Jag är bäst i världen på Viva Piñata

Kolla själv!

Spelåret 2008, del 2

Bra spel jag är för rädd för att spela: Dead Space.
Kommentar: Jag skulle vilja påstå att jag är något av ett fan av skräckspel, det vill säga i den mån att jag vill titta på när andra spelar dem. Någon gång efter Resident Evil 1 & 2 och i mitten av Silent Hill så gick mina nerver sönder, och sedan dess går mitt hjärta lite i kras av skräck varje gång jag måste smyga runt i mörka rum med en dålig ficklampa. Lite synd, såklart, i och med att det innebär att jag oftast missar en hel massa bra spel. Dead Space exempelvis.

Mest ospelade spel: Assassin's Creed
Kommentar: Har haft spelet liggandes i min spellåda i över 9 månader nu. Tänker nog spela det, tids nog. Ska bara ska bara ska bara etc.

Mest nonchalanta spelupplevelse: Devil May Cry 4
Kommentar: Lånade spelet och lirade pliktskyldigt igenom det, nästan utan att tänka på det. Det kan ju inte ha varit särkilt dåligt i och med att jag spelade hela spelet, men det lämnade inget som helst bestående intryck. Gjorde tydligen en sorts recension av det också, som du finner här.

Spelåret 2008

Tänkte att det i och med att det lackar mot nytt år och så kunde vara läge att sno ihop en första summering av vad vi tycker om spelåret 2008 som helhet. Vi kör väl någon sorts listning av lite av möjligt helt enkelt. 100% subjektivt såklart, så inga kommentarer om att jag har fel eller liknande. Tack på förhand.

Antal klarade spel: 10.
Kommentar: 9 på Xbox360, 1 på Wii. Slutsatsen får nog bli att det varit ett relativt intensivt spelår, speciellt med tanke på hur mycket av tiden som spenderats på/med jobbet. Klart godkänt. Spännande att se vad 2009 har att komma med.

Roligast: Gears of War 2 & Halo 3
Kommentar: Delad seger. Både GoW2 och Halo 3 bjuder på ren spelglädje i form av kontrollscheman och spelmekanik som gränsar till perfektion. Två helt olika stilar, men båda med väldigt nära perfekt balans såväl i single och multiplayer som i co-op. Lite klyschigt kanske, men så är det bara. Wario Ware på Wii var också riktigt roligt, fast på ett knasigare sätt.

Bästa co-op: Gears of War 2.
Kommentar: Halo 3, Army of Two, Gears of War 1 & 2 - det blev en hel del co-oppande 2008, och det är faktiskt rätt jämt skägg mellan alla de spel jag körde igenom med vänner och bekanta. Lite svårt att välja mellan Halo 3 och GoW2 som allra bäst, men i slutänden så är co-op genom GoW2 på svåraste en svårslagen spelupplevelse. Delad glädje är dubbel glädje.

Bästa långkörare: Lost Odyssey.
Kommentar: Av Lost Odyssey, Viva Piñata 2 och Mass Effect så får min förkärlek för japanska RPG:s avgöra vilket tidsslukande spel som var mest värt att offra fritiden för. Lost Odyssey är det bästa klassiska rollspelet jag spelat sedan Final Fantasy 8 på Playstation, och bara tanken på hur bra kommande FF13 kan bli ger mig gåshud. Om jag hade haft mer tid att spela Fallout 3 innan årets slut kunde även det ha varit med här, men det får kanske vara med nästa år istället.

Spel jag sög mest i: Fifa.
Kommentar: Jag förblir inkapabel att kunna spela sportspel. Antar att det beror på någon sorts hjärnskada.

Snyggast: Gears of War 2.
Kommentar: Lika brunt och grått som förut, men trots, eller kanske tack vare, den monokroma färgskalan så är GoW2 det snyggaste spelet jag spelade 2008. När det kommer till spel med färg så var det nog Viva Piñata 2 som var färggladast och finast av alla. Bubblare: Dark Sector, som kopierade GoW:s gråskala och slängde in lite mörkblått i den.

Spel bara jag spelade: Dark Sector
Kommentar: Känns som att det bara var jag som peppade inför och spelade igenom GoW-kopian Dark Sector. Kul i och för sig att kunna få ha något lite för sig själv sådär, men i ärlighetens namn så var det kanske inte helt lysande. Spelvärt dock, om man inte har något annat bättre för sig. Mitt omdöme av spelet finner du som är nyfiken här.

Tillbaka

efter några dagar i hembygdens lugn. Julen får (som alltid) 5 av 5. Sitter nu nyligen hemkommen och försöker slita mig från Fallout 3, som känns extremt lovande. Postapokalyps är aldrig så passande som efter en redig dos hemtrevlig julstämning.

GOD JUL!

10 minuter kvar:

1 dag kvar:

Saker som var bra 2008:

JAPAN - Vi åkte tillbaka till Japan, och så här i efterhand kan jag nog påstå att det var lite av årets mest lägliga höjdpunkt.

LÄGENHET - Jag och min gullbloggande sambo hostade upp och flyttade in söder om söder. Nästan förvånansvärt smärtfritt.

CANTI - Att en lång och gänglig vinylrobot kunde ta så mycket av min uppmärksamhet under 2008 kunde väl ingen ana, men så blev det.

Top 10 comics 2008

Iallafall enligt IGN: Comics Awards.

2 dagar kvar:

Om tre veckor

kommer den här skålens trötta kattunge att vara utbytt mot mina pengar.

Fables, vol. 1, en sorts recension

Fables är en serie som hängt med ett rätt bra tag nu utan att jag gett den alltför mycket uppmärksamhet. Tills viss del antagligen på grund av att jag i princip varje gång jag läst något från Vertigo tyckt att det varit fult tecknat och faktiskt rätt trist. Hur som helst, fick möjlighet att låna några av de första volymerna av en på jobbet, och döm om min milda förvåning att det inte var vare sig fult eller trist. Fint och fyndigt är ord som passar bättre här. Vi kör väl en snabb summering av konceptet och handlingen i volym 1:

Fables är samlingsnamnet för alla de personer/varelser som fått fly från sagornas värld för att istället bo och smälta in som "vanliga" medborgare i vår värld (efter att samtliga skrivit på ett avtal där de lovar att bortse från gammalt groll som att äta upp varandra och blåsa sönder folks hus etc etc). När vi kommer in har Fables acklimatiserat och stadgat sig ordentligt i Fabletown i New York, och handlingen inleds med att Stora stygga vargen, som nu kallar sig Bigby och är Fabletowns sheriff, utreder omständigheterna bakom Rose Reds, som alltså är Snövits syrra, försvinnande och eventuella död. Genom volym 1 träffar vi bland annat även Jack (han med bönstjälken), Prince Charming, Skönheten och Odjuret, Riddar Blåskägg och ett helt gäng andra europeiska sagokaraktärer. Kul idé, bra berättat, och som upplagt för att bli en riktigt bra TV-serie. Hoppas!

Inte ok!

Kom tillbaka från ett möte och möttes av den här fruktansvärda scenen.

Urania!

Min sambo var och klippte sig igår (fint!). Frisörskan var uppenbarligen en väldigt kompetent tjej med superhjältinnenamnet Urania. True story!

Mail efter julfest:

Skramår på händer o ben efter den slakten i rabatten kan jag ta men vafan har jag scratches i hela ansiktet för!? Wtf hände!?

Förutom att TH sula is i nyllet dvs.

One love though, has apkul.

Hjulfest

Efter Djurgården och innan Berns åkta vi av okänd anledning runt runt runt Stockholm i någon slags "partybuss". Surrealistiskt.

Varsågoda

"Pelle" och Tord fick/vann invites till Spotify. Pelle för att han tilltalade mig med sitt väloljade och ryggradslösa smöreri, och Tord för att han frestade med lussekatt och världsherravälde (med litet plus för att vi känt varandra halva livet).

Spotify invites giveaway

Såg idag att jag varit sittandes på ett par invites till Spotify ett bra tag här, och tänkte att det antagligen inte finns något bättre sätt att göra sig av med dem än att typ lotta ut dem här. Men, tjänster och gentjänster och allt det där. Vad får jag om du får en invite? Go nuts.

Edit: Håller det öppet till onsdag eftermiddag, sen utser vi "vinnarna".

Black Summer, en sorts recension

- Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.

Den frågan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite så är det faktiskt för mig också. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan - allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. Så, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis så gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven på independentbolaget Avatar Press.



Black Summer inleds med att John Horus, en av världens sex kända superhjältar, mördar USA:s president samt hela hans personal med motiveringen att de inte är något annat än kriminella mördare och krigsförbrytare som inte gör annat än att göra världen till en sämre plats för sin egen vinning. Alltså, Black Summer genomsyras av en hel del politik och svidande samhällskritik, vilket i normala fall hade avskräckt mig då jag lider av någon sorts politiskt flatlinesyndrom, men just i det här fallet passar samhällsperspektivet in väldigt väl i storyn utan att kännas alltför påklistrat. Skönt, men skit i det nu så går vi vidare till själva våldet: Efter att Horus haft ihjäl presidenten måste naturligtvis militären ha ihjäl honom, och när de ändå är i farten så känns det säkrast att försöka ha ihjäl de återstående fem hjältarna också. Utöver att militären mobiliserar så visar det sig snart att CIA framställt egna supersoldater, och det dröjer inte länge innan både hundratals soldater och en av superhjältarna gått en brutal död till mötes. Brutal och detaljerad faktiskt, då illustratören Juan Jose Ryp (som nu även tecknar Ellis nuvarande serie No Hero)syns lägga väldigt stor vikt vid nästa obscena mängder detaljer, även i de rikligt förekommande våldskavalkaderna.

Ser vi till själva superhjältandet så har Black Summer en lite annorlunda vinkel på detta, då samtliga personer i världens enda superteam från början är "an association of politically-aware young scientist-inventors" som själva uppfunnit, designat och implementerat sina egna krafter och de specialbygga superpistoler de alla innehar. Intressant vinkel, men jag kan tycka att det hamnar lite i skymundan av den tydliga politiska agendan. Så, för att runda av och försöka summera lite, Black Summer är en smart, komplex, vältecknad och modern serie, som bitvis snubblar lite på sina rätt höga pretentioner. Bra, men inte bäst.


Klicka på både bilderna för wallpaperstorlek.

Trailer, Final Fantasy Versus XIII

Rätt länge sedan vi smackade in en trailer här, så vi kör en nu: Final Fantasy Versus XIII - kanske en anledning till att införskaffa en Playstation. Vi får se vad som händer. Little Big Planet är ju en annan rätt bra anledning har jag fattat det som.

Thunderbolts TPB, en sorts recension

Thunderbolts var något av en vrålande succé med slutsålda nummer och hela köret när serien lanserads för lite drygt tio år sedan. Grundidén var rätt simpel, men bra: ta ett gäng superskurkar, Masters of Evil för att vara exakt (ärligt talat, vad är det för namn egentligen?), och låt dem anamma nya identiteter som superhjältar. Kan dock hålla med Junkultur att den här samlingen av de första numren aldrig blir särskilt spännande. Konceptet är bra, men berättandet och tecknarstilen känns rätt trist och daterat. För de 49,50 jag betalade för samlingen så säger vi väl att det ändå var rätt ok läsning, men ska du läsa någonting med Thunderbolts så är det utan tvekan Warren Ellis fantastiska nystart av serien som gäller. Faith in Monsters och Caged Angels är som jag nämnt tidigare något av det bästa man kan lägga sin surt förvärvade slantar på. I serieväg.

I Luv Halloween volym 3

Tänk dig att det alltid är halloween, utomjordingar är i full gång med att utrota mänskligheten, en samling utklädda unga gör precis vad som helst för att komma över stora mängder godis, och sen dör alla. Rätt många hinner i och för sig dö redan innan slutet också. Krydda sedan allt med stora doser politisk inkorrekthet, moraliskt förkastlig dialog och en hel massa tecknat övervåld så har vi I Luv Halloween. Volym tre är den värsta, och därmed bästa delen i serien, och i och med att vi i den för första gången får se flera av huvudkaraktärerna utan sina masker (och då alla dör) så känns det som att det även är den sista delen. Helt säker kan man dock inte vara, för det är rätt många som dött i tidigare volymer som kommit tillbaka senare. Hur som helst, I Luv Halloween, och då främst volym tre, är lite som ett karaktärstest - tycker du inte att det är kul så är du med stor säkerhet en väldigt trist människa.

Maru8 / Maruhachi / Eight ball

Vissa dagar, typ som den här faktiskt, då vill man mest bara bli plötsligt utsatt för någon sorts kosmisk strålning med resulterande superkrafter och spontant teleportera sig till Maruhachi i Shibuya. En iskall stor stark inhemsk öl och en skål dubbelfriterad ost hade ju suttit lite som käftsmäll som läget är just nu.

10 000

Nästa achievement jag får/tar spelandes Xbox360 tar mig över (den eftertraktade?) 10 000-gränsen. Vad det säger om mig som människa låter vi vara osagt.

Daken?

Enligt kommentatorerna i förra inlägget så är en av karaktärerna en man vid namn Daken. Kan någon upplysa mig om vem det är, då det gått mig förbi? Tack på förhand.

Geektest nr. 8:

Nedan ser du splitternya Dark Avengers i full färd att försöka klå upp New Avengers. Berätta för mig vad du tror att de olika medlemmarna heter. Man får hitta på om man inte vet.


Klicka för större.

Och vad fan är grejen

med folk som bara för att det kanske någon gång kommer ut att man gillar serietidningar direkt antar att man rusar till närmaste Pressbyrå och köper alla tillgängliga nummer av Fantomen, Bamse och Agent X9? Lite som om att jag skulle tro att du älskar My Chemical Romance bara för att du på Facebook listar ett av dina intressen som musik. Eller hur!?

Att få stryk #36

Från föregående inläggs nämnda Caged Angels plockar vi nummer 36 av Att få stryk, där Doc Samson (du vet psykologen som tidigare alltid sågs i grönt långt hår och röd tight t-shirt, och som även gästspelade i senaste Hulk-filmen) släpper lös sina gammaförstärkta knytnävar rakt i nyllet på psykologkollegan tillika sociopaten Moonstone. Wohoo!

Thunderbolts: Caged Angels, en sorts recension

Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?

Vi borde köpa gardiner

konstaterar jag nu när jag kollar på bilden av min nyanlända fjärde Canti.

Young Avengers, vol. 2, en sorts recension

Har under relativt lång tid, kanske två månader eller så, tänkt att jag ska slänga ihop någon sorts recension av andra samlingsvolymen av Young Avengers. Problemet har dock varit att jag aldrig kunnat komma på vad jag ska skriva. Har inte ens kunnat hitta någon bild jag tycker passar, trots att jag googlat i uppåt en halvtimme. Antar att det säger en hel del om samlingen. Det är inte det att det är dåligt, för det är det inte, det är bara väldigt väldigt alldagligt. För att sammanfatta: Vältecknat och lättsmält. Stort minus dock för att den i Annihilation stenhårda Super-Skrull här framstår som något av en fjolla.

X-treme X-men vol. 6, en sorts recension

X-treme X-men volym 6, Intifada. Ett riktigt sömnpiller faktiskt. Kan inte minnas att det hände något minnesvärt överhuvudtaget, förutom möjligtvis i den korta inledande ministoryn där Cannonball hjälper till i hjälparbetet efter en tågolycka. Resten känns rätt ointressant rakt igenom, med en story som saknar både början och slut. Trist tecknat är det också. Knappt värt de 29,50 kr jag betalade.

Robotbygge nr. 3, del 2

Byggtid: 1 timme, 50 min. Armar!

Robotbygge nr. 3, del 1

Efter att ha klarat Gears of War 2 på svåraste så kändes det som att det var läge att påbörja ett tredje robotbygge. Då modellen är snarlik föregående bygget AEU Enact Demonstration Color så bör det inte ta mycket mer än tre timmar att ha den här färdig. Inte alltför mycket delar, och på papperet inga som helst konstigheter.



Byggtid: 1 timme, 20 min. Huvud, torso och en överdimensionerad bössa klar.

Miss

Jaha, här sitter jag på jobbet en lördagkväll och tänker att det nog skulle vara riktigt skoj att gå på Dismembers 20-årsjubileum imorgon, när det plötsligt slår mig att det är idag. Började för en minut sedan.

Uppåt och nedåt Kungsgatan

Strax efter tre på eftermiddagen, Kungsgatan, Stockholm.

War Machine

Inom en snar framtid, lite oklart exakt när (pga att jag inte orkar kolla upp det), så lanserar Marvel War Machine som en egen titel. I och med att filmatiseringen av Iron Man frestade lite med en uppföljare med James Rhodes som War Machine så antar jag att karaktären fick lite av ett publikt uppsving och ökade i popularitet. Inte mig emot, särskilt inte om serien faktiskt blir så dystopiskt mörk som omslaget nedan hintar om. Värt att hålla ögonen öppna.

Hulk: Abominable, en sorts recension

TPB:n Abominable samlar #50-54 av The Incredible Hulk, och är en av de samlingar jag spontanköpte på vinst och förlust när jag rotade runt i utförsäljningslådan tidigare i veckan. Abominable är skriven av Bruce Jones, som jag aldrig hört talas om tidigare, och tecknad av Mike Deodato Jr, en av mina nuvarande favorittecknare, och i all korthet och något förenklat så får vi parallellt följa Bruce Banner/Hulk och Emil Blonsky/Abomination (du vet han som är med i senaste filmen, fast han är ryss i tecknad originalform) medan de båda manipuleras till konfrontation av en mystisk organisation. Allt slutar såklart med massförstörelse och en redig slugfest mellan två gröna bestar. Vägen fram till alla WHAAAM, CRUUUUUNCHHHH och SKRAKK är rätt långsam genom de första fyra numren, men det funkar riktigt bra som en rätt spännande upptakt till upplösningen i slutet. Det enda jag saknar är egentligen lite mer bakgrund kring vad som hänt med Bruce Banner och Hulk innan Abominable utspelar sig, men i det stora hela så fungerar storyn ändå helt ok som ett rätt fristående album. Abominable hade antagligen även funkat rätt bra som uppföljare till senaste Hulk-filmen, men det lär ju inte hända. Summa summarum, väl investerade 29,50.

Dark Avengers

I början av december lanserar Marvel sin nya storsatsning Dark Reign, där vi bland annat ska få veta vad Iron Patriot och hans Dark Avengers är för något. Är jag spänd och förväntansfull? Inte särskilt.

Mörker

Katten med avgrundsögonen är ytterligare ett favoritfotona från Japan.

Alpha Flight #1-6, en sorts recension

Samlingsalbumet med Alpha Flight nummer 1-6 heter You Gotta Be Kiddin' Me, och trots att det bara kostade mig 29,50 så tänker jag lite samma sak. Av någon okänd anledning har hela gamla hederliga gänget förutom Sasquatch försvunnit, och genom ungefär halva albumet får vi följa honom i jakten på ett nytt gäng kanadensiska superhjältar som ska bilda en ny laguppställning. Nu brukar ju jag kunna gå igång på presentationsnummer av det här slaget, där jag som läsare introduceras för en samling nya karaktärer, men här så gick jag inte igång alls. Till stor del så tror jag att det beror på att man trots sex nummer inte lyckas visa vare sig superkrafter eller personlighet hos någon av de nya medlemmarna, utan de är mest anonymt närvarande i färgglada tights och kommer med lösryckta kommentarer som försöker vara fyndiga och smått metahumoristiska (utan att egentligen lyckas någon gång). Det finns även någon typ av story löpande genom de här numren, men den hamnar i skymundan bakom de intetsägande personporträtten, vilket i och för sig kanske är lika bra då den vid närmare eftertanke är rätt ointressant. Rätt trist tecknat är det också. Hur som helst, nu glömmer vi det här, låter albumet fylla ut seriesamlingen och går vidare med våra liv.

Serierea!

Tog, lite som jag brukar göra då och då, en snabb sväng förbi Comics Heaven i Gamla Stan efter jobbet. Letade inte efter något speciellt, men kom hem med en tung påse full av väldoftande trade paperbacks. Påsen innehöll enligt följande:

Identy Disc (#1-6)
Uncanny X-men: Poptopia (#394-399)
X-treme X-men: Intifada (#24, 31-35)
The Incredible Hulk: Abominable (#50-54)
The Origin of Generation X (Uncanny X-men #316-317, X-men #36-37, X-Factor #106, X-Force #38, Excalibur #82, Wolverine #85, Cable #16, Generation X #1)
Thunderbolts (#1-4 + Annual, Incredible Hulk #449, Tales of The Marvel Universe, Spiderman Team-up #7)
Alpha Flight: You Gotta Be Kiddin' Me (#1-6)

250 spänn fick jag hosta upp för allt det här. Det, mina vänner, är vad man brukar kalla SKITBILLIGT. Det är så billigt att jag i princip tjänade pengar på det. Så, bor eller befinner du dig i Stockholmsområdet, ta cykeln/t-banan/taxi/slitna sneakers till Comics Heaven och leta upp den där kartongen på golvet som säger "Marvel Rea". Jag hade antagligen missat den om jag inte snavat på den. Min bästa måndag.

En vanlig dag på Yamanote Line

En av mina favoritbilder från våra 10 dagar i Tokyo. Fotad under extrem jetlag dag 1 från knät på Yamanote Line på väg från Shinjuku till Akihabara. De spontana vardagsbilderna är oftast de som blir allra bäst.

Rossel?

Junkultur, som vi väl kan kalla något av en systerblogg, hävdar med bestämdhet att Rorschachs rossliga röst i nyaste Watchmen-trailern känns rätt fånig, och trots att han ofta har rätt så är ju det här påståendet helt fruktansvärt fel. Du finner det felaktiga påståendet här, och den riktigt lovande trailern nedan. Jag har gått från starkt tvivlande till hoppfullt förväntansfull när det kommer till den här filmatiseringen.

Revansch

Tror att jag missade att rapportera om mitt epic fail i april, men i all korthet så försvann den skelett-Canti jag vann på auktion i posten, och den verkar vara försvunnen för all framtid. Sorg! Nu när jag haft lite tid att bearbeta traumat så har jag bestämt mig för att göra ett nytt försök. Det är ju trots allt bara pengar, och det är ju som bekant ingen bristvara i dessa tider.

Om du inte litar på mitt omdöme

så bör du läsa Newsaramas motivering till varför Warren Ellis och Bryan Hitchs The Authority är bland det bästa som finns att få tag i i serieväg. Ambidextrous - This is Why (The Authority). Kunde knappt ha sagt det bättre själv.

Custom Skeletor

Mer av samma här.

Att få stryk #35

Det var över en månad sedan vi körde senaste att-få-stryk-posten. Hutlöst, kan tyckas. Nu är vi dock tillbaka i stor stil med allas favoritkategori. Folkets jubel! Ares vs Hulk i våldskavalkaden World War Hulk. Mycket nöje.

Mailkonversation om Fallout 3

Man har inte riktigt lirat ett RPG förrän man fått spränga ett par skjul med en atombomb. Min status hittills är "Very Evil Opportunist". Känns bra!

Re: hahaha, sprängde du Megaton? Har du hittat nån läkare nån annanstans?

Re: Re: Jadå, man får access till nån sorts gated community, ett torn befolkat med förmögna typer. Jag har bott där, i en penthouse-svit med egen robot. Och läkare finns i lobbyn. Men jag förrådde det samhället igår, vi får se vad som händer.

Alla spel som innefattar sprängning av skjul med atombomber, robotar och förräderi hamnar rätt högt upp på min borde-spela-lista.

No Hero #2, en sorts recension

Nummer två av Warren Ellis (relativt) nya serie No Hero finns ute att köpa nu, och som du kanske minns så hade jag mest bra saker att säga om nummer ett. Det här numret är främst ett pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction, men det är trots detta långt ifrån händelselöst och långtråkigt. Vi får bekanta oss en hel del med den smått obehagliga Carrick Masterson i det här numret, som syns ha misstänkt bråttom att låta den frivillige Josh Carver utsättas för den patenterat superkraftsskapande men även potentiellt dödliga psykedeliska drogen Foxy, och det känns som om att Ellis sakta men säkert håller på att måla upp ett scenario och en värld där ingenting är riktigt vad det verkar vara. No Hero nummer två är ett pratnummer som allra främst fungerar som ett starkt incitament för att köpa nummer tre, vilket jag tycker är helt ok, då serien just nu känns väldigt lovande och spännande på ett obehagligt krypande vis.

Vilken jävla resa

Jag och lillebrorsan co-oppade oss igenom hela Gears of War 2 i helgen. Utan att bli långrandig och repetera allt som alla riktiga spelrecensenter redan sagt så nöjer jag mig med att säga att spelet levde upp till mina monumentala förväntningar, och i vissa fall även överträffade dem. Även de kortare multiplayerutflykter jag gett mig ut på känns extremt lovande, så för min del så har spelet levererat på precis alla fronter.

--- SPOILERVARNING ---

Kapitlet inuti den gigantiska masken är ju bara helt löjligt knasigt, obehagligt och grisigt (och därmed fantastiskt), och att avsluta hela spelet med att få rida en Brumak rakt in i fiendens bas och fullständigt mosa sönder allt som kommer i vägen är så fruktansvärt överdrivet att det känns helt rätt.

Robotbygge nr. 2, del 3

Byggtid: 3 timmar, 30 min. Färdig GNX-603T GN-X. Jag är faktiskt inte superexalterad över slutresultatet, men det kan kanske vara så att den gör sig bättre i flygande position. Ska ta och pussla ihop ett stöd för det så får vi se om det bättrar sig. Själva bygget var bitvis lite långtråkigt, och det är alltid lite misspepp när vissa bitar inte sitter särskilt stadigt och envisas med att trilla av när man försöker hitta någon passande stance. GNX-603T GN-X är en helt ok figur, både att bygga och att ha i hyllan, men i jämförelse med de jag redan äger så hamnar den nog längst ned på listan. Kostade dock bara 60 spänn, så jag klagar inte.

Hammerburst utan burst?

Om du frågar mig så var det allra bästa och mest mångsidiga vapnet i Gears of War 1 Locust-bössan Hammerburst, som med sin koncentrerade treskottssalva funkade perfekt i princip alla situationer. Hur ställer jag mig då till det faktum att Hammerbursten i 2:an är omgjord från grunden, och nu är en helautomatisk singelskottsbössa? Känns väldigt ovant så här i början, men jag antar att jag får ge den en ärlig chans. Återkommer i ärendet när jag dödat lite mer med den.

Var god dröj.

399 spänn kostar det förresten på Elgiganten. Spring för livet och köpköpköp.

Robotbygge nr. 2, del 2

Byggtid: 2 timmar, 30 min. Fan vad trist det är att bygga ben. En timme tog det att få ihop det första, och då är det ju ett helt ben kvar att bygga. Lite för sliten för att orka mer idag, och i och med att Gears of War 2 släpps imorgon så är det inte omöjligt att det dröjer ett litet tag innan jag återvänder för slutbygge. Vi får se. Nu avslutar vi kvällen med att läsa klart andra samlingsvolymen av Garth Ennis Punisher.

Robotbygge nr. 2

Ny dag, nytt modellbygge. Även denna gång en Gundam-modell i skala 1/144. Typ en tredjedel mer delar i den här modellen än i föregående, så jag räknar väl med att det blir pilligare och lite längre byggtid.

Samma gear som senast.



Byggtid: 30 min. Något som ser ut som en flygplansmotor börjar ta form.



Byggtid: En timme. Flygplansmotorn kompletteras med en arm och en knöl som jag antar ska bli ett huvud.



Byggtid: En timme, 30 min. Flygplansmotor + knöl + arm + arm = i princip halvfärdig robot. Dock en hel massa byggdelar kvar, så jag misstänker att vi kommer att överskrida åtminstone tre timmars total byggtid här. Börjar även känna mig lite ofokuserad och grusig i ögonen, så vi pausar produktionen här och återupptar med stor sannolikhet imorgon. Cliffhanger!

Håll i hatten era jävlar

för ikväll blir det mer robotbygge!!!

Reflektion: Tur att jag inte är singel och behöver hålla upp någon sorts fasad av coolhet och allmän acceptans som efter ett tag oundvikligt krackelerar och lämnar mig missförstådd och ensam. Förvisso omgiven av japanska stridsrobotar i färgglad plast, men ändå ensam.

Var är SVT:s Domo-kun?

I och med att jag sedan jag blev sambo helt frivilligt börjat betala TV-licens så kan tycka, eller nej, kräva, att SVT, precis som Japans motsvarighet NHK, skaffar en precis lika bra, om inte bättre, officiell maskot. Det är det jag vill att mina pengar ska gå till, istället för till någon politiskt jävla korrekt integrations-TV som jag får torr hårbotten av bara jag råkar zappa förbi (Halal-tv, jag syftar på dig!). Nu tänker jag bara helt enkelt luta mig tillbaka här och invänta SVT:s lansering av en maskot som är minst lika bra, om inte om möjligt ännu bättre, än NHK:s Domo-kun.

Kattlåda, limiterad upplaga i 1 ex.

Frasse by Tokidoki.

Geekporr ♥ Akihabara

Efter fyra dagar hemma i ett konstant blött och råkallt Sverige kan jag inte låta bli att återkomma till tanken att bara lämna vardagen vind för våg och emigrera som konstant turist och nördkultursknarkare till Akihabara. Det fanns så fruktansvärt mycket där som jag av någon nu outgrundlig anledning valde att inte köpa med mig hem. Visst, resväskan kanske var full, men vad är det för lam ursäkt egentligen.

Robotech av Revoltech

Som för så många andra i min ålder så skulle jag vilja påstå att inkörsporten till anime och manga i mitten av 80-talet, parallellt med Starzinger, var Robotech, som jag ivrigt fick farsgubben att hyra på Shell-macken så fort de fått in nya avsnitt. Robotech, eller Macross om vi vill hålla oss till originaltitlar, är utan tvekan den serie som ledde in mig på ett än så länge livslångt intresse för de flesta former av gigantiska robotar. Addera till min mechafascination det faktum att Revoltech, en av mina nuvarande figurtillverkarfavoriter, rätt nyligen släppte sina versioner av flera av robotarna från Macross, så känns det rätt självklart att ett par sådana stod högt upp på inköpslistan i Japan. Som du ser nedan så blev även gubbarna själva riktigt nöjda över att få flytta från Akihabara till söder om söder. Såklart.


VF-1A Super Valkyrie (med pickan) och VF-1J Super Valkyrie.

Byggare Bob

10 dagar i Japan resulterade utöver en massa fotografier och konstant värk i fötterna även i ett (större) antal samlarfigurer (eller "gubbar", som vi oftast kallar det). Förra trippen resulterade i att jag slängde min dåvarande sommarjacka för att få plats med en ytterligare robotmodell, men den här resan krävde som tur var inte så pass drastiska åtgärder. Hade nämligen inte med mig så mycket kläder den här gången. Tänkte att jag den här gången i den mån jag har möjlighet och ork skulle dokumentera robotbyggandet här i bloggen, så först ut i den här nya succékategorin blir Gundam-modellen AEU Enact Demonstration Color i skala 1/144. Då den enligt (den japanska) instruktionsboken innehåller minst delar av de gubbar jag inhandlat och inte ser superkomplex ut lär den funka fint som uppvärmning och testbygge.

Förberedelse i vardagsrummet. Utrustning av choice: Liten avbitare samt mattkniv för puts av nyknipsade delar.



Byggtid: 30 min. Första okända kroppsdelen färdig. Antingen så är jag lite ringrostig, eller så har jag bara glömt hur lång tid det tar att knipsa, putsa och montera alla delar.



Byggtid: 45 min. Ytterligare en kvarts pusslande resulterar i någon sorts vingar på den okända kroppsdelen.



Byggtid: 1 timme, 50 min. Den okända kroppsdelen har visat sig vara en torso, och hela köret ser ut att bli någon sorts robot. Kul!



Byggtid: 3 timmar. Rent spontant så känns det ju rätt orimligt att det ska ta över en timme att snickra ihop ett par ben, men så är det tydligen.



Byggtid: 4 timmar. En halv arbetsdag senare står det en färdigbyggd ljusblå plastrobot på mitt vardagsrumsgolv. Inga komplikationer i själva bygget förutom ett par småhack i pekfingret med mattkniven. Klart nöjd med resultatet, gubben är lagom poserbar och ser inte ut som ett modellbygge förrän möjligtvis vid en närmare granskning. Great success!