (kom ju som du säkert minns direkt från jobbet). I övrigt är det nog som jag minns det rätt ordagrant. Som sagt direkt efterföljt av den där strida strömmen av hett piss rakt i ansiktet.

Hett piss

Gick glad i hågen och med solsken i blick efter jobbet för att hämta upp nya Viva Piñata, men blev istället för färgglada godisdjur bjuden på en strid ström av hett piss rakt i ansiktet! På grund av någon sorts terroristdåd (antar jag) hade leveransen gått fel, och alla exemplar var slut. Jävlar. Vad ska jag nu göra hela dagen imorgon? Umgås med någon? Nej precis, skulle inte tro det. Fan.

Imorgon:

Billigt, men i övrigt?

Efter att ha snappat upp lite tips från bland annat Seriehyllan och Junkultur så kändes det som att det blivit dags även för mig att testbeställa lite från The Book Depository, som efter lite research faktiskt visat sig vara nästan osannolikt mycket billigare än andra bokhandlar, såväl off- som online. Jag är ju inte den som grinar över fri frakt heller. Det blev ett inköp av hardcover-versionen av X-men: Deadly Genesis (och fem andra titlar, men jag håller dem för mig själv ett tag, lite som framtida bloggammo), som under sex nummer berättar historian om Scott (Cyclops) och Alex Summers (Havok) bortglömda yngre bror Gabriel (Vulcan). Hade högt ställda förväntningar på Deadly Genesis, i och med att det är den story som lägger grunden för och utmynnar i mästerliga The Rise and Fall of The Shi'ar Empire, men jag är efter en första genomläsning inte alls så mindblown som jag hoppats vara. Det är inte dåligt, grundhandlingen är rätt spännande och ger en lite mörkare dimension till den ofta genomgode professor Xavier, men det finns vissa logiska brister i omskrivningen av X-mens historiska ursprung, och illustrationerna håller tyvärr inte så hög klass som jag hade hoppats. Hur som helst, några mindre negativa intryck till trots så kan jag absolut inte klaga på en blänkande hardcoverutgåva för 130 kr. Ser väldigt fin ut i bokhyllan, och ibland är ju det gott nog.

Curve the bullet

I och med baksmälla och därav nedsatt hjärnförmåga bestämde vi oss för att se en film som ersatt handlingen helt och hållet med överdrivna actionsekvenser. Valet föll på Timur Bekmambetovs filmatisering av Mark Millars grafiska novell Wanted (som jag inte läst). I all korthet, vill du se huvuden och en massa andra saker explodera medan en tatuerad Angelina Jolie och någon random huvudperson skruvar customdesignade kulor runt hörn så är Wanted världens kanske bästa film alla kategorier. Vill du se något helt annat så ska du nog göra det.

"Allt hopp är förlorat"

Minns du Geektest nr. 2 för alldeles snart ett år sedan? Har på cirka ett år gått från 38 till 51 namn, vilket alltså enligt mitt 29-åriga jag innebär att allt hopp är förlorat. Borde på riktigt försöka omprogrammera mina minnesbanker så att jag kan lära mig komma ihåg folks födelsedagar och romantiska detaljer från när jag blev tillsammans med min tjej (till mitt försvar: för snart åtta år sedan) istället för att kunna namedroppa random karaktärer som Wiccan och Microbe i en folksamling.

Apelsinjuicetangenter

För dig som undrar så är det helt korrekt att jag spillde apelsinjuice i halva tangentbordet så att jag nu sitter med knappar som fastnar innan de långsamt återgår till sin ursprungsposition. Inte alls lika kul som man först kan tro faktiskt.