Soundwave

Jag vet inte vad du tyckte om Michael Bays digitaleffektsonani Transformers, men trots en rätt cheezy handling med en del logiska glapp (om nu både Autobots och Decepticons var ute efter ett par gamla skattletarglasögon, som hela tiden låg ute till försäljning på Ebay, varför kunde de inte helt enkelt lägga ett bud på dem där?) så måste jag säga att jag trots allt gillar den. Släng in ett par stora robotar som slåss så är jag din för evigt, svårare än så är det inte. Kul för mig då att uppföljaren, Transformers: Revenge of The Fallen, kommer 2009. Någon sorts promotionbild eller motsvarande från filmen nedan. Det ser ut som om att Soundwave inte längre kommer att förvandla sig till ett superfränt kassettdäck som förr. Lite synd, men jag antar att tekniken måste gå framåt även för rymdrobotar. Hoppas han har med sig sina sidekicks Ravage och Laserbeak också. Här sätter vi punkt för dagens geekigaste inlägg.

BOOOOOM

Några av de bättre och stressigaste ögonblicken i Gears of War var (och är) när man på grund av korseld sitter fast bakom en betonggris medan en eller ett par Boomers med granatkastare släntrar framåt mullrandes "BOOOOOOM". Av bilden nedan att döma så kommer de situationerna säkert att uppstå, och överträffas, även i 2:an. Sweet.


Klick för stor.

E.S.T. - Leucocyte

Fortsätt framåt

När jag inte orkar skriva själv så skickar jag väl dig helt enkelt vidare till något annat läsbart. En bra artikel om Watchmens explosionsökande försäljning efter att trailern börjat rulla innan The Dark Knight (i USA), och vad man ska läsa efter att ha arbetat sig igenom den till exempel: Okay, I've Read Watchmen. What's Next?

Geektest nr. 6:

I vanlig ordning: Namnge så många som möjligt av de karaktärer som Skulls imiterar nedan. 20 eller fler är pinsamt mycket, och inget som du bör vara stolt över. Jag känner mig med mina 18 lika delar stolt som insnöad. Vi säger väl att 15 är VG-ish, 10 borde väl vara klart godkänt och 5 borde fanimig vara obligatoriskt. Så är det.


Klicka för förstoring.

Advance Wars retusch

Lirade en hel del Advance Wars på Gameboy Advance för ett par år sedan. Bra spel med riktigt crisp och fin grafik. Blev lite sugen att plocka upp det igen när jag såg nedan retuscher. Via min vän Jimmy.

The Order

Något som jag ibland kan störa mig på med serietidningar är att många av dem aldrig tar slut. Flera av de jag läser har funnits i över 40 år, och i stort så fightas hjältarna fortfarande mot samma fiender som de gjorde på 60-talet. Visst, på ett sätt så vill man kanske inte att det ska ta slut för att aldrig komma tillbaka, men samtidigt så kan jag ibland inte låta bli att längta efter det definitiva slutet. Watchmen är ett bra exempel på detta. The Order är ett annat. Kort sammanfattat så är The Order (skriven av Matt Fraction) ett resultat av hjälteinbördeskriget Civil War:s sanktionering av statliga superhjälteteam, The Initiative, där The Order är Kaliforniens helt egna nyskapade supergrupp, i media benämt som "The First Super Hero Team of Tomorrow™".

The Order består av "vanliga" människor som fått superkrafter på artificiell väg, och varje nummer av serien har, lite som Lost, en sorts flashbackintervju där man får veta bakgrunden till varje karaktär. Skönt sätt att ge mer kontext åt den brokiga skaran medlemmar. Rent handlingsmässigt så får vi i 10 nummer utöver varje persons egen historia följa The Order när de tjafsar med Namor, fightas mot ryska kalla-kriget-freaks och hamnar i trubbel med den hemliga organisationen M.A.N. from S.H.A.D.O.W. Det allra bästa med storyn är att det löper en röd tråd genom alla nummer, vilket avslutas med en riktigt stark och framförallt överraskande final i nummer 10. För den som tröttnat på evighetshjältarna så bjuder The Order på 10 nummer opretentiös och vältecknad handling som aldrig hinner bli långtråkig innan de dramatiska slutscenerna.

Lite jobb under bordet bara

Snice affisch!

Att få stryk #32

Sodam Yat a.k.a. Ion både ger men framförallt tar stryk av Superman Prime i volym 2 av Sinestro Corps War. Sinestro Corps War är alltså DC:s kosmiska krogslagsmål innehållandes precis alla Green Lanterns och en uppsjö random badboys, däribland alltså Superman Prime, en folkmordisk och smått psykotisk alternativ version av Superboy. Komplicerat? Ja, lite faktiskt, men det är ju lite så DC jobbar som jag fattat det.

Carpe(t) diem

Söndagar kan vara bra dagar att lägga sig raklång på vardagsrumsgolvet. När man väl ligger där så är det lika bra att passa på att knäppa några bilder. Idag blev det Joe Ledbetters Finder's Keepers.

86 speltimmar senare

är jag, äntligen, färdig med Lost Odyssey. Efter att ha jönsat runt och letat hemlig content och levlat till 96 (av 99) så tänkte jag att idag var en bra dag att få det överstökat. Som väntat var slutbossen ingen som helst utmaning i och med att jag i princip maxlevlat alla gubbar, det handlade bara om att spamma en och samma magi med alla tills det plötsligt var över. Gratulationer och glada tillrop. Så, i väntan på nya Viva Piñata blir det nog till att randomspela allt jag fick med mih hem i förra helgen.

AT-AT

Om Legoland hade en i skala 1:1 skulle jag åka dit med en gång. Med en handgranat, och spränga fanskapet i luften.

Tro på mig

Minns du när jag sågade Too Human? Jag hade rätt.

Hellboy 2, ett utlåtande

Eller "Bellhoy", som han av någon outgrundlig anledning kallats i ett av Geekporrs mest bespottade inlägg. Hur som helst, jag gillade Hellboy 2, rätt så mycket faktiskt, av ett antal olika anledningar:

- I och med att Guillermo del Toro rippat sin egen Pan's Labyrinth rätt friskt rent visuellt så är filmen en genomgående väldigt fantasifull fröjd för ögat (iallafall för oss som gillar monster och liknande), både gällande miljöer och det stora urval av varelser som dyker upp. Det känns även som att Mike Mignolas karaktärer gjort en väldigt smärtfri och lyckad visuell övergång från serie till filmatisering, till skillnad mot vissa andra (Juggernaut, Thing, jag tänker på er!).

- Utöver en rak standardhandling utan några egentliga konstigheter så bjuder Hellboy 2 även på en ytterligare dimension, där mänsklighetens gråa och kreativt inskränkta vardag sakta men säkert kramat livet ur allt som idag betraktas som sagor och fantasier. Lite av en vuxnare och subtilare version av The Neverending Storys tema kan man nog säga, och för den som orkar tänka efter lite så kan man efter slutet sätta sig ned en stund och fundera lite på vem som var god och vem som var ond, egentligen. Inte jag dock, för jag måste sova.

Papperskamera

När jag inte gör fantastiska onlineproduktioner på dagarna och dövar mina sinnen med random geekerier på kvällarna så gillar jag ibland att klippa och klistra lite (kanske även det klassas som random geekerier, vad vet jag?). En kamera till exempel. Klicka på bilden för att ladda hem din egen, och maila mig alla dåliga foton du plåtar med den.

Ultimate Venom

Dude, om Venom hade sett ut så här i Spiderman 3 så hade jag kanske kunna tänka mig att se den igen. Nu är det tyvärr inte så, och filmen suger ju faktiskt hästballelängder i övrigt, så jag hoppar väl över det.

Afrikansk zombiesektjakt/slakt

Alan Moore's Complete WildC.A.T.S

För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore's Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.

Sammanfattat i överljushastighet så har superhjälteteamet WildC.A.T.s (Image Comics version av X-men, typ) lämnat jorden efter en sjujävla fight med ärkefienderna Daemonites, och när storyn börjar så är de på väg mot ett par av medlemmarnas gamla hemplanet Khera. På jorden tror man dock att teamet sprängts i småbitar, så ett par bekanta till ursprungsgänget bestämmer sig för att starta upp ett nytt WildC.A.T.s. Alan Moore bjuder med andra ord på två helt parallella handlingar i sin version av serien - i de ena får vi följa originalens ankomst och annalkande trubbel på Khera, och i den andra så presenteras det helt nya teamet, som visar sig ha en betydligt mer offensiv syn på brottsbekämpning än andra "superhjältar".



Det jag stör mig allra mest på i den här feta samlingsvolymen är den relativt inkonsekventa tecknarkvaliteten - förutom rena sakfel mellan olika illustratörer (vissa av dem illustrerar cyborgen Ladytron med en helt mekanisk underkäke, en del andra gör det inte) så bleknar alla andra i jämförelse med Travis Charest, vars detaljrikedom mixat med minimalism är ett rätt stort snäpp mycket bättre än övriga artisters bidrag. Så, kul att han är bra, trist att helhetsintrycket blir rätt spretigt. Handlingsmässigt så är det tydligt att Alan Moore är duktig på karaktärer, relationer och komplexa twistar, men för min del så kan jag känna att han kanske fått jobba lite väl mycket i motvind i och med att grundmaterialet faktiskt inte är särskilt spännande med väldigt stereotypa karaktärer (stor/dum muskelsnubbe, snubbe med knivhänder etc etc) och rätt generisk miljö. Detta till trots, den röda tråd och den resa som Moore skapar innan de två teamen till slut möter varandra är riktigt bra, även om den till viss del tappar fart på grund av rätt osammanhängande sidospår, främst i form av crossovers med andra titlar som jag inte läst. Hur som helst, om jag bortser från alla onödiga kringelikrokar så är storyn rätt underhållande med ett helt ok slut. Det får man väl vara nöjd med.

För den som vill ha ett fett samlingsalbum med helt ok superhjälteaction plus en del överraskningar signerade Alan Moore så är det här ett prisvärt köp, men jag måste säga att det överlag kan kännas rätt blekt i jämförelse med exempelvis en del av X-mens bättre äventyr.

Vad händer, och varför?

Ladda ned bilden, fyll i valfri text, maila in mästerverket och hoppas att det är ditt bidrag som publiceras här. Sjukt mycket bonus för den som orkar färglägga också.

Rätt nice lördag, minst sagt

Spenderade lördagkvällen hos min vän och före detta kollega (R.I.P. Hårdrocksrummet) Jimmy, och förutom lasagne, bärs, ostbågar och en massa katt- och hundgos så kom jag hem med 7 nya TV-spel: Battlefield: Bad Company, Viking: Battle for Asgard, Tabletennis, The House of The Dead 2 & 3, Quake Wars, Nights: Journey of Dreams och Battalion Wars 2. Svårt att toppa det om man ska bjuda tillbaka.

Drygt två veckor kvar nu...

Att få stryk #31

Venom och Bullseye, som nu för tiden lagt superskurkandet på hyllan för att istället själva jaga brottslingar tillsammans med resten av de statligt finansierade Thunderbolts, har som synes inte ett helt fritionsfritt samarbete.

Bloodbath

Vissa dagar kommer jag på mig själv att kunna tänka att "jag gillar nog egentligen rätt många typer av musik", men då och då kommer det band som brutalt tillrättavisar mig. Bloodbath till exempel. Lyssna på Myspace.

Göra vad sa du?

Sumimasen!

Om två månader (och några dagar) så gästspelar jag, om vi alla har en väldans tur, i den här bloggen. Hoppas! Tills dess så ses ju dock du och jag precis som vanligt.

Robert Downey Jr pratar Dark Knight

och DC comics. Fantastiskt roligt såklart, och intressant i och med att jag själv under sommaren gjort ett flertal utflykter i DC:s serieutbud och till viss del förstår precis var han kommer ifrån.

"I feel like I’m dumb because I feel like I don’t get how many things that are so smart. It’s like a Ferrari engine of storytelling and script writing and I’m like, ‘That’s not my idea of what I want to see in a movie.’ I loved The Prestige but didn’t understand The Dark Knight. Didn’t get it, still can’t tell you what happened in the movie, what happened to the character and in the end they need him to be a bad guy. I’m like, ‘I get it. This is so high brow and so fucking smart, I clearly need a college education to understand this movie.’ You know what? Fuck DC comics. That’s all I have to say and that’s where I’m really coming from."

Nu gillade jag i och för sig Dark Knight, men säger Iron Man att den är för pretentiös och högtravande så måste det antagligen vara så. Intervjun i sin helhet läser du på Moviehole. Nu!

Blue Beetle: Shellshocked

Som en del i min ständigt pågående personliga utveckling (och väg mot knytnävsherravälde och charmig fascism) så beslutade jag mig som du kanske minns för att vidga mina tidigare relativt konservativa serievyer för att se om DC hade något att erbjuda som exempelvis Marvel eller Wildstorm kanske saknade. Som ett led i detta så införskaffade jag första samlingsvolymen av Blue Beetle, som jag hört/läst skulle vara en ny och rätt fräsch tagning på en äldre karaktär. Blue Beetle: Shellshocked samlar de sex första numren av den tredje versionen av Blue Beetle, och så här summerar DC själva serien:

Tearing its way through the events of DAY OF VENGEANCE and INFINITE CRISIS, the mystical Blue Beetle scarab has chosen its new guardian: teenager Jaime Reyes! But supernatural powers can be a blessing or a curse, and when it comes to the powers of the Scarab, you don't get one without the other.

Så, i all korthet så känns Blue Beetle rätt mycket som Spiderman eller någon annan random serie där en tonåring av en ren händelse råkar snubbla över superkrafter, vilka de sedan måste komma underfund med samtidigt som de måste jonglera privatliv, skolgång och semikompetenta superskurkar. Det jag gillar med Blue Beetle är formgivningen och utformningen av honom som superhjälte - aldrig fel med en teknoorganisk symbiotrustning med eget medvetande som kan morfa fram i princip vilka vapen och rustningsdetaljer som helst. Det jag inte gillar är allt annat. Illustrationerna är i och för sig inte tekniskt dåliga, men den stiliserade väldigt rena stil som används funkar inte för mig för den här typen av story. Mer detaljrikedom à la David Finch eller liknande hade antagligen gett en bättre inramning. Vidare så stör det mig att tre olika illustratörer gjort de sex första numren, vilket skapar ett lite för spretigt intryck. Storymässigt så känns det rätt originellt att hålla handlingen till Jamies hemstad El Paso, men för min del så lirar det inte att ha en intergalaktisk stridsrustning springandes runt på dammiga gator i sällskap med lama gangbangers och magiker. Även här känns det rätt spretigt. Blue Beetle kan kanske ha potential längre fram, men just nu är den inte ens i närheten av att lyckas lyfta upp DC till samma nivå som konkurrenterna för min del.


Klicka för wallpaperstorlek.

They laugh at my boner, will they?!

Bark at the moon

Ibland, allt som oftast när jag har en hel massa väldigt mycket mer viktiga saker att tänka på, så blir jag bara sittandes och tänker på hur bra Halo 3 är, och undrar lite varför jag inte ens i förbifarten nämnt att Bungie hintat om att ett nytt Halo-spel kan vara under utveckling. Förvisso då utan den ständigt behjälmade mannen på bilden, men när det kommer till Bungie och Halo så är jag antagligen nöjd med det mesta som de har att erbjuda.

Porrfilm

Det ser ut som om att Isaac Asimovs Stiftelese-trilogi ska filmatiseras, och det enda jag tänker kring det just nu är jag verkligen hoppas att de inte fuckar upp det på samma sätt som de gjorde med I Robot. Mer att läsa om detta i artikeln på DN.

Min (likätande) granne Totoro

Jag är kluven till bilden. Dels så är jag ju väldigt förtjust i originalversionen av Min Granne Totoro, men samtidigt är jag ju aldrig negativt inställd till en riktigt grisig splatterfestival. Vissa saker kanske inte ska kombineras. Eller ska de?

Young Avengers vol. 1, ett impulsköp

Spenderade en del av gårdagen med att göra en kompis sällskap i hans jakt efter samlingsvolym 4 och 5 av zombieserien Walking Dead, som jag själv än så länge faktiskt inte haft tid/möjlighet/pepp att bekanta mig närmare med (får väl dock ändra på detta för att kunna undslippa tjatet om hur förbannat bra det är hela tiden). Så, efter att ha lyckats rota fram två zombiealbum efter alltför lång tid omgivna av såväl doften av sötsur nörd-T-shirt som Hare Krishna och turistfamiljer i olikfärgade crocs så hade jag lyckats överraska mig själv med ett rent impulsköp: Volym 1 av Young Avengers, hardcover, premiere edition, till nedsatt pris (begagnad, men i supershiny nyskick). Jag försökte naturligtvis inte ens motstå köpet, utan fejkade bara ett par minuters nonchalans medan jag browsade lite nyinkommet innan jag återvända till fyndlådan och vispade fram betalkortet.

Young Avengers, vilket är det gruppnamn som Daily Bugle (du vet tidningen som Peter Parker plåtar åt) ger det nya team av unga superkillar som plötsligt dyker upp i medierna, består (iallafall till en början) av något som ser ut att kunna vara tonårsvarianter av Captain America, Thor, Hulk och Iron Man. Dessa yngre utgåvor, som av pressen anses vara Avengers-fanboys med superkafter, kallar sig Patriot, Asgardian, Hulkling och Iron Lad. För min del så har de halvlama grupp- och karaktärsnamnen, och då främst "Iron Lad", varit en avskräckande faktor som inneburit att jag aldrig brytt mig om att titta närmare på den här serien tidigare, men så här efter att ha läst igenom denna första samling så måste jag säga att Allan Heinberg som skriver serien lyckats integrera halvlamheten som en smart detalj i själva serien. Metahumor och lagom självdistans som funkar riktigt bra.

Gällande Heinberg så är han antagligen mer allmänt igenkänd som manusförfattare till bland annat TV-serier som Sex and the City, The O.C. och Grey's Anatomy, vilket antagligen kan kännas igen i hans etablerande av karaktärer och i framställandet av unga karaktärer och deras relationer till varandra. Även skickligt att få en story baserad på tidsparadoxer (på grund av tidsresenären Kang The Conqueror) att kännas sammanhängande och logisk, så rent berättarmässigt tycker jag att Young Avengers är riktigt bra och engagerande. Sjukt snyggt är det också, så tack för det Jim Cheung. Så, sammanfattningsvis så har jag egentligen inget alls att klanka ned på, vilket bör göra Young Avengers volym 1 till ett av de bättre impulsköpen någonsin. Återkommer inom en möjligtvis snar (eller kanske fjärran) framtid med ett av mina sämsta impulsköp, för att balansera upp lite.


Klick för större.

Och naturligtvis

så är det enda rätta svaret att det är ologiskt och fullständigt orealistiskt att två tonåriga killar med röntgensyn använder den för att spana in varandra istället för att helkroppsscanna tjejen. Hjärtliga gratulationer till dig som tänkte rätt. Ni andra får väl helt enkelt leva med skammen antar jag.

Bonuspoäng till anonyms motivering: "Bruttan reagerar inte på att grabbarna skjuter färgade ljuskoner ur ögonen".

Uppdatering 11/8: Alternativet att de båda preteenhjältarna skulle ha homoerotiska tendenser gentemot varandra känns alldeles för fantastiskt i 50-talets Amerika. Så är det med det.

En typ av tävling:

Det finns minst ett allvarligt logikfel i bilden nedan. Bästa motivering om vad som kan felas vinner. Vad man vinner är i nuläget oklart. Det kan nog bli något riktigt dyrt och/eller statushöjande. Hoppas!

Action helt klart värd 10 cent

Inga konstigheter här inte, bara ren action. Kanske lite småtrist att det redan på omslaget avslöjas hur Strong Man övervinner sin svorne nemesis, helikoptern, men är det approved by the comics code authority så är det.

Utbildningsradion ger:

WHAT?

Fantastiskt manus. Lite som Days of our lives, fast med välfriserade män i färgglada tighta kläder.

Hulk #5 preview

Lite så här efter den mindre besvikelsen med Skaar: Son of Hulk så är det väl inte mer än rätt att jag piggar upp både dig och mig med lite muskelstinnt förhandsmaterial från kommande Hulk nummer 5. Varsågod. Någon som vet varför vi plötsligt har en röd Hulk som härjar runt nu för tiden?

Deadpool säger:

Skaar: Son of Hulk #1 & 2, en sorts recension

Har precis läst de första två lösnumren av Skaar: Son of Hulk, som är den fristående uppföljaren till den smått episka Planet Hulk från 2006. Min förhoppning var att även Skaar, skriven av Greg Pak som gjorde Planet Hulk, skulle kännas som en naturlig förlängning och fortsättning på föregångaren, men så blev det ju tyvärr inte alls. Man kan ju tycka att det borde vara ett lämpligt recept att göra en serie baserad på Hulks son som härjar runt på en krigisk planet och är förbannad på sin farsa som lämnade honom flytande i lava och drog till en annan planet. Dock, resultatet än så länge är mest att Hulks grågröne och långhårige avkomma hamnar i ett antal situationer där han ropar GRAAAAAAAA och hackar ihjäl folk och fä med diverse tillhyggen. Jag skulle inte säga att nummer 1 och 2 är helt värdelösa, men det känns rätt begränsande med en huvudkaraktär som inte kan prata, och utan den dynamik som följer med relationen Hulk/Banner så känns Skaar: Son of Hulk rätt så platt. Rent grafiskt är serien även lite väl murrigt gråbrun, men jag anar att detta kan ändras när Skaar slutar klafsa runt i träskmarker hela tiden. Det blir nog inga fler nummer av den här serien för min del, vill jag se ett grönhudat steroidknippe slåss mot monster och barbarer så nöjer jag mig nog med att ta ett varv till med Planet Hulk.

Mitt favoritland

Eva Nazemson är ett stort fan av kräkningar och rättstavning.

Rymdseriepepp

Sitter och tar igen lite random slösurfande och springer på en spännande serienyhet från Comic-Con i San Diego: I sviterna efter Marvels kosmiska bataljer i mästerliga Annihilation, uppföljaren Annihilation: Conquest (som jag ännu inte läst) samt efter nu pågående Secret Invasion (där Skrulls infiltrerat och invaderar jorden) så kommer Dan Abnett och Andy Lanning, som tidigare arbetat med båda Annihilation-berättelserna, i början av 2009 att gå loss med en ännu större intergalaktisk story. War of Kings ska, som jag fattat det, vara en kosmisk uppgörelse mellan den labile Emperor Vulcans Shi’Ar-imperium (mer om detta i ett kommande inlägg om Uncanny X-men: Rise and Fall of The Shi'ar Empire), Guardians of the Galaxy, Nova, rymdrebellerna Starjammers och de självisolerade Inhumans. Troligtvis så dyker även X-men, Ronan och Super-Skrull upp, och vi kan väl hålla tummarna för att Galactus och ett och annat sändebud också tittar in. Väldigt långt kvar dock, så vi får väl hitta något annat att sysselsätta oss med tills dess. Officiell nyhet hos Marvel här.


Inhumans kung Black Bolt och Shi'ar-imperiets kejsare Vulcan ser inte alls nöjda ut. Vi får väl anta att det är dessa två som gett upphov till namnet War of Kings.

Dark Knight, ett utlåtande

Med den inriktning som den här bloggen har nu för tiden så känns det väl rätt obligatoriskt med någon sorts utlåtande av Christopher Nolans Batman-uppföljare Dark Knight. Dock, i och med att alla recensioner jag själv läst i nuläget i princip säger exakt samma saker om filmen och dess karaktärer så känner jag att det sista som behövs på Internet idag är ytterligare en sådan. Jag nöjer mig med att konstatera att jag håller med om att Heath Ledger gör rollen som Jokern över förväntan, Harvey Dent funkar fint i (båda) sin(a) karaktär(er) och att filmen som helhet, såväl utseende- som handlingsmässigt, tar Nolans filmtolkning av Batman ytterligare ett steg framåt. Bra och riktgt välgjord film etc bla bla svag 4 på en skala till 5. Något som jag själv tycker var betydligt mer intressant än själva filmen som sådan, och som jag anser är de två specifika aspekter som gjorde filmen så bra som den var är följande:

1. Batman är en biroll i filmen. Istället för att fokusera på en hjälte som trollar fram saker ur sitt redskapsbälte och svingar sig runt i staden kastandes bataranger så är Batman i den här filmen främst en företeelse, något som folk pratar om och något som satt sin prägel på alla tillvaro. Filmen kretsar ju, som du säkert vet, främst om staden samt de olika typer av karaktärer som påverkar den på olika sätt. På så sätt så spelar Batman inte en större roll än exempelvis Jokern, Dent och Gordon. Enligt mig väldigt effektivt att flytta fokus från en huvudkaraktär för att istället använda honom som en komponent för att förmedla en känsla och skapa atmosfär.

2. Christopher Nolan gör inte serietidningsfilmatiseringar av Batman. Där Spiderman, X-men, Iron Man, Hulk och Fantasic Four tydligt stoltserar med att de är comic book movies, och därmed söker återskapa häpnadsväckande moment från sagda serietidningar, så känns det ofta som att serietidningsaction är rätt problematiskt att realisera som film - för min del känns det inte sällan väldigt ologiskt och faktiskt rätt fjantigt när man ser det. Exempel: I Spiderman 3, när Sandman mot slutet växer sig gigantisk och försöker banka sönder Spiderman med sin stora sandnäve - varör fyller han helt enkelt inte hjältens lungor med sand och kväver honom (och detta är endast ett av väldigt många störande moment i den filmen, men det behöver vi ju inte gå in på nu)? Dessa problem undviker dock Batman-filmerna smidigt genom att helt enkelt inte ens försöka återskapa de mer fantasifulla eskapaderna från serieversionen. Visst, det som händer i filmen måste väl definitivt klassas som rätt fantastiskt, men de överstiger väldigt sällan men-vafan-gränsen. Det är ett vinnande recept för den här typen av filmer, glöm inte var du läste det först. Här.

Så, när kommer Dark Knight Returns, med Harvey Keitel som den pensionerade och förbittrade Batman?

Believe, Piñata style

Uppföljaren till Viva Pinãta är som jag nämnt tidigare på språng (september om jag inte minns fel), och inför den kommande releasen så har det kommit ut en ny promotionvideo som direkt plagierar Halo 3:s i min mening gravt gåshudsframkallande trailer Believe. Fyndigt och kaxigt. Originalet finner du här, och jag blir direkt sugen på att ta några ytterligare turer med Master Chief.

Offline är uppenbarligen inte det nya svart,

så när Bredbandsbolaget nu bestämt sig för att jag ska kunna använda Internet igen efter 10 dagars nedtid så är det väl bara att hoppa på cybertåget igen. Så, framöver så kommer jag att förgylla din vardag (men mest min egen) med tjat om nya Dark Knight, varför jag fortfarande föredrar Marvel framför DC (men med ett väldigt mycket mindre glapp), hur kul det egentligen är att bli etniskt utrensad i Risk 2210 A.D., om den kompletta DVD-utgåvan av Kino's Journey är köp- och/eller sevärd, om jag tagit mig igenom Lost Odyssey, hur mycket bra serier jag köpt/läst under sommaren och dylikt etc mm. På återseende etc mm.